"never say goodbye because goodbye means going away and going away means forgetting"
Inte sedan förra sommaren har jag lämnat storstadens trängsel, trötthet och tomma blickar. Mycket har hänt och mycket har inte hänt sedan dess. Insekterna har jag undgått, men insikterna om min existens ofullkomlighet har varit desto fler. Och om sanningen ska fram har jag nog blivit en sämre människa, fast att orka vara "den glada tjejen" som skrattar och pratar om oviktigheter samtidigt som man tappat hoppet på mänskligheten, är svältfödd på hångel och mvg-skeppen seglar iväg är inte det lättaste. Kanske var det ändå oundvikligt att jag flyttades ner några pinnhål på den mänskliga skalan.
Lyssnar på låtar om att true love will find you in the end; tittar på filmer där de säger att när en dörr stängs öppnas ett fönster; läser bloggar om äckligt söta barn, äckligt hurtiga brudar och äckligt perfekta liv. Det var en gång en liten blåögd flicka, som hade ett hjärta hon aldrig trodde kunde spricka. Spricka i tretusenåttahundrafyrtio bitar, allt vare en brunögd kille klädd i nitar. Dagarna är fylld av tysta avsked, kramar där jag bara vill hålla kvar en sekund för mycket för jag vet att nästa gång vi ses kommer det bara vara en nick tvärsöver gatan.
Jag kan inte bestämma mig om jag är trasigare eller mer hel än någonsin. Kanske har jag varit med samma människor lite för länge, ätit pasta med bacon lite för ofta, och gått runt på asfalterade gator lite för många gånger. Kanske är det bara så att storstadsmentaliteten håller på att äta upp mig. Imorgon seglar jag iväg - både bildligt och bokstavligt - på äventyr några veckor, kanske kan jag reclaima mig själv litegrann.
Avskedspresent: spellistor ni borde fått för länge sen MAJ 2011. och JUNI 2011.
Lyssnar på låtar om att true love will find you in the end; tittar på filmer där de säger att när en dörr stängs öppnas ett fönster; läser bloggar om äckligt söta barn, äckligt hurtiga brudar och äckligt perfekta liv. Det var en gång en liten blåögd flicka, som hade ett hjärta hon aldrig trodde kunde spricka. Spricka i tretusenåttahundrafyrtio bitar, allt vare en brunögd kille klädd i nitar. Dagarna är fylld av tysta avsked, kramar där jag bara vill hålla kvar en sekund för mycket för jag vet att nästa gång vi ses kommer det bara vara en nick tvärsöver gatan.
Jag kan inte bestämma mig om jag är trasigare eller mer hel än någonsin. Kanske har jag varit med samma människor lite för länge, ätit pasta med bacon lite för ofta, och gått runt på asfalterade gator lite för många gånger. Kanske är det bara så att storstadsmentaliteten håller på att äta upp mig. Imorgon seglar jag iväg - både bildligt och bokstavligt - på äventyr några veckor, kanske kan jag reclaima mig själv litegrann.
Avskedspresent: spellistor ni borde fått för länge sen MAJ 2011. och JUNI 2011.
Utkast: Jan. 25, 2011
Jag har pepparkaksdegsontimagen och tittar på kalle och chokladfabriken för kanske hundrafemtonde gången. Willy Wonka är nog kanske min idol, eller borde jag säga någon person med betydelse i stället? Dalai Lama, Einstein eller Beethoven kanske skulle vara mer passande för vad ni anser som en passande förebild? Det är bara att välja, jag är ganska anpassningsbar faktiskt. För är det inte det vi ändå gör hela tiden? anpassas. anpassas. anpassas. Anpassas till att passa in som positiva men inte för positiva - jag menar vi bor ju ändå i Sverige - människor som ska göra exakt allt som förväntas att vi ska göra. gå i skolan. söka sommarjobb. leka vuxna. leva livet som ung så vi kan "slå oss ner" sen. få ett jobb vi inte vill ha. bo på ett ställe vi inte vill bo. leva ett liv vi inte vill leva. Tisdagsexistensiellångest i ett nötskal.
Snälla tv-kanaler, använd er fantasi!
Varje kväll sitter jag och svär framför tv:n. Det verkar inte finns något slut över hur mycket jag vill döda Sveriges tv-utbud, för just nu går det ju verkligen inflation på vissa typer av program.
Matprogram är ett exempel. Halv åtta hos mig, Kinas Mat, Landgång, Solens Mat, Niklas Mat, Norske Kocken, Dagens rätt, Leila bakar, Nigellas kitchen, Vad blir det för mat, Mauro & Pluras kök, Masterchef USA, Hells kitchen, Jamies matrevolution, Restaurang i vårt vardagsrum. Ja, man skulle kunna fortsätta i en evighet. Finns det verkligen så många som vill titta på alla de här programmen? Nu när vi har internet och på några sekunder kan få upp vilket recept som helst så förstår jag inte riktigt vad matprogrammen har för betydelse.
