In space no one can hear you scream.
Kanske är det bara på grund av hösten som allt känns lite tyngre. Eller kanske har jag bara tröttnat på att bo i en liten närförort till Stockholm, tröttnat på att träffa samma människor varje dag i en skola som ligger i en annan liten närförort till Stockholm, tröttnat på att vara en sjuttonårig tjej som har upptäckt hur värdelöst det är att fylla år i december, tröttnat på att gå och lägga sig varje kväll och önska att man var någon helt annanstans. På en plats där det bara spelades bra musik dagarna i ända, på en plats där man inte behövde bestämma vad sin framtid ska innehålla, på en plats där när man skrattar så skrattar man med magen, med hjärtat och allt annat samtidigt.
Här är höstens spotifyspellista förresten: HÖST 2010 - Konsten att få alla att tro att allt är bra.
(PS! Jag hatar när andra människor skriver sådana här inlägg men ibland orkar man inte riktigt leka att allt är bra. punkt slut. DS.)
Vet du. Jag har haft precis samma känsla.
Jag begränsar mig hela tiden i bloggen eftersom jag vet vilka som läser. Så imorse gjorde jag en till blogg. Där har jag bestämt att jag ska få skriva vad fan jag vill! Och där ska jag skriva utan syfte o förbehåll! Och jag tänker inte ge ut den till nån i min närmaste krets. Jag vill vara den jag vill vara där. Utan att tänka på deras förväntningar, åsikter eller uppfattningar.
Fan, det är så komiskt. Man skulle kunna jämföra den bloggen och min första, och aldrig ens fatta att det är samma person. Begränsad is my middle name.
Samtidigt är det ändå starkt att du alls skrev det här inlägget. Det är inte samma sak som att faktiskt skriva de där inläggen du skulle önska att du gjorde. Men det är ändå att erkänna för andra att de inläggen faktiskt finns där, om än inombords. Om du förstår vad jag menar?
Men ja, ville bara säga att jag förstår vad du menar.
( http://www.youtube.com/watch?v=bXpw3j9itzc en låt jag precis satt o lyssnade på, passande nog :P)
åh moa, skönt att läsa det här. känner mig mer än precis exakt likadant och det är så himla himla HIMLA jobbigt att jag bara vill strunta i exakt allt lite.
Jag är 17 år och är trött på alla mina vänner och Uppsala. Jag bor nämligen i en "förort" till Uppsala. Här känner alla alla och det du inte vet om dig själv vet verkligen resten av komunens ungdomar.
Jag vet inte hur jag fann din blogg men jag måste säga att jag njuter av att läsa den. Hoppas att du fortsätter att skriva och hoppas att vi kanske ses någon random gång om jag tar mig in till storstaden! Ibland händer sånt, du vet.
Lovar att bjuda dig på kaffe!
Fasaden ramlar väl så fort du skriver sånt här också. Du kan ju starta en annan, superprivat blogg.
förstår precis vad du menar.
och vet du? nu har jag suttit och tittat igenom ditt bloggarkiv i någon timme och kommit fram till att det är bland dom finaste bloggarna jag sett. både textmässigt och bildmässigt. precis i min smak!
