A single man.

Idag såg jag och Karin A Single Man. En film som jag verkligen har velat se i evigheter, och inte gjorde den mig det minsta besviken! Det handlar om George Falconer (Colin Firth) som har förlorat sin livs kärlek för ett tag sen och han kämpar mot sitt meningslösa liv.

Filmen är definitivt inte en film för någon som gillar handling för det händer verkligen inte mycket i filmen. Det händer faktiskt nästan ingenting. Så vem är den här filmen till för? Jo, den här till för dig som lätt förälskar dig i de finaste karaktärerna, som tycker att LA 1962 är hur fint som helst och som tycker att ett vackert foto är något av det mest upphetsande som finns.

För den här filmen är helt otroligt genomtänkt visuellt. Varenda scen är så fruktansvärt snygg att jag skulle vilja screencapture:a varenda sekund och göra en tavla av det. Jag har nog aldrig sett en så otroligt snygg film. Det är nästan som man smäller av.

Att mina favoritgossar är med gör ju dessutom att man bara vill att alla hookar med alla. Jon Kortajarena är bara så stört snygg så man dör lite (precis som vanligt alltså), och Nicholas Hoults leende och ögonbryn gör mig alldeles knäsvag. Det här är en film om ensamhet och Colin Firth briljerar verkligen i rollen. Han spelar en medelålders universitetslärare som har förlorat sin livs kärlek, Jim. Och man kan verkligen ta på ensamheten. Nästan den enda som han har är vännen Charley som har lämnats av sin man och önskar att George inte var bög. Ensamheten är en stor del även i hennes liv. Även för Nicholas Hoults rollkaraktär Kenny är ensamheten en central del. Han känner sig ensam i sina tankar, som att ingen förstår honom och i George hittar han någon som liknar honom.

Det här är en film som jag tycker är helt helt fantastisk. Men man ska vara beredd på att det är ett väldigt lugnt tempo i hela filmen. Men vansinnigt fin!

















(alla bilder ovan är från Julias blogg)
 

Dreamers.

För det mesta när jag ser en ny film så brukar jag ha blivit rekommenderad den av någon annan. Men med den här filmen var det inte så. Jag såg den här bilden och bestämde mig att den här filmen bara måste jag se!

Det är Paris 1969. Matthew kommer från USA och i Paris träffar han tvillingarna Isabelle och Theo och han flyttar hem till de två. Isabelle och Theo har en väldigt speciell relation *host* och när Matthew kommer in i bilden blir hela historian ett stort triangeldrama.

Först och främst kanske man ska säga att det här inte är en film som man kanske vill se tillsammans för sina föräldrar... Men runt omkring den erotiska handlingen finns ett otroligt vackert Paris, väldigt intressanta karaktärer och massa små underbara detaljer. Alla de tre är otroligt filmintresserade och de drar hela tiden paralleller till olika filmer. Då och då blandas deras liv med filmklipp från olika filmer. Theo och Isabelle iscensätter ibland filmer och om man inte kommer på vilken film det handlar om så måste man avlägga pant. Vad panten innebär får den andre bestämma.

Vad ska man mer säga? Jag gillade den här filmen, verkligen. Men jag tror inte att alla skulle uppskatta den här filmen. Men den passar nog de som romantiserar Paris under slutet av 60-talet som inte har något emot lite speciella relationer mellan syskon....

Titta här för ett youtube-klipp.
Och här är ett annat fint youtube-klipp.



The usual suspects.

Filmen börjar med ett skepp där 27 döda kroppar ligger. Man får sedan följa med några brottslingar på vägen dit, samt några poliser som i efterhand försöker förstå vad som egentligen hänt. Filmen är verkligen bra uppbyggd och man får hela tiden bara veta exakt så mycket som behövs för att förstå. Bytet av perspektiv - dåtid/nutid - är perfekt timat så att man får veta en liten bit i taget. På slutet blir det en riktig twist, vilket får en att ifrågasätta vads om händer i hela resten av filmen

Det som ändå gör mig ganska tveksam till den här filmen är att jag nästan hela tiden sitter och tycker att det här är som en vanlig action/thriller/tjuvfilm. Förutom slutet så är det inte mycket som är speciellt i den. Visst är den bra och då och då glimtar den verkligen till. Men så bra som många säger att den är tycker jag verkligen inte. Den får en väldigt stark 3:a i betyg.