Ett annat exempel på uttjatad programidé är "kändisar-umgås-med-kändisar"-programmen. Det började väl ordentligt med Stjärnorna på slottet, och sen har konceptet ynglat av sig ordentligt med bland annat Så mycket bättre och 24 timmar. Tycker vi verkligen det är så intressant att se halvkända människor sitta och avslöja hur hemsk deras barndom varit?
Och för att inte prata om alla efterföljare till Svenska Hollywoodfruar. Jag orkar inte ens räkna upp alla. Jag förstår verkligen inte alls hur det ens är möjligt att göra exakt samma tv-program så många gånger.
Det finns hur många andra exempel som helst på uttjadade programidéer; som realityserier om lite lätt speciella människor, byggprogram, dåliga gamla komediserier, frågesporter, sjukhusserier, och så vidare. Varför är det så här? Har inte tv-kanalerna lite bättre fantasi än att bara göra samma typ av program hela tiden? Eller är det så att de är fega och därför bara kör på ett koncept som de faktiskt vet fungerar? Kanske beror det egentligen på alla oss tv-tittare? Är det så att Sveriges befolkning faktiskt vill se just den här typen av program och att det är därför de överlever? Är det bara sådana lite småmysiga program som går hem hemma i de faluröda stugorna med vita knutar? Kanske är det därför alla dessa program sänds på bästa sändningstid vareviga dag?
För att ett tv-program ska gå ihop krävs det ju att ganska många tittar på de, så det innebär väl att alla de program som sänds (förutom på SVT som väl får statligt stöd?) måste vara sådant som den stora massan vill se? Så trots min frustration över tv-utbudet så kan jag faktiskt förstå varför man bara kör på idéer som man vet fungerar, och som de flesta i vårt avlånga land vill se.
Det hindrar mig dock inte från att drömma om hur tv-utbudet skulle sett ut om jag hade styrt alla tv-kanalerna. Då hade det varit fullt med coola serier (som Misfits) istället för tråkiga utjutade sjukhusserier, djupgående intervjuer med häftiga människor istället för korta ytliga frågor á la Skavlan och max ett mat/bygg/trädgårdsprogram per program.
Matprogram är ett exempel. Halv åtta hos mig, Kinas Mat, Landgång, Solens Mat, Niklas Mat, Norske Kocken, Dagens rätt, Leila bakar, Nigellas kitchen, Vad blir det för mat, Mauro & Pluras kök, Masterchef USA, Hells kitchen, Jamies matrevolution, Restaurang i vårt vardagsrum. Ja, man skulle kunna fortsätta i en evighet. Finns det verkligen så många som vill titta på alla de här programmen? Nu när vi har internet och på några sekunder kan få upp vilket recept som helst så förstår jag inte riktigt vad matprogrammen har för betydelse.
Ett annat exempel på uttjatad programidé är "kändisar-umgås-med-kändisar"-programmen. Det började väl ordentligt med Stjärnorna på slottet, och sen har konceptet ynglat av sig ordentligt med bland annat Så mycket bättre och 24 timmar. Tycker vi verkligen det är så intressant att se halvkända människor sitta och avslöja hur hemsk deras barndom varit?
Och för att inte prata om alla efterföljare till Svenska Hollywoodfruar. Jag orkar inte ens räkna upp alla. Jag förstår verkligen inte alls hur det ens är möjligt att göra exakt samma tv-program så många gånger.
Det finns hur många andra exempel som helst på uttjadade programidéer; som realityserier om lite lätt speciella människor, byggprogram, dåliga gamla komediserier, frågesporter, sjukhusserier, och så vidare. Varför är det så här? Har inte tv-kanalerna lite bättre fantasi än att bara göra samma typ av program hela tiden? Eller är det så att de är fega och därför bara kör på ett koncept som de faktiskt vet fungerar? Kanske beror det egentligen på alla oss tv-tittare? Är det så att Sveriges befolkning faktiskt vill se just den här typen av program och att det är därför de överlever? Är det bara sådana lite småmysiga program som går hem hemma i de faluröda stugorna med vita knutar? Kanske är det därför alla dessa program sänds på bästa sändningstid vareviga dag?
För att ett tv-program ska gå ihop krävs det ju att ganska många tittar på de, så det innebär väl att alla de program som sänds (förutom på SVT som väl får statligt stöd?) måste vara sådant som den stora massan vill se? Så trots min frustration över tv-utbudet så kan jag faktiskt förstå varför man bara kör på idéer som man vet fungerar, och som de flesta i vårt avlånga land vill se.
Det hindrar mig dock inte från att drömma om hur tv-utbudet skulle sett ut om jag hade styrt alla tv-kanalerna. Då hade det varit fullt med coola serier (som Misfits) istället för tråkiga utjutade sjukhusserier, djupgående intervjuer med häftiga människor istället för korta ytliga frågor á la Skavlan och max ett mat/bygg/trädgårdsprogram per program.
