Voddler.
Jag skaffade Voddler (som är typ som spotify fast för film) för väldans länge sedan, ungefär när det kom. Efter att ha haft otroligt höga förväntningar på det så blev jag vansinnigt besviken. Då fanns det bara riktigt riktigt usla filmer om man inte vill betala. Det gjorde att jag blev helt otaggad på Voddler och glömde bort mitt konto ända fram tills nu. Och idag var jag inne och tittade på filmutbudet igen, och jag blev faktiskt glatt överaskad. Trots att man fortfarande måste betala för de flesta bra filmerna, så har utbudet med gratis film blivit mycket bättre! Till exempel så kan man se the squid and the whale, elephant, 8 1/2, och massvis med Charlie Chaplinfilmer.
Ett litet tips till alla er där ute. Jag är osäker på om man fortfarande behöver invites för att få vara med på voddler, om så är fallet kan ni hojta till om ni vill ha för jag har nog några jag kan ge.
Ett litet tips till alla er där ute. Jag är osäker på om man fortfarande behöver invites för att få vara med på voddler, om så är fallet kan ni hojta till om ni vill ha för jag har nog några jag kan ge.
I'm still here.
Igår var jag och Karin på vår kvartesbio Tellus och såg I'm still here, ni vet dokumentären (eller vad man nu ska kalla det) om Joaquin Pheonix som ballar ur och vill bli rappare. Jag var länge så fruktansvärt osäker på om jag faktiskt skulle blogga om den här filmen, för ärligt talat har jag verkligen ingen aning om vad jag ska tycka om den.
Det enda jag kunde sitta och tänka när jag såg filmen var hur mycket det egentligen är i den som är fejkat. Man har ju hört att iallafall vissa delar är det, men hur mycket? Det känns sjukt om hela filmen och dess handling är totalfejkad och att Joaquin Pheonix då spelat den här rollen i alla dessaa år. Om den inte är fejkad är det dock en otroligt hemsk historia om hur knäpp musik- och filmbranchen är. Det är verkligen en "skämskudde-film", och det är vansinnigt många ögonblick som man bara vill sjunka genom jorden för att det går så dåligt för de.
Men som sagt; vad ska man tycka? Hela handlingen överskuggas på något sätt av debatten om filmen är på riktigt eller inte, och det blir lite svårt att koncentrera sig på vad filmen faktiskt handlar om. Det fanns vissa ögonblick som jag absolut älskade i filmen, som visade på en fin tänkvärd dokumentär. Och sen fanns det vissa delar av filmen som känns som en halvtaskig MTV-dokumentär.
Så sammanfattningsvis skulle jag ge själva filmen en trea. Om den är helt fejkad så är det en väldigt cool idé, men de skulle kunnat gjort den så vansinnigt mycket bättre.
Det enda jag kunde sitta och tänka när jag såg filmen var hur mycket det egentligen är i den som är fejkat. Man har ju hört att iallafall vissa delar är det, men hur mycket? Det känns sjukt om hela filmen och dess handling är totalfejkad och att Joaquin Pheonix då spelat den här rollen i alla dessaa år. Om den inte är fejkad är det dock en otroligt hemsk historia om hur knäpp musik- och filmbranchen är. Det är verkligen en "skämskudde-film", och det är vansinnigt många ögonblick som man bara vill sjunka genom jorden för att det går så dåligt för de.
Men som sagt; vad ska man tycka? Hela handlingen överskuggas på något sätt av debatten om filmen är på riktigt eller inte, och det blir lite svårt att koncentrera sig på vad filmen faktiskt handlar om. Det fanns vissa ögonblick som jag absolut älskade i filmen, som visade på en fin tänkvärd dokumentär. Och sen fanns det vissa delar av filmen som känns som en halvtaskig MTV-dokumentär.
Så sammanfattningsvis skulle jag ge själva filmen en trea. Om den är helt fejkad så är det en väldigt cool idé, men de skulle kunnat gjort den så vansinnigt mycket bättre.
An Education.
Jag ville så vansinnigt gärna se den här filmen när den först kom på bio, och sen blev det bara inte av. Förrän nu. Jag hade vansinnigt höga förväntningar på den här filmen, men jag måste nog säga att jag blev lite besviken. Det handlar om den unga Jenny som börjar ha kontakt med den betydligt äldre David. Han tar ut henne på coola ställen och visar henne saker hon aldrig kunnat drömma om, men sen blir allt bara fel.
Filmen utspelar sig i 60-talets London och miljöerna är verkligen underbara, men det är väl också det som jag gillar bäst med den här filmen. Jag tycker att själva historien när man ser den är ganska långsam och tråkig och jag blir arg för att Jenny är så naiv.
Filmen skulle nog kunnat blivit helt okej, men nu är det bara en vanlig medelmåttig film som är ganska förutsägbara och inte direkt lämnar några större intryck efter sig.
Filmen utspelar sig i 60-talets London och miljöerna är verkligen underbara, men det är väl också det som jag gillar bäst med den här filmen. Jag tycker att själva historien när man ser den är ganska långsam och tråkig och jag blir arg för att Jenny är så naiv.
