Toy Story 3.
I fredags var jag, Malin och Maria på sverigepremiären av Toy Story 3, och efter att på morgonen sett att DN gav den högsta betyg, så var iallafall jag ganska förväntansfull. Att jag dessutom verkligen älskar både första och andra filmen gjorde ju inte saken sämre. Och herrejösses vad jag skrattade! Det var en av de absolut roligaste filmerna jag sett på länge
Det handlar om leksakerna från de tidigare filmerna, men problemet nu är att deras ägare Andy har "blivit stor" och ska åka till college. Leksakerna hamnar då på ett dagis, där de blir placerade på småbarnsavdelningen där alla barn leker otroligt våldsamt. Leksaker dör där inne. De försöker då planera sin flykt därifrån.
Som alltid när jag ser "barnfilmer" nu förtiden blir jag alltid förvånad över att det är en sådan vuxen humor i filmerna, och Toy Story 3 är verkligen inget undantag. Det finns nästan inte ett skämt eller en replik som det känns som att ett barn till fullt skulle förstå. Kanske har det alltid varit så, även när jag var liten, men då uppfattade man inte denna "vuxna" humor. För även om manuset enligt mig är anpassat mer för vuxna så är handlingen ganska typiskt Disney/Pixar/barnfilm där gulliga, välbekanta leksaker med stor personlighet ger sig ut i den stora farliga okända världen och upptäcker att det bästa alltid är att vara tillsammans. Men lite moralkaka får man väl räkna med när det handlar om en amerikansk barnfilm? Men det blir ändå aldrig för mycket av den smaken. Det är en helt underbar film!
Det handlar om leksakerna från de tidigare filmerna, men problemet nu är att deras ägare Andy har "blivit stor" och ska åka till college. Leksakerna hamnar då på ett dagis, där de blir placerade på småbarnsavdelningen där alla barn leker otroligt våldsamt. Leksaker dör där inne. De försöker då planera sin flykt därifrån.
Som alltid när jag ser "barnfilmer" nu förtiden blir jag alltid förvånad över att det är en sådan vuxen humor i filmerna, och Toy Story 3 är verkligen inget undantag. Det finns nästan inte ett skämt eller en replik som det känns som att ett barn till fullt skulle förstå. Kanske har det alltid varit så, även när jag var liten, men då uppfattade man inte denna "vuxna" humor. För även om manuset enligt mig är anpassat mer för vuxna så är handlingen ganska typiskt Disney/Pixar/barnfilm där gulliga, välbekanta leksaker med stor personlighet ger sig ut i den stora farliga okända världen och upptäcker att det bästa alltid är att vara tillsammans. Men lite moralkaka får man väl räkna med när det handlar om en amerikansk barnfilm? Men det blir ändå aldrig för mycket av den smaken. Det är en helt underbar film!
Jules et Jim.
Idag såg jag på den här filmen. En helt underbar fransk 60-tals-film som bara är helt urmysig! Det är ett triangeldrama mellan de bästa vännerna Jules och Jim och och en tjej som heter Catherine. Den är äkta, full med detaljer och med en historia som egentligen är helt konstig men det känns aldrig konstigt för den är så bra! Fattar ni vad jag menar? Det kanske inte är den bästa filmen jag sätt i hela mitt liv, men den är helt klart otroligt fin! Se den!
The Wrestler.
Dagens film blev the Wrestler, tillsammans med den underbara Karin. Mickey Rourke spelar där den föredetta wrestlingstjärnan Randy Robinson som efter sin glansperiod på 80-talet nu inte kan betala hyran, hans dotter vägrar prata med honom, och han försörjer sig som lagerarbetare. Förutom då han då och då är med i en wrestlingmatch.
Mickey Rourke fullkomligt strålar i rollen som den ensamma machokillen som innerst inne är en stor teddybjörn som bara längtar efter en mening i sitt liv. Den meningen blir dessa enstaka - fruktansvärt våldsamma - wrestlingmatcher där han har en hel publik som skriker som dårar efter honom. En match blir dock för mycket. En sjukhusvistelse och en by-pass operation senare får Randy rådet att sluta upp med wrestling helt. Det hålet som fylldes av wrestling ekar nu tomt och han upptäcker hur ensam han egentligen är, inte ens hans lilla granne har tid att spela nintento med honom. Han spenderar sina kvällar på en strippkväll där han försöker få kontakt med strippan Cassidy (Marisa Tomei) och efter en tid växer det sig fram någon form av vänskap mellan de. Hon fortsätter däremot att tänka sig honom som en kund, något som tar hårt.