Var är min flygande bil?
Hej de senaste dagarna har varit lugna för min del. Jag har mest hoppat runt i min lägenhet och svurit över att jag inte kan gå på min högra fot. Jag har passat på att göra lite miniändringar på min blogg, så nu kan ni se några av mina favoritbloggar under länkar i menyn till vänster.
Och på tal om rubriken på inlägget. Såg en bild där det stod ungefär "It's 2011. Where is my flying car?" och jag håller verkligen med. Var någonstanns är min flygande bil? Det är ju faktiskt 2011 nu, vi borde ha lite coolare rymdsaker och sånt. Borde inte tjugohundratalet vara fyllt med awesome grejer och prylar och sånt? Den mest högteknologiska vardagsprylen som vi har är väl ipaden, och den är väl egentligen bara onödig? Ja, visst är den cool och så. Men man kan ju inte göra mycket nytt på den egentligen. Vart är de flygande bilarna? 2011 borde vara så mycket coolare än vad det är.
Om ni har läst mellan raderna i min blogg de senaste månaderna så kanske ni har upptäckt min frustration över min vardag, över Sverige och över världen. Jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig med det livet jag lever varje dag. Jag vill ha äventyr, ändlösa nätter i okända städer, vackra pojkar med mjuka läppar, sommarben och en evig ungdom. Jag känner mig fruktansvärt färdig med Stockholm och Sverige. Jag vill hitta en ny plats att kalla min, där inte allt bara går på rutin. Där människor faktiskt är trevliga på gatan och sverigedemokraterna inte sitter i riksdagen. Jag är frustrerad över världen. Jag är frustrerad över alla länder som leker sandlådslekar med mänskliga liv inblandade. Jag är frustrerad över att folk inte förstår att vi alla är människor och lika värda oavsett varifrån vi kommer.
Världen borde ha kommit längre. Okej, flygande bilar kanske är att överdriva. Men varför har vi människor inte lärt oss något under hela den mänskliga existensen? Borde vi inte ha förstått att alla är lika värda? Att vi måste ta hand om vår jord? Att vi inte ska kriga? Att utseendet inte spelar någon roll? Den mänskliga idiotin verkar verkligen inte ha några gränser.
Okej, nu har jag skrivit av mig det. Hörs.
Och på tal om rubriken på inlägget. Såg en bild där det stod ungefär "It's 2011. Where is my flying car?" och jag håller verkligen med. Var någonstanns är min flygande bil? Det är ju faktiskt 2011 nu, vi borde ha lite coolare rymdsaker och sånt. Borde inte tjugohundratalet vara fyllt med awesome grejer och prylar och sånt? Den mest högteknologiska vardagsprylen som vi har är väl ipaden, och den är väl egentligen bara onödig? Ja, visst är den cool och så. Men man kan ju inte göra mycket nytt på den egentligen. Vart är de flygande bilarna? 2011 borde vara så mycket coolare än vad det är.
Om ni har läst mellan raderna i min blogg de senaste månaderna så kanske ni har upptäckt min frustration över min vardag, över Sverige och över världen. Jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig med det livet jag lever varje dag. Jag vill ha äventyr, ändlösa nätter i okända städer, vackra pojkar med mjuka läppar, sommarben och en evig ungdom. Jag känner mig fruktansvärt färdig med Stockholm och Sverige. Jag vill hitta en ny plats att kalla min, där inte allt bara går på rutin. Där människor faktiskt är trevliga på gatan och sverigedemokraterna inte sitter i riksdagen. Jag är frustrerad över världen. Jag är frustrerad över alla länder som leker sandlådslekar med mänskliga liv inblandade. Jag är frustrerad över att folk inte förstår att vi alla är människor och lika värda oavsett varifrån vi kommer.
Världen borde ha kommit längre. Okej, flygande bilar kanske är att överdriva. Men varför har vi människor inte lärt oss något under hela den mänskliga existensen? Borde vi inte ha förstått att alla är lika värda? Att vi måste ta hand om vår jord? Att vi inte ska kriga? Att utseendet inte spelar någon roll? Den mänskliga idiotin verkar verkligen inte ha några gränser.
Okej, nu har jag skrivit av mig det. Hörs.
Har våra relationer förändras genom internet?
På grund av tids- och inspirationsbrist så tänkte jag visa er en sak som jag skrev i våras, till mitt svenska B nationella tal.
Är det kanske såhär Julias facebook-status skulle sett ut om hon levt idag?
Sedan Romeo och Julias tid har våra sätt att kommunicera förändrats mycket. En av de största anledningarna stavas enligt mig INTERNET. Det som förr skrevs i brev eller sades personligen meddelar vi idag ofta genom t.ex. facebook-statusar och bloggar.
Att sättet vi kommunicerar på har förändrats är ingen nyhet direkt. Men hur viktigt har egentligen det vi säger på internet blivit, och hur påverkar de här nya sätten att kommunicera oss och våra relationer?