Memento.

Ni som pratat film med mig på sistone har garanterat fått höra att jag är vansinnigt trött på sättet nästan alla filmer är uppbyggda på. Ni vet; först lär man känna karaktärerna, sen rullar allt på, sen blir det en vändpunkt, sen blir det ett (för det mesta) förutsägbart slut. Jag har klagat på att jag vill ha något nytt nu!

Och idag kan man väl säga att jag fick något nytt. Jag såg nämligen Memento och den här filmen utspelar sig baklänges så att säga. Det handlar om Leornard (Guy Pearce) som efter en olycka inte längre har något korttidsminne. Han försöker leta reda på den person som han tror har mördat hans fru, men eftersom han inte kan skapa nya minnen så blir det här en aning komplicerat. Med hjälp av polaroidbilder och genom att tatuera in information på sin egen kropp kommer han däremot ganska långt.

Hela idén till filmen är nog det som är mest intressant, och den är himla spännande på många ställen. Men ändå tycker jag att något fattas för att den här filmen ska vara en riktig kanonrulle. Trots den grymma idén, att man blir ganska mind-fuckad och att allt runt omkring är fina fisken, så är det som att iallafall jag skulle vilja ha något mer av den här filmen för att den skulle vara en fullpoängare. Och jag känner att det här var en sjukt galet dålig recension av d en här filmen.... Men se den om ni gillar smarta thrillers.





Léon the professional.

Det känns som alla filmer jag ser får ganska bra betyg. Och vad jag tror det beror på är att jag bara just nu väljer filmer som jag tror är bra. Det har gjorts så mycket bra film att det känns idiotiskt att ödsla tid på något som är sämre.

I morse såg jag en helt helt helt fantastisk film! Jag måste nog faktiskt säga att det är en av de bästa filmerna jag någonsin har sett. Léon heter filmen och den handlar om en liten tjej som heter Mathilda (Nathalie Portman) som får hela sin familj mördad. Hon lyckas dock komma undan och flyr hem till sin granne - Léon (Jean Reno) - som är en yrkesmördare. Nästan det enda Léon bryr sig om är hans krukväxt och att få en liten flicka på halsen förändrar hans liv och vardag helt. Att hon dessutom vill lära sig bli en yrkesmördare samt påstår att hon är kär i honom gör ju inte saken sämre.

Filmen skildrar deras vardag som motsatsen till att vara vardaglig och allt är verkligen perfekt. Perfekt miljöer, en perfekt story och sist men inte minst perfekt skådespeleri. Nathalie Portman var 13 år när den här filmen spelades in och jag har nog aldrig - och kommer nog aldrig igen - sett någon som spelar så fruktansvärt bra vid den åldern. Hon är verkligen helt sagolikt duktig, det är så man får rysningar. De andra skådespelarna liksaså. Det är så man får rysningar.

Jag kan faktiskt inte komma på en enda dålig sak med den här filmen. Den är ett sant mästerverk.











Fanny och Alexander - långa versionen.

Så fort jag har bett min pappa om ett filmtips har han sagt Fanny och Alexander, ända sedan jag var sisådär sju-åtta år. Det ledde istället för att jag skulle bli intresserad av att vilja se den till att jag vägrade se den under flera flera år. Nu i helgen gav jag upp. Och det var nog det bästa jag någonsin gett upp. Herregud vilken bra film alltså!

