I'm not there.
Det tog ganska lång tid innan jag tyckte att jag fick ihop vad det faktiskt handlade om, och det var nog mycket som jag inte alls förstod. Trots detta så berörde den här filmen mig något otroligt. Tvärtemot vad många verkar tycka - att det är en pretantiös film som bara är konstig för att vara konstig - så tycker jag att den här filmen har otroligt mycket att komma med. Dylan porträtteras av en mängd olika skådespelare, och jag tycker att det är genialiskt för vi är inte samma människor under hela våra liv. Frågan är om mitt barn-jag ens skulle känna igen mig om vi träffades på en gata mitt i rusningstrafik. De olika skådespelarna gör så att jag tycker att man mer får förståelse för hur Dylans liv faktiskt var, och hur han var en person med många olika sidor. Till skillnad från t.ex. i "Walk the Line" där det känns som att man bara får se en sida av Johnny Cash person.
Jag älskade sättet de fotat på, varje scen var som att de tagit kända bilder på Dylan och direkt efterskapat dem. Det var som att bilder man har sett hundratals gånger nu fick liv på riktigt, och att man fick en glimt av den verklige Dylan i varje scen. Helt enkelt ett perfekt portärtt av en legendarisk man.
Kokuhaku - Confessions (2010)
Jag tycker att det var en fantastisk film! Det är en film som verkligen lyfter upp det svarta i människan. Dels svärtan som uppkommer då ens barn blivit mördad och hämnbegäret efter detta. Men kanske framförallt svärtan hos ett barn. Det är enligt mig det som gör den här filmen otrolig. Att visa upp hur onda barn kan vara, och vad det grundar sig i är något jag sällan sett i andra filmer. Att se hur ensamhet och känslan att bli övergiven kan driva någon till hemska handlingar; att se hur ånger kan göra en galen; att förstå att svärta är något som även kan existera hos små barn.
Dessutom är det verkligen en snygg film. Fotot är både vackert och känns genomtänkt, och barnen spelar helt osannolikt bra.
Jag personligen blev ganska illa berörd av det här filmen, det är en väldigt svart historia med bitvis mycket blodiga scener och vissa ögonblick blir jag nästan rädd för vad som ska hända. Men det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag har sett på mycket mycket länge.
Into the Wild.
Trots att man dör lite på slutet så är resten av historien så himla härlig och man ler nästan hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen, men jag tycker att alla som inte sett den ska se den NU för man får verkligen tänka till lite vad livet egentligen handlar om.
Jag växlar lite mellan att ge filmen en fyra eller en femma, men eftersom den nu i efterhand har fått mig att tänka så himla mycket så tror jag betyget ändå blir en femma.
A single man.
Idag såg jag och Karin A Single Man. En film som jag verkligen har velat se i evigheter, och inte gjorde den mig det minsta besviken! Det handlar om George Falconer (Colin Firth) som har förlorat sin livs kärlek för ett tag sen och han kämpar mot sitt meningslösa liv.
Filmen är definitivt inte en film för någon som gillar handling för det händer verkligen inte mycket i filmen. Det händer faktiskt nästan ingenting. Så vem är den här filmen till för? Jo, den här till för dig som lätt förälskar dig i de finaste karaktärerna, som tycker att LA 1962 är hur fint som helst och som tycker att ett vackert foto är något av det mest upphetsande som finns.
För den här filmen är helt otroligt genomtänkt visuellt. Varenda scen är så fruktansvärt snygg att jag skulle vilja screencapture:a varenda sekund och göra en tavla av det. Jag har nog aldrig sett en så otroligt snygg film. Det är nästan som man smäller av.
Att mina favoritgossar är med gör ju dessutom att man bara vill att alla hookar med alla. Jon Kortajarena är bara så stört snygg så man dör lite (precis som vanligt alltså), och Nicholas Hoults leende och ögonbryn gör mig alldeles knäsvag. Det här är en film om ensamhet och Colin Firth briljerar verkligen i rollen. Han spelar en medelålders universitetslärare som har förlorat sin livs kärlek, Jim. Och man kan verkligen ta på ensamheten. Nästan den enda som han har är vännen Charley som har lämnats av sin man och önskar att George inte var bög. Ensamheten är en stor del även i hennes liv. Även för Nicholas Hoults rollkaraktär Kenny är ensamheten en central del. Han känner sig ensam i sina tankar, som att ingen förstår honom och i George hittar han någon som liknar honom.
Det här är en film som jag tycker är helt helt fantastisk. Men man ska vara beredd på att det är ett väldigt lugnt tempo i hela filmen. Men vansinnigt fin!
(alla bilder ovan är från Julias blogg)
Léon the professional.