Den senaste statistiken jag hittade angående hur många bloggar som finns i världen är från 2007. Kan någon gissa hur många bloggar som fanns då? 112,000,000. Och då kan man bara tänka sig hur många det finns nu, tre år senare. Det innebär att vi om vi vill kan läsa över 100 miljoner människors tankar, idéer och åsikter. Enligt mig är bloggar ett ypperligt sätt att lära känna en person bättre, eftersom man kan läsa personens egna tankar, samt få en djupare inblick i andra människors liv och vardag, världen över.
Facebook, twitter och andra sociala medier ger oss ytterligare en dimension vad gäller det här; nämligen statusuppdateringar. Vissa verkar skriva om allt som händer de på facebook och idag verkar det som att många anser att t.ex. en relation inte är på riktigt förrän man är ”facebook-officiell”
Pendeltåg mot Märsta, Stockholm
Tre tjejer ~17 sitter och diskuterar den enas nya pojkvän.
Tjej 1: Men är ni tillsammans nu!? Varför har du inte sagt något? Jag har inte sett någon ändrad status på Facebook!
Tjej 2: Nej, måste man ändra direkt eller?
Tjej 1: Ja, klart man måste. Du är inte ihop på riktigt förrän du ändrat status.
Tjej 3: Jag känner en tjej som var ihop med sin kille i nästan tre månader innan hon ändrade. Båda två stod liksom som singel!
Tjej 1: Men shit… är de fortfarande tillsammans då?
Tjej 3: Ja, jag tror det.
Tjej 1: Va!? Det är ju helt sjukt! Det kommer ta slut när som helst.
(http://www.tjuvlyssnat.se/stockholm/att-ha-pojkvan-handlar-bara-om-status)
Visst var det ett ganska roligt samtal? Men lite skrämmande är det också. Måste vi berätta allt på facebook och liknande ställen?
Statusuppdateringar är för det mesta korta och ganska meningslösa. Det kan handla om vad man har ätit till lunch, om man ska gå ut och köpa kaffe och vad man lyssnar på för musik just precis nu. Genom det här får vi ytterligare en inblick i andras vardag; och kanske är det så att dessa korta uppdateringar gör att vi lär känna varandra lite bättre.
I ”Kulturkrönikan 14 maj” anser någon att på internet ”lär man känna nån inifrån och ut istället för tvärtom”? Gör bloggar, statusuppdateringar och annat på internet att vi lär känna varandra bättre? I texten står det även ”I nätflirtandets värld samsas alltså anonymitetens trygghet med lanseringen av vårt drömjag”.
På internet kan vi välja att visa vissa speciella sidor av oss själva, och strunta i resten. Kanske är det så att det inte är bilden av oss själva utan bilden som vi väljer att visa som man lär känna bättre? Att kunna gömma sig bakom ett påhittat jag kan få många människor att bete sig på ett sätt de aldrig skulle göra i verkligheten. Är det den här påhittade personen som vi lär känna eller lär man faktiskt känna en person på ”riktigt” genom internet?
Min inställning till internet är egentligen ganska splittrad. En viss del av mig älskar möjligheterna som finns; ett forum för människors tankar, ett sätt att kunna hålla kontakten med gamla vänner, och att man kan hitta ALLT där. Samtidigt kan jag skrämmas av t.ex. den hårda attityden som finns lite överallt.
”Internet är bara en fluga” sade politkern Ines Uusmann en gång i tiden. Att så inte är saken kan vi tydligt se. Men ibland kan jag ändå tro att internet inte kommer vara lika populärt längre fram i tiden. Vi lever i en IT-tid och på många sätt är det egentligen ett ganska opersonligt sätt att kommunicera. Vi lägger ner mer och mer tid på datorer och internet och vi chattar ofta istället för att träffas ”in real life”.
Nästan alla de stora epokerna har efterföljts av en väldigt annorlunda tid. Den mer vetenskapligt tänkande Upplysningstiden följdes av Romantiken där känslorna och fantasin regerade. Idag regerar det i många avseende ganska ”hårda” i internet. Kanske är det så att även vår tid kommer efterföljas av en ”mjukare” epok. Vad som kommer hända då, kan vi bara gissa oss till.
Ja, för vad hade hänt om Romeo och Julia hade levt idag? Skulle de liksom nästan alla andra också blotta ut sig själva och sin kärlek på nätet? Vi påverkas alltid av den tiden vi lever i . Romeo och Julia påverkades bland annat av kyrkan, liksom vi påverkas av t.ex. internet. Och om Romeo och Julia skulle höra hemma i vår tid hade internet troligtvis spelat en stor roll i även deras liv.
Är det kanske såhär Julias facebook-status skulle sett ut om hon levt idag?