The Wrestler rycker verkligen med mig, ändå ut i fingerspetsarna. De råa wrestlingscenerna får mig att vilja blunda hårt, den otroligt vackra gestaltningen av den ensamma Randy får mitt hjärta att gråta lite och slutet lämnar frågor som inte går att besvara. Att filmen dessutom delvis handlar om Mickey Rourkes eget liv gör mig alldeles överväldigad.
Det enda jag mer kan säga är, SE DEN!
No country for old men.
Igår gick No Country for Old Men på tv och eftersom det är en av de filmerna som jag missade när den gick på bio och sen inte har tagit mig för att se, så slog jag mig ner framför tv:n. För det var ju så många som sagt att det var en fantastisk film.
Och visst finns det mycket som är bra i No Country for Old Men. Skådespeleriet ligger på toppklass, det är vackert foto, intressanta karaktärer, och då och då är det så spännande att man sitter och biter på naglarna. Men den var så fruktansvärt seg. Det var sällan jag såg en film som egentligen hade allt men som jag ändå tyckte var så fruktansvärt dålig. Det enda jag kan tänka att det beror på är bristen på handling. Det känns som att man under hela filmen sitter och vänta på att den ska komma igång, men det händer aldrig. Och ändå brukar jag vara en sån person som inte tycker att en film behöver så himla mycket handling.
Trots att suveräna skådespelare levererar genialiska repliker och bröderna cohens bildspråk är fantastiskt så tycker jag att den här filmen känns krystad. Hur den här filmen kunde få en Oscar för bästa film kan jag inte på något sätt förstå.
Och visst finns det mycket som är bra i No Country for Old Men. Skådespeleriet ligger på toppklass, det är vackert foto, intressanta karaktärer, och då och då är det så spännande att man sitter och biter på naglarna. Men den var så fruktansvärt seg. Det var sällan jag såg en film som egentligen hade allt men som jag ändå tyckte var så fruktansvärt dålig. Det enda jag kan tänka att det beror på är bristen på handling. Det känns som att man under hela filmen sitter och vänta på att den ska komma igång, men det händer aldrig. Och ändå brukar jag vara en sån person som inte tycker att en film behöver så himla mycket handling.
Trots att suveräna skådespelare levererar genialiska repliker och bröderna cohens bildspråk är fantastiskt så tycker jag att den här filmen känns krystad. Hur den här filmen kunde få en Oscar för bästa film kan jag inte på något sätt förstå.
Darling.
För det allra mesta har jag väldigt svårt för svensk film. Visst finns det kanonunderbara filmer, men för det mesta tycker jag att alla bara flyter ihop. Det känns som att den svenska filmbranschen de senaste åren har fastnat i ett spår och ingen verkar vilja ta sig ur.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
Withnail and I.
Regissör: Bruce Robinson
År: 1987
I morse bad jag min pappa välja ut en film som jag skulle se. Han valde Withnail and I med kommentaren att det här var den roligaste filmen någonsin. Den handlar om Withnail och Marwood som är två arbetslösa ungkarlar som dricker för mycket och bor i den svinigaste lägenheten i Camden Town på slutet av 60-talet. Dessa två åker sedan ut till den engelska landsbyggden och lånar den homosexuelle Uncle Montys stuga.
Egentligen har den här filmen ingen handling överhuvudtaget. Den skildrar två unga män och deras levnadsöden och det på ett väldigt humoristiskt sätt. Fast att säga att det är den roligaste film som någonsin gjorts kan jag nog inte göra. Jag tror att om man har "rätt" sorts humor för den här filmen så är den vansinnigt underhållande men det fanns ställen som även jag tyckte var vansinnigt roliga.