I morse såg jag en helt helt helt fantastisk film! Jag måste nog faktiskt säga att det är en av de bästa filmerna jag någonsin har sett. Léon heter filmen och den handlar om en liten tjej som heter Mathilda (Nathalie Portman) som får hela sin familj mördad. Hon lyckas dock komma undan och flyr hem till sin granne - Léon (Jean Reno) - som är en yrkesmördare. Nästan det enda Léon bryr sig om är hans krukväxt och att få en liten flicka på halsen förändrar hans liv och vardag helt. Att hon dessutom vill lära sig bli en yrkesmördare samt påstår att hon är kär i honom gör ju inte saken sämre.
Filmen skildrar deras vardag som motsatsen till att vara vardaglig och allt är verkligen perfekt. Perfekt miljöer, en perfekt story och sist men inte minst perfekt skådespeleri. Nathalie Portman var 13 år när den här filmen spelades in och jag har nog aldrig - och kommer nog aldrig igen - sett någon som spelar så fruktansvärt bra vid den åldern. Hon är verkligen helt sagolikt duktig, det är så man får rysningar. De andra skådespelarna liksaså. Det är så man får rysningar.
Jag kan faktiskt inte komma på en enda dålig sak med den här filmen. Den är ett sant mästerverk.
Fanny och Alexander - långa versionen.
Så fort jag har bett min pappa om ett filmtips har han sagt Fanny och Alexander, ända sedan jag var sisådär sju-åtta år. Det ledde istället för att jag skulle bli intresserad av att vilja se den till att jag vägrade se den under flera flera år. Nu i helgen gav jag upp. Och det var nog det bästa jag någonsin gett upp. Herregud vilken bra film alltså!
I 5 h och 43 minuter var jag helt uppslukad över den här fantastiska filmen som verkligen har allt. Fantastiska karaktärer, fantastiska miljöer, en handling som behandlar det mesta livet handlar om, och sista delen av filmen gör en lite förvirrad - fast på ett bra sätt. Kanske är jag så tagen av den här filmen just för att det är den första Bergman-filmen jag sett. Jag är nog lite kär.
Och visst kan jag förstå att det finns en förkortad variant av den här filmen, men det är ändå inte så att jag någon gång funderar på att spola förbi något i filmen. Det var inget som kändes onödigt. Det enda som jag kanske har lite svårt för i den här filmen är att jag tycker att vissa repliker leveras på ett lite teater-aktigt sätt. Då och då känns det mer som om man sitter och kollar på en pjäs än en film. Personligen tycker jag att en film ska vara en film, och jag har svårt för när det mixas. Men annars är den här filmen ett mästerverk.
The Wrestler.
Dagens film blev the Wrestler, tillsammans med den underbara Karin. Mickey Rourke spelar där den föredetta wrestlingstjärnan Randy Robinson som efter sin glansperiod på 80-talet nu inte kan betala hyran, hans dotter vägrar prata med honom, och han försörjer sig som lagerarbetare. Förutom då han då och då är med i en wrestlingmatch.
Mickey Rourke fullkomligt strålar i rollen som den ensamma machokillen som innerst inne är en stor teddybjörn som bara längtar efter en mening i sitt liv. Den meningen blir dessa enstaka - fruktansvärt våldsamma - wrestlingmatcher där han har en hel publik som skriker som dårar efter honom. En match blir dock för mycket. En sjukhusvistelse och en by-pass operation senare får Randy rådet att sluta upp med wrestling helt. Det hålet som fylldes av wrestling ekar nu tomt och han upptäcker hur ensam han egentligen är, inte ens hans lilla granne har tid att spela nintento med honom. Han spenderar sina kvällar på en strippkväll där han försöker få kontakt med strippan Cassidy (Marisa Tomei) och efter en tid växer det sig fram någon form av vänskap mellan de. Hon fortsätter däremot att tänka sig honom som en kund, något som tar hårt.
The Wrestler rycker verkligen med mig, ändå ut i fingerspetsarna. De råa wrestlingscenerna får mig att vilja blunda hårt, den otroligt vackra gestaltningen av den ensamma Randy får mitt hjärta att gråta lite och slutet lämnar frågor som inte går att besvara. Att filmen dessutom delvis handlar om Mickey Rourkes eget liv gör mig alldeles överväldigad.
Det enda jag mer kan säga är, SE DEN!
Trainspotting.
Trainspotting är en sådan film som innehåller det mesta av det jag värdesätter i en film. Den har intressanta karaktärer, råa miljöer och berättas på ett humoriskt men ändå fruktansvärt sätt. Ewan McGregor är helt fantastisk och jag tycker att det känns äkta på något sätt.
Det var svårt att skriva något vettigt om den här filmen... Det är nog en film som helt enkelt bara ska ses.