Filmen skulle nog kunnat blivit helt okej, men nu är det bara en vanlig medelmåttig film som är ganska förutsägbara och inte direkt lämnar några större intryck efter sig.
Into the Wild.
En sann historia om Christopher McCandless som efter att han gått ut skolan med toppbetyg bara lämnar hela sitt liv och ger sig ut på egen hand, med målet att komma till Alaska. Han är med om massa saker, och träffar massa underbara knäppa människor, och lever. Det är en sån fruktansvärt häftig historia tycker jag, och det får mig verkligen att fundera på vad meningen med livet verkligen är.
Trots att man dör lite på slutet så är resten av historien så himla härlig och man ler nästan hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen, men jag tycker att alla som inte sett den ska se den NU för man får verkligen tänka till lite vad livet egentligen handlar om.
Jag växlar lite mellan att ge filmen en fyra eller en femma, men eftersom den nu i efterhand har fått mig att tänka så himla mycket så tror jag betyget ändå blir en femma.
Trots att man dör lite på slutet så är resten av historien så himla härlig och man ler nästan hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen, men jag tycker att alla som inte sett den ska se den NU för man får verkligen tänka till lite vad livet egentligen handlar om.
Jag växlar lite mellan att ge filmen en fyra eller en femma, men eftersom den nu i efterhand har fått mig att tänka så himla mycket så tror jag betyget ändå blir en femma.
Pleasantville
Pleasantville handlar om en David (Tobey Maguire) och hans syster Jennifer (Reese Witherspoon). David älskar en svart-vit tv-serie som heter Pleasantville som handlar om en perfekt amerikansk familj som bor i en perfekt stad. Jennifer tänker mer på hur hon ser ut och vilka killar hon går ut med. En kväll bråkar dessa två om vaf de ska titta på på tv, vilket leder till att fjärrkontrollen går sönder. Då dyker det upp en tv-reparatör ur det okända som ger de en ny fjärrkontroll, och när de använder den så hamnar de simsalabim mitt inne i tv-serien Pleasantville.
David och Jennifer ska alltså leva i den absurda vardagen som de har i Pleasantville; där böckerna består av tomma sidor, ingen vet vad sex är och alla är sådär sjukt äckligt perfekt amerikanska. Som ni förstår så blir det en del komplikationer och David och speciellt Jennifer rör om ordentligt i den perfekta grytan.
Jag gillar verkligen konceptet i den här filmen. De kommer in i en perfekt värld där basketbollarna alltid hamnar i korgen, där det aldrig regnar och alla män är gentlemän och de upptäcker hur knäpp och färglös en sådan värld är. Det är galen parodi på det amerikanska samähället, eller det är iaf en galen parodi på det som vi tänker som det amerikanska drömsamhället. Filmen - och speciellt slutet - blir dock lite för klämtjäckt för min smak. Trots att hela filmen är en parodi på det typiskt amerikanska så är filmen trots allt ett exempel på en typisk amerikansk feelgoodkomedi. För att den här filmen enligt mig skulle blivit trovärdig och gått helt igenom skulle de behövt twista till det lite och inte gjort den till den förutsägbara komedi som den nu är.
Jag växlar lite mellan att ge den här en trea eller en fyra. I genren som en vanlig komedi skulle den garanterat fått en fyra. Men den här filmen är samtidigt inte en vanlig komedi, och om syftet med filmen var något djupare så skulle jag nog bara gett den en trea. Så vi kan väl säga att den får en svag fyra, mest för att den är himla feelgood och för att jag gillar konceptet.
David och Jennifer ska alltså leva i den absurda vardagen som de har i Pleasantville; där böckerna består av tomma sidor, ingen vet vad sex är och alla är sådär sjukt äckligt perfekt amerikanska. Som ni förstår så blir det en del komplikationer och David och speciellt Jennifer rör om ordentligt i den perfekta grytan.
Jag gillar verkligen konceptet i den här filmen. De kommer in i en perfekt värld där basketbollarna alltid hamnar i korgen, där det aldrig regnar och alla män är gentlemän och de upptäcker hur knäpp och färglös en sådan värld är. Det är galen parodi på det amerikanska samähället, eller det är iaf en galen parodi på det som vi tänker som det amerikanska drömsamhället. Filmen - och speciellt slutet - blir dock lite för klämtjäckt för min smak. Trots att hela filmen är en parodi på det typiskt amerikanska så är filmen trots allt ett exempel på en typisk amerikansk feelgoodkomedi. För att den här filmen enligt mig skulle blivit trovärdig och gått helt igenom skulle de behövt twista till det lite och inte gjort den till den förutsägbara komedi som den nu är.
Jag växlar lite mellan att ge den här en trea eller en fyra. I genren som en vanlig komedi skulle den garanterat fått en fyra. Men den här filmen är samtidigt inte en vanlig komedi, och om syftet med filmen var något djupare så skulle jag nog bara gett den en trea. Så vi kan väl säga att den får en svag fyra, mest för att den är himla feelgood och för att jag gillar konceptet.
