Dagarna kommer och dagarna går.

Nu borde jag plugga.

Efter en helg med min släkt i Ånge är jag hemma igen. Dags att ta tag i mitt liv.

Död i kylan - Xavier Villaurrutia

När jag förlorat allt hopp om under,
när hoppet lät falla sin sista anteckning
och en ändlös tystnad återljuder,
skålformad och hård;

När vinterhimmeln ej är mer än aska
av något som brann för många århundraden sedan;

när jag är så ensam, ensam,
att jag letar efter mig själv i mitt rum
som man ibland letar efter ett förlorat föremål
ett hopskrynklat brev i något hörn;

när jag blundar och tänker meningslöst på
att jag borde vara långt borta
härifrån, från mig själv, från allt
det som anklagar mig att endast vara död,

då känner jag att jag är i den kalla vintern,
den eviga vintern
som fryser ner blodet i ådrorna,
som torkar gula ord,
som förlamar drömmen,
som sätter på oss en munkavel av is
och ritar tingen med ett hårt streck,

Jag känner att jag upplever min död,
min enda närvarande död,
min död som jag inte kan dela med någon
eller kan begråta,
min död som jag aldrig kommer att tröstas över.

Och jag förstår en gång för alla
tystnadens klimat
där döden när sig och förbättras.
Och också kylans verkan
som bevarar och renar utan att förtära som elden.

Och i tystnaden hör jag arbetet inom mig
av en noggrann arbetshär som knackar
med små hammare på min lymfa och mitt skälvande kött;

Jag känner hur de kysser varandra
och för alltid förenar sina stränder
floderna som flöt i min kropp;

som vattnet och blodet
en gång flöt i samma havsvatten,
och hur det först blir till is
för att sedan bli kristall
och sedan tung marmor,
ända tills jag blir orörlig i en oroligare och långsam-
-mare tid, med det hemliga liv, stumy och omärkligt,
av mineral, av trädstammen, av en staty.



Nu sticker jag till Ånge. Får man kalla det världens ände? Nej men ha det bra. Puss

Jag ligger i min soffa med tända ljus och lyssnar på Monica Zetterlund. Det är det jag kallar perfektion.

Men jag har ett problem! Jag har ingen som helst aning om vad min fotobok ska handla om! Jag vill liksom inte att den spretar för mycket, utan att den har något "tema". Så snälla hjälp mig! Kom med förslag om vad jag kan göra en fotobok på! Även om du bara råkar titta förbi på den här lilla bloggen så kan du ju hjälpa mig!

Nu kommer jag säkert bli sådär tokdissad, men jag gör ett försök iallafall!

Men sen kan man ju börja fråga sig hur fördomsfri man egentligen är själv. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jag vill tro att jag är inte har några fördomar, men ibland kommer man på sig själv med att dra slutsatser om människor man möter som bara beror på t.ex. hur de ser ut.

Idag satte sig en snubbe bredvid mig på tunnelbanan. Han hade rakat huvud och militärbyxor på sig. Det första som far genom mitt huvud är: "oj, en nazist/rasist/nåntingdåligt". Det kan man väl kalla en typisk fördom. Men sen när vi suttit bredvid varandra ett tag börjar jag fundera och börjar tänka att han kanske bara tycker att militärbyxor är sjukt snyggt! Och kanske han rakade huvudet på grund av ett vad. Eller så kanske han började klä sig så för att alla han umgås med gör det. Han kanske älskar just den stilen. Eller så är han en nazist/rasist/nåntingdåligt. Men saken är att vi aldrig kan veta vad det är som stämmer, om vi inte lär känna den där snubben.

Jag har kommit fram till att jag ofta har fördomar vid första anblicken av en person, men ofta går de över efter ett litet tag. Men det skadar nog inte att tänka sig för lite extra.

Nu har jag skrivit av mig lite och ska ut med Ninni. Puss

Jag har ett musiktips till alla er där ute. De heter Grizzly Bear, och spelar sån musik som bara är så himla skön att lyssna på! Riktigt bra när man åker tunnelbana, åker bil eller är ute och går långa promenader i höstmörkret. Jag har bara lyssnat på deras nyaste skiva (Veckatimest), men den är riktigt bra! Dock finns det några låtar som är lite läskiga.... Fast de är bra ändå! Något annat som är synd är att deras nya skiva inte finns på spotify... Men om nån är sugen på att lyssna kan ni låna den av mig :) 

    När jag kom in på bussen satte jag mig bredvid en man, han kanske var runt 55. Framför oss satt två fjortisar (kanske runt 15). De två fjortisarna satt och fånade sig höll på; ni vet som fjortisar gör. Då kollade jag på mannen bredvid mig och upptäckte till min förvåning och förskräckelse att han satt med sin mobil och filmade dessa två små försvarslösa tjejer!

    Varför i helvete gör han det!? tänkte jag genast, och i mitt huvud kommer endast äckliga bilder upp. Vad är han för sjuk människa som sitter och filmar små tjejer på bussar? Alldeles illamående och förvirrad hoppade jag så långt ut på sätet som jag kunde, och jag kunde inte vara mer lättad när jag äntligen kom fram till min hållplats. 

    Men vad finns det egentligen för sjuka människor på den här planeten? Javisst hör man ofta om "äckliga gubbar", men man tror ju att det är sånt som händer långt ifrån oss. Man tror ju aldrig att det ska vara någon i ens närhet. 

Nu blir det lite matteplugg... Har ju G-test på fredag. Det är sämst för det innebär att jag inte kommer kunna köa till Håkan så länge som jag egentligen vill... Är det nån annan som också ska dit?? 

Jag har aldrig druckit dr pepper, men idag tog jag steget och prövade. Och vad tyckte jag? Det var FUCKING DISGUSTING! Jag har aldrig smakat nån vidrigare dricka!

Men nu ligger jag och kollar på Bruce den allsmäktige (som söte Jonatan var snäll att låna mig), och dricker citronte.