Det är en otroligt rolig dialog i hela filmen, som här när de pratar om att diska:
Withnail: Right, you fucker, I'm going to do the washing up!
Marwood: No, no, you can't. It's impossible, I swear it. I've looked into it. Listen to me, listen to me! There are things in there, there's a tea-bag growing! You haven't slept in sixty hours, you're in no state to tackle it. Wait till the morning, we'll go in together.
Withnail: This IS the morning. Stand aside!
Marwood: You don't understand. I think there may be something alive.
Withnail: What do you mean? a rat?
Marwood: It's possible, it's possible.
Withnail: Then the fucker will rue the day!
Trots att jag känner att jag kanske inte direkt har den sortens humor för att uppskatta den här filmen så tycker jag att den är klart sevrärd. Skildringen av två patetiska typer är unik och vissa scener är helt genialiska!
(det känns förresten som att alla filmer får en 4 i betyg... Konstigt...)
År: 1987
I morse bad jag min pappa välja ut en film som jag skulle se. Han valde Withnail and I med kommentaren att det här var den roligaste filmen någonsin. Den handlar om Withnail och Marwood som är två arbetslösa ungkarlar som dricker för mycket och bor i den svinigaste lägenheten i Camden Town på slutet av 60-talet. Dessa två åker sedan ut till den engelska landsbyggden och lånar den homosexuelle Uncle Montys stuga.
Egentligen har den här filmen ingen handling överhuvudtaget. Den skildrar två unga män och deras levnadsöden och det på ett väldigt humoristiskt sätt. Fast att säga att det är den roligaste film som någonsin gjorts kan jag nog inte göra. Jag tror att om man har "rätt" sorts humor för den här filmen så är den vansinnigt underhållande men det fanns ställen som även jag tyckte var vansinnigt roliga.
Det är en otroligt rolig dialog i hela filmen, som här när de pratar om att diska:
Withnail: Right, you fucker, I'm going to do the washing up!
Marwood: No, no, you can't. It's impossible, I swear it. I've looked into it. Listen to me, listen to me! There are things in there, there's a tea-bag growing! You haven't slept in sixty hours, you're in no state to tackle it. Wait till the morning, we'll go in together.
Withnail: This IS the morning. Stand aside!
Marwood: You don't understand. I think there may be something alive.
Withnail: What do you mean? a rat?
Marwood: It's possible, it's possible.
Withnail: Then the fucker will rue the day!
Trots att jag känner att jag kanske inte direkt har den sortens humor för att uppskatta den här filmen så tycker jag att den är klart sevrärd. Skildringen av två patetiska typer är unik och vissa scener är helt genialiska!
(det känns förresten som att alla filmer får en 4 i betyg... Konstigt...)
Trainspotting.
Trainspotting är en sån film som jag har velat se hur länge som helst men det har aldrig blivit av. Men igår såg jag den! Och vilken film alltså! Den handlar om Mark (Ewan McGregor) som är en heroinmissbrukare från Skottland. Man får följa honom i hans bisarra vardag med hans bisarra vänner, och vissa scener är så starka att man nästan vill stänga av filmen.
Trainspotting är en sådan film som innehåller det mesta av det jag värdesätter i en film. Den har intressanta karaktärer, råa miljöer och berättas på ett humoriskt men ändå fruktansvärt sätt. Ewan McGregor är helt fantastisk och jag tycker att det känns äkta på något sätt.
Det var svårt att skriva något vettigt om den här filmen... Det är nog en film som helt enkelt bara ska ses.
Trainspotting är en sådan film som innehåller det mesta av det jag värdesätter i en film. Den har intressanta karaktärer, råa miljöer och berättas på ett humoriskt men ändå fruktansvärt sätt. Ewan McGregor är helt fantastisk och jag tycker att det känns äkta på något sätt.
Det var svårt att skriva något vettigt om den här filmen... Det är nog en film som helt enkelt bara ska ses.
Trainspotting har nog den bästa introscenen jag någonsin sett. Titta kanske två minuter, den är galet bra!