Sedan Romeo och Julias tid har våra sätt att kommunicera förändrats mycket. En av de största anledningarna stavas enligt mig INTERNET. Det som förr skrevs i brev eller sades personligen meddelar vi idag ofta genom t.ex. facebook-statusar och bloggar.
Att sättet vi kommunicerar på har förändrats är ingen nyhet direkt. Men hur viktigt har egentligen det vi säger på internet blivit, och hur påverkar de här nya sätten att kommunicera oss och våra relationer?
Den senaste statistiken jag hittade angående hur många bloggar som finns i världen är från 2007. Kan någon gissa hur många bloggar som fanns då? 112,000,000. Och då kan man bara tänka sig hur många det finns nu, tre år senare. Det innebär att vi om vi vill kan läsa över 100 miljoner människors tankar, idéer och åsikter. Enligt mig är bloggar ett ypperligt sätt att lära känna en person bättre, eftersom man kan läsa personens egna tankar, samt få en djupare inblick i andra människors liv och vardag, världen över.
Facebook, twitter och andra sociala medier ger oss ytterligare en dimension vad gäller det här; nämligen statusuppdateringar. Vissa verkar skriva om allt som händer de på facebook och idag verkar det som att många anser att t.ex. en relation inte är på riktigt förrän man är ”facebook-officiell”
Pendeltåg mot Märsta, Stockholm
Tre tjejer ~17 sitter och diskuterar den enas nya pojkvän.
Tjej 1: Men är ni tillsammans nu!? Varför har du inte sagt något? Jag har inte sett någon ändrad status på Facebook!
Tjej 2: Nej, måste man ändra direkt eller?
Tjej 1: Ja, klart man måste. Du är inte ihop på riktigt förrän du ändrat status.
Tjej 3: Jag känner en tjej som var ihop med sin kille i nästan tre månader innan hon ändrade. Båda två stod liksom som singel!
Tjej 1: Men shit… är de fortfarande tillsammans då?
Tjej 3: Ja, jag tror det.
Tjej 1: Va!? Det är ju helt sjukt! Det kommer ta slut när som helst.
(http://www.tjuvlyssnat.se/stockholm/att-ha-pojkvan-handlar-bara-om-status)
Visst var det ett ganska roligt samtal? Men lite skrämmande är det också. Måste vi berätta allt på facebook och liknande ställen?
Statusuppdateringar är för det mesta korta och ganska meningslösa. Det kan handla om vad man har ätit till lunch, om man ska gå ut och köpa kaffe och vad man lyssnar på för musik just precis nu. Genom det här får vi ytterligare en inblick i andras vardag; och kanske är det så att dessa korta uppdateringar gör att vi lär känna varandra lite bättre.
I ”Kulturkrönikan 14 maj” anser någon att på internet ”lär man känna nån inifrån och ut istället för tvärtom”? Gör bloggar, statusuppdateringar och annat på internet att vi lär känna varandra bättre? I texten står det även ”I nätflirtandets värld samsas alltså anonymitetens trygghet med lanseringen av vårt drömjag”.
På internet kan vi välja att visa vissa speciella sidor av oss själva, och strunta i resten. Kanske är det så att det inte är bilden av oss själva utan bilden som vi väljer att visa som man lär känna bättre? Att kunna gömma sig bakom ett påhittat jag kan få många människor att bete sig på ett sätt de aldrig skulle göra i verkligheten. Är det den här påhittade personen som vi lär känna eller lär man faktiskt känna en person på ”riktigt” genom internet?
Min inställning till internet är egentligen ganska splittrad. En viss del av mig älskar möjligheterna som finns; ett forum för människors tankar, ett sätt att kunna hålla kontakten med gamla vänner, och att man kan hitta ALLT där. Samtidigt kan jag skrämmas av t.ex. den hårda attityden som finns lite överallt.
”Internet är bara en fluga” sade politkern Ines Uusmann en gång i tiden. Att så inte är saken kan vi tydligt se. Men ibland kan jag ändå tro att internet inte kommer vara lika populärt längre fram i tiden. Vi lever i en IT-tid och på många sätt är det egentligen ett ganska opersonligt sätt att kommunicera. Vi lägger ner mer och mer tid på datorer och internet och vi chattar ofta istället för att träffas ”in real life”.
Nästan alla de stora epokerna har efterföljts av en väldigt annorlunda tid. Den mer vetenskapligt tänkande Upplysningstiden följdes av Romantiken där känslorna och fantasin regerade. Idag regerar det i många avseende ganska ”hårda” i internet. Kanske är det så att även vår tid kommer efterföljas av en ”mjukare” epok. Vad som kommer hända då, kan vi bara gissa oss till.
Ja, för vad hade hänt om Romeo och Julia hade levt idag? Skulle de liksom nästan alla andra också blotta ut sig själva och sin kärlek på nätet? Vi påverkas alltid av den tiden vi lever i . Romeo och Julia påverkades bland annat av kyrkan, liksom vi påverkas av t.ex. internet. Och om Romeo och Julia skulle höra hemma i vår tid hade internet troligtvis spelat en stor roll i även deras liv.