I 5 h och 43 minuter var jag helt uppslukad över den här fantastiska filmen som verkligen har allt. Fantastiska karaktärer, fantastiska miljöer, en handling som behandlar det mesta livet handlar om, och sista delen av filmen gör en lite förvirrad - fast på ett bra sätt. Kanske är jag så tagen av den här filmen just för att det är den första Bergman-filmen jag sett. Jag är nog lite kär.

Och visst kan jag förstå att det finns en förkortad variant av den här filmen, men det är ändå inte så att jag någon gång funderar på att spola förbi något i filmen. Det var inget som kändes onödigt. Det enda som jag kanske har lite svårt för i den här filmen är att jag tycker att vissa repliker leveras på ett lite teater-aktigt sätt. Då och då känns det mer som om man sitter och kollar på en pjäs än en film. Personligen tycker jag att en film ska vara en film, och jag har svårt för när det mixas. Men annars är den här filmen ett mästerverk.





Mulholland Drive.

Egentligen var det ganska länge sen (okej kanske 1 och en halv vecka sen) som jag såg den här filmen men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om den... Men nu gör vi ett försök.

Filmen börjar med att en tjej (Laura Harring) sitter i en bil och blir pistolhotad. Då kraschar bilen och den här tjejen överlever, fast hon förlorar minnet. Hon hittar hem till en random tjej, Betty (Naomi Watts), och morgonen därpå träffas de. Dessa tjejer känner inte varandra men tillsammans börjar de utforska vem tjejen med det förlorade minnet, som kallar sig för Betty, egentligen är.

Filmen är stundvis nagelbitande spännade och för det mesta fattar man ingenting. Hela historien är nämligen inte så enkel som jag i ovanstående stycke verkar få den att låta. När slutet kommer sitter man som ett stort frågetecken och vet varken ut eller in. Vad hände egentligen?

Min pappa hade berättat lite om filmen för mig innan jag såg den. Saker som att man måste se den flera gånger för att förstå den. Kanske var det därför som jag trodde att filmen skulle vara helt annorlunda än mot hur den var. Och jag tycker min påhittade version var bättre. Det gjorde att jag blev lite besviken på filmen, men självklart var det inte filmens fel utan mitt eget. Jag borde kunna vara mer öppensinnad när jag ser filmer. Kanske borde jag även se den här filmen fler gånger för att faktiskt förstå den. Men det är helt klart en väldigt sevärd film som får hjärnan att snurra några varv snabbare (fast hjärnan snurrar iof inte...). Den får en svag fyra. Den hade kanske fått högre om jag faktiskt hade fattat filmen.





The imaginarium of Doctor Parnassus.

När den här filmen kom ut så var det en sån där film som jag kände att jag bara MÅSTE se! Den verkade så där härligt konstig, och sen var det ju Heath Ledgers sista film och allt. Sen blev det inte så att jag såg den, och därför bestämde jag och Karin att vi skulle hyra den och se den. Och vad ska man säga? Jag vet verklilgen inte vad jag tycker om den här filmen.

Vissa delar är riktigt härliga. Lily Cole är underbart söt, vissa detaljer är magiska och det är lite som att titta in i någons fantasi... Men det håller inte riktigt. Handligen är rörig, det är lite för mycket animerat (och inte 100% bra gjort) och det känns som att de har försökt att göra allting lite för konstigt. Dessutom tycker jag att de flesta skådespelarna överspelar lite. Det känns inte på riktigt.

Delarna då Heath Ledger ersattes har de dock fått till ganska bra, och det känns inte onaturligt. Men på något sätt känns det ändå som att de fått kämpa lite för att helt få ihop historien. Något som märks. 

Filmen är lite som en dröm där det inte hänger ihop men det känns som att de inte riktigt gjort det fullt ut. Om de verkligen hade gjort det som en drömlik LSD-upplevelse i nedtonade färger a la Alice i Underlandet (boken) med personliga specialeffekter tror jag att jag hade gillat den här filmen mer. Nu känns det bara som att de inte går hela vägen och försöken att vara konstiga känns bara allmänt krystade. Men den får ändå en svag 3:a.





RSS 2.0