Inception
Igår var jag och Kajsa på bio och såg Christopher Nolans nya film Inception. Såhär skriver filmtipset.se om filmen:
Dom Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa i den farliga konsten i att extrahera: att stjäla värdefulla hemligheter från djupt inne i det undermedvetna under drömstadiet när hjärnan är som mest känslig. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat. Nu erbjuds Cobb en chans till försoning. Ett sista jobb skulle kunna ge honom tillbaka hans liv men bara om han kan uppnå det omöjliga – inception. Istället för den perfekta stöten, så måste Cobb och hans grupp av specialister lyckas med det omvända; deras uppgift är inte att stjälaen idéutan iställetatt plantera en. Om de lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet. Men hur mycket planering och expertis de än har så kan inget förebereda gruppen på den farliga fienden som verkar förutse alla deras drag. En fiende bara Cobb kunde ha förutsett.
Jag tycker att den här filmen bygger på en otroligt intressant idé. Att man kan ta sig in i folks drömmar och manipulera de. I början är det svårt att hänga med, men när man väl greppar det är det otroligt facinerande. Men det känns lite som att det blir lite för mycket actionfilm av det. Det var ofta jag satt och suckade över att "pang-pang-scenerna" aldrig ville ta slut. Men det kanske beror på att jag inte är ett speciellt stort fan av actionfilmer.
Jag tycker att det var lite av ett misstag att ha Leonardo diCaprio i huvudrollen, för hans uttryck och minspel i kombination med en handling där dröm och verklighet flyter ihop gör att det känns som man sett det tidigare; i Shutter Island. Toppa det med att båda filmerna innehåller minnen av hans döda fru. Med en helt annan skådespelare skulle den här filmen nog gett djupare avtryck. Nu blir det hela tiden en känsla av att "men har jag inte sett det här förut?" . Men filmen är trots detta en otroligt bra film och personligen tycker jag att den lämnar mig mer berörd än vad Shutter Island gjorde. Kanske beror det på att det i Shutter Island var ett "slutet system". Det som hände huvudpersonen där hände bara honom och det skulle aldrig kunna påverka mig. Inception lämnar mer frågor. Skulle det här kunna hända? Är det inte ibland som man sätter människor som varit vittne i ett brott i trans för man i sitt undermedvetna kan komma igår detaljer som ens medvetna jag inte snappat upp? Eller det kanske också bara är i film man gör det? Hur som helst så börjar i alla fall jag fundera lite på om det är så att jag också bara lever i en drömvärd, lite som det blev efter första gången jag såg the Matrix eller the Truman Show.
Summan av kardemumman är att jag tycker att idén i filmen är genialisk, men om jag hade varit regissör hade jag tagit bort lite av actionfilms-känslan och bytt ut diCaprio. Bra insatser från Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page samt en grym historia gör ändå den här filmen till en himla bra film.
Jag tycker att det var lite av ett misstag att ha Leonardo diCaprio i huvudrollen, för hans uttryck och minspel i kombination med en handling där dröm och verklighet flyter ihop gör att det känns som man sett det tidigare; i Shutter Island. Toppa det med att båda filmerna innehåller minnen av hans döda fru. Med en helt annan skådespelare skulle den här filmen nog gett djupare avtryck. Nu blir det hela tiden en känsla av att "men har jag inte sett det här förut?" . Men filmen är trots detta en otroligt bra film och personligen tycker jag att den lämnar mig mer berörd än vad Shutter Island gjorde. Kanske beror det på att det i Shutter Island var ett "slutet system". Det som hände huvudpersonen där hände bara honom och det skulle aldrig kunna påverka mig. Inception lämnar mer frågor. Skulle det här kunna hända? Är det inte ibland som man sätter människor som varit vittne i ett brott i trans för man i sitt undermedvetna kan komma igår detaljer som ens medvetna jag inte snappat upp? Eller det kanske också bara är i film man gör det? Hur som helst så börjar i alla fall jag fundera lite på om det är så att jag också bara lever i en drömvärd, lite som det blev efter första gången jag såg the Matrix eller the Truman Show.
Summan av kardemumman är att jag tycker att idén i filmen är genialisk, men om jag hade varit regissör hade jag tagit bort lite av actionfilms-känslan och bytt ut diCaprio. Bra insatser från Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page samt en grym historia gör ändå den här filmen till en himla bra film.