Vegetarian?
På filosofin så skulle vi nyligen skriva om djuren kontra människans värde. Summan av kardemumman av det jag kom fram till är att jag tycker att djur och människor har samma inneboende värde och därför har rätt att behandlas på det sätt som passar de bäst, typ. Nu kommer det till det lilla kruxet. Trots att jag tycker som jag gör så äter jag kött, och tycker det är kollosalt gott dessutom. Hur i hela fridens namn kan jag egentligen försvara att jag äter döda djur, som troligtvis inte alls fått ha ett bra liv, när jag egentligen i grunden tycker att djur och människor är lika värda?
Förstår ni mitt problem? Jag gör en sak som jag egentligen tycker är helt tokfel. Jag borde verkligen inte äta kött, men jag tycker det är så tokgott så det finns inte. Dessutom är jag inte alls en grönsaksmänniska, och jag hatar bönor och linser... Borde jag bli vegetarian? Egentligen har jag ingen som helst lust att bli det alls, men jag kan inte heller försvara att jag äter kött längre.
Tidsmaskin.
Tänk om man hade en tidsmaskin. Vart skulle ni åka någonstanns? Hit skulle jag åka.
Den här konserten med The Smiths. Det är magiskt alltså.
När de sjösatte Vasaskeppet. Dels för att se hur det var målat, för tydligen så var det målat i massa starka vackra färger. Och för att kunna säga att "jag vet att det kommer sjunka" och få rätt.
Franskt 1700-tal och dansa runt i marängklänningar med Marie Antoinette.
Till the Albion Rooms när the Libertines var som störst. 
Till Antikens Grekland, och gå runt i toga och tro på coola gudar.
Och så till framtiden. Bara för att.
Ibland tänker jag att det skulle vara coolt att åka jättelångt tillbaka i tiden, och kanske hälsa på dinosaurierna eller titta på Big Bang. Men sen har jag kommit på att det nog skulle vara alldeles för läskigt för mig. Förlåt förresten för att jag inte bloggat den här veckan. Jag har haft praktik på Tom Tits Experiment, och jag har varit så katastrofalt trött när jag kommit hem att jag somnat nästan bums. Men nu har jag höstlov. Mitt sista någonsin...
Think outside the box.
Jag är inte en sådan person som - hur mycket jag än skulle vilja det - är bra på att rita. Efter att tappert försökt under hela min uppväxt så har jag upptäckt att min mormors konstnärsgener helt verkar ha kommit i dvala och ligger och vilar någonstan långt inne i en gen och väntar på andra, ljusare generationer; och att det är inte ens värt att försöka trigga igång de. För att vara ärlig så kan jag inte ens rita en streckgubbe. På grund av min oförmåga att få till även det absolut enklaste på ett snyggt sätt så har jag egentligen slutat försöka, och nu ritar jag bara om jag är absolut tvungen till det.
Det finns dock ett undantag. Jag älskar att rita kuber. En kub är enkel att rita, den är snygg, och den innehåller tusen och åter tusen möjligheter - bara man har lite fantasi. Därför så har kuber fått bli mitt kännetecken, och så snart jag lämnas med en penna och ett stycke papper så kan man vara säker på att det kommer finnas en kub där. Varenda marginal i varenda litet anteckningsblock är fyllt av de.
Om man skulle vilja så skulle man säkert kunna sönderanalysera det här starka behovet av att rita dessa figurer - just så som man troligtvis kan söderanalysera det mesta. Bottnar mitt kub-beroende i att jag känner mig instängd? Att mitt undermedvetna är instängt i en liten låda? Beror mitt kub-beroende på att jag tänker på ett sådant sätt? Att jag har lättare att uppfatta konkreta än abstrakta saker? Beror mitt kub-beroende på att jag tycker att allt ska vara rakt och rätt och slätt? Eller beror mitt kub-beroende bara på att jag tycker att lådor/kuber/boxar/vad-vi-nu-vill-kalla-de är en av de vackraste formerna som finns?
Och för mig räcker det inte bara med att rita fyrkantiga vanliga kuber. Av allt som går - och även sådant som inte går - har jag någon gång ritat en kub. Stjärn-kuber, hjärt-kuber, runda kuber, pyramid-kuber, hund-kuber. Ja, jag kan fortsätta i evigheter. Okej, kanske det inte ens kallas kuber längre när man gör som jag gör. Kanske är det så att jag har svårt att tänka tvådimensionellt. Kanske har jag ett behov av att få allting att ha tre dimensioner. Ja, vad vet jag. Det är i alla fall himla himla fint.
(källa)
De röda löven menar allvar.
