Jag kommer ihåg när varje steg man tog var unikt, när vägen till skolan kunde förvandlas till stort äventyr. Med monster bakom hörnet, stenar som kändes som Mount Everest och grenar som måste varit det bästa svärdet i världen.

Jag kommer ihåg när dagarna gick långsamt, nästan för långsamt ibland. När man lärde sig nya saker varje dag, och hann med att göra nästan allt man ville. När man bara tyckte att tiden kan väl gå lite fortare så jag blir STOR snart?

Jag kommer ihåg när man gick i lågstadiet och niorna var de coolaste och största i världen. Man smygtittade när de rökte bakom skolgården och cyklade utan hjälm. Och man tänkte att nån gång ska jag också bli så stor.

Och nu då? Andy i Toy Story blivit en stor pojke. Människor som är flera år yngre än mig har blivit popstjärnor och sportunderbarn. Till och med Harry Potter som följt mig som en trogen gammal vän under hela min barndom har växt upp. Och kvar har de alla lämnat mig, liggande i fosterställning under ett stort täcke. Undrande var min barndom tog vägen, undrande om det är dags att växa upp nu.