Color my world with the chaos of trouble.

Jag hade precis en liten nostalgitripp. Jag var nyss barnvakt åt en av mina grannar och vi läste pippi-böckerna, vi lyssnade på alfabets-sångerna och vi gjorde sandkakor i sandlådan. Och allt det där var ju exakt som det var när jag var liten. Och någonstans i bakhuvudet började jag minnas hur det var när jag var liten, hur jag tänkte, hur jag kände, hur jag upplevde allt runt omkring mig. Det som slog mig var att jag kom på att jag faktiskt egentligen tänkte på ett ganska liknande sätt när jag var yngre. Egentligen kanske jag inte har förändrats så mycket sen jag var sisådär 4-5 år? Men sen kommer jag till det som gör att jag upptäcker att jo, jag har ändrats en del...

Det handlar om hur min syn på omvärlden var förr mot nu. Idag är jag alltid medveten om vad som händer runt omkring mig. Man läser hur människor reagerar på olika saker, man märker de pinsamma tystnaderna, man förstår när någon säger något de inte borde sagt. Jag har inget som helst minne av att jag lade märke till sådant när jag var yngre. Då var man som i sitt egna lilla universum och det man gjorde just då var det enda som var viktigt. Är det just det som skiljer barn från vuxna? Medvetenheten om sig själv och om sin omgivning?


Om jag ska vara helt ärlig så saknar jag nog den där omedvetenheten. Att gå runt och tro att typ allt är bra bara man får den där glassen som man ville ha, och får någon rolig att leka med, och att livet är allmänt skoj. Nu ska allt analyseras sönder så mycket. Allt skulle vara lättare om allt bara var som förut.



Kommentarer

Det är här du ska skriva:

Ditt ytterst speciella namn
Självklart kommer jag tillbaka!

Mail

Har du också en blogg?

Vad har du på hjärtat?

Trackback

  • bloglovin