Mina knän är fortfarande kalla. Framför Star Wars episode VI under mitt efterlängtade täcke ligger mina iskalla knän och minns den kyliga oktoberkvällen därute i mörkret. Min iskalla knän känner lika mycket som mina kinder och min högra hjärtkammare att de röda löven menar allvar. Sommaren har tackat för sig, och kvar finns bara minnena om en tid då strumpbyxor inte existerade. Kvar finns bara känslan av att luften vill nagga kinderna lite lätt med tänderna och vetskapen om att snart så kommer luftens isande kyla inte bara nagga lite lätt utan bita hårt hårt. Kvar finns bara känslan av att hösten aldrig vill ta slut, vintern inte är som den ska vara och våren aldrig vill komma.
Alltid tycks jag glömma vad hösten egentligen gör med mig, med världen, och allt där emellan. Hösten består inte hela tiden av sol och vackra färger. Hösten består av dagar då man inte vill gå av tunnelbanan för man ser hur höstvädret leker rövare utanför. Hösten består av mornar där man förbannar sin väckarklocka över att den vägrar sluta ringa, trots att klockan måste ringa miljontals timmar för tidigt. Hösten består utav tretusensjuttioåttaochenhalv inlämningar och prov som tydligen kommer bestämma hur ens framtid ter sig.
Herr oktober, herr november och herr december (fram till den sextonde) jag måste uppriktigt säga att jag inte ser ett dugg fram emot att ni kommer och hälsar på, jag tycker ni kan vänta utanför dörren tillsammans med sverigedemokraterna, prov, mörka läskiga parker mitt i natten, och all annan förskräcklig skit. Sådetså.
Alltid tycks jag glömma vad hösten egentligen gör med mig, med världen, och allt där emellan. Hösten består inte hela tiden av sol och vackra färger. Hösten består av dagar då man inte vill gå av tunnelbanan för man ser hur höstvädret leker rövare utanför. Hösten består av mornar där man förbannar sin väckarklocka över att den vägrar sluta ringa, trots att klockan måste ringa miljontals timmar för tidigt. Hösten består utav tretusensjuttioåttaochenhalv inlämningar och prov som tydligen kommer bestämma hur ens framtid ter sig.
Herr oktober, herr november och herr december (fram till den sextonde) jag måste uppriktigt säga att jag inte ser ett dugg fram emot att ni kommer och hälsar på, jag tycker ni kan vänta utanför dörren tillsammans med sverigedemokraterna, prov, mörka läskiga parker mitt i natten, och all annan förskräcklig skit. Sådetså.
För jag skulle ju bara så gärna vilja veta vem du var.
"Most of the laugh tracks you hear on television were recorded in the 1950s,
which means a lot of the people you hear laughing are dead."
Den här meningen fångade mig i sitt grepp för några dagar sedan och jag kan inte sluta tänka på den. Överallt runt omkring oss virvlar det av ansikten, röster, personer. Det kan vara sådana vi träffar i verklighet, som vi stöter på en jäktig måndag morgon i tunnelbanestöket och som vi vet att vi gått i samma skola som men kan inte minnas namnet på. Sen finns alla de här riktigt anonyma indirekta människorna runt omkring oss. De som skrattar i bakgrunden på något gammalt fotografi, de som doar på min favoritskiva och de som bara råkar stöta till oss när man jäktar till livets alla måsten.
Allt det här bakgrundssurret av anonyma ansikten, skratt och tårar. Inget som vi kanske lägger den största delen av vår hjärnkapacitet på att registrera. Men vad vore allt utan det där surret? Det är väl det som vi tycker är lite extra spännande som vår hjärna brukar fokusera på och allt runtomkring i kanterna blir mest bara ett litet disigt moln.
Och ibland så önskar jag bara att min hjärna skulle kunna registrera även statisterna i våra liv. Att vi skulle tänka på vem pojken som sitter i bakgrunden på den här bilden är, att vi skulle tänka på vad de osäkra tonårsflickorna fnittrade om på andra sidan vägen, att vi skulle tänka på varför de som skrattar i bakgrunden på komedishower faktiskt skrattade. Men är det så att om vi skulle börja tänka så så skulle dessa livets statister inte längre vara statister? Skulle de då istället bli någon form av biroller i den mycket surrealistiska filmen vi kallar livet? Då kanske surret skulle försvinna, och då skulle kanske inget kännas särskilt trovärdigt längre.
I'm a Barbie girl in a Barbie world, life in plastic, it's fantastic.
Jag vet inte riktigt varför men det är en sak jag har funderat en del på senaste tiden, nämligen barbiedockor. Varför låter man sina barn leka med de egentligen? För vad är det som barbie egentligen symboliserar? Är det så man vill säga till sitt barn att människor ser ut? Och att man behöver alla de där extra sakerna som man kan köpa till för att man ska bli populär? Varför ser barbies egentligen ut som de gör? För visst är det så att man faktiskt inte skulle kunna leva om man såg ut som en barbiedocka. Varför kan man inte göra dockor som faktiskt ser ut som människor gör på riktigt? Med lite extra volanger på magen, som faktisk har ett ansiktsuttryck och som inte har ben som räcker till månen och tillbaka.
Jag blir så himla ofta så ledsen när jag upptäcker hur mycket komplex vi tjejer har. Jag blir ledsen när jag upptäcker att vrålsnygga vänner inte tycker att de räcker till och jag blir ledsen när jag märker att jag själv inte tycker att jag duger. Det är så himla ofta som jag frågar mig varför det måste vara såhär. Men när man tänker efter så kanske det inte är så himla konstigt. Vi har ju ända från när vi var små och lekte med barbiedockor och tittade på disneyfilmer matats med ett ideal som verkligen inte är hälsosamt. Sen kom tjejtidningar, photoshop, mode och platiskoperationer och drog det hela änn
u ett steg längre. Själv växlar det nästan från dag till dag om vad jag tycker om min kropp. Vissa dagar kan jag dansa naken i min lägenhet och tycka att shit, jag är faktiskt sjukt snygg. Andra dagar vill jag helst bara krypa ihop i min största tjocktröja och sätta på mig massa eyeliner och försöka gömma mig helt och hållet. Är det så man ska behöva känna om man är tjej i dagens samhälle?
"Space is to place as eternity is to time." - Joseph Joubert
Ett av de absolut första starka minnena jag har från skolan är när vi jobbade om rymden för första gången. Kan det ha varit i tvåan eller trean eller något sådant kanske? Jag jobbade om Saturnus och när vi skulle ha redovisning stod jag där med en rockring runt magen och skulle prata om mitt nya favoritämne. Det var efter det som det enda jag ville bli var astronaut, medan resten i min klass ville bli delfinskötare, popprinsessor och fotbollspelare. När jag var så liten så var nog rymden mycket mer hanterbar. Då var Saturnus bara en cool stor sak som fanns någonstans långt borta och som enligt fröken kunde flyta i en simbassäng (om den du skulle få plats i en) eftersom den var så lätt.
Sen kom högstadiet och man förstod att rymden var något så mycket större, så mycket mer obegripligt än vad det verkade vid första anblicken. Nu har det bytts ut till någon slags rädsla blandat med fascination. Jag har på något sätt insett hur stort rymden är och hur liten jag själv är och för att vara ärlig skrämmer det verkligen skiten ur mig. Tanken på att man faktiskt kan åka ut i rymden gör mig nästan lite lätt illamående just nu. Jag har försökt förklara det här för mina kompisar några gånger, men ni ska också få höra mina tankegångar.
Har ni någonsin ramlat i vattnet när man är mitt i en sjö? En stor, mörk, djup sjö. När man ligger där och guppar grips jag alltid av lite lätt panik. Det blir som någon omvänd klaustrofobi där det känns som att man kommer drunkna i ett djup som aldrig tar slut. Tänk er då att vara ute i rymden. Rymden som är oändligt stort. Tänk det djupet, med ett mörker som aldrig tar slut. Det måste vara som att ligga och guppa ut i en oändligt stor sjö som är överallt omkring en. Jag fattar inte hur människor vågar uppleva det där.
Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle gått natur på gymnasiet. För det är väl som de säger att ju mer man lär sig om något desto mer inser man att man inte vet någonting överhuvudtaget. För nu när vi lär oss om alla små molekyler och krafter och ting på lektionerna så känns det som att jag bara slukas av allting. Hela livet, universum och allting däremellan kändes mycket lättare att förstå när alla ville bli delfinskötare, saturnus bara var en cool stor sak och man var lyckligt ovetande om hur mycket man inte vet.
Även fast jag för ganska länge sen har förstått att rymden nog faktiskt inte är ett ämne för mig. Jag blir bara snurrig i huvudet så tycker jag ändå det är så himla fint och på sista tiden har just kläder med rymdmotiv fått igång mig något alldeles extra. Så om jag blev en rymdprinsessa skulle jag vilja se ut såhär:
Varför jag är glad över att jag bara är 17 år just nu.
För ganska exakt fyra år sedan gick jag i åttan. Det var precis innan förra valet och alla andra konstaterade att nästa år, ja nästa år, då får faktiskt VI rösta. Och jag konstaterade att om fyra år kommer jag vara 88 dagar för liten för att få rösta. Och just nu är jag faktiskt otroligt glad för det.
För just nu är jag bara vansinnigt frustrerad över alla partiers politik och jag tycker alla bara är gigantiska hycklare. Det finns ju tametusan inte ett enda parti just nu som står för vad deras ideologier egentligen vill. Alla bara anpassar sin politik för att det ska passa den stora massan bäst och ingen vågar sticka ut och faktiskt säga något kontroversiellt. Det enda alla partier just nu verkar bry sig om är att få makten för att när de väl fått makten ändå köra sin egen politik - en politik som ingen verkar kunna stå för i den här valrörelsen. Nu menar jag inte att partierna inte står för den politik som de faktiskt står och snackar om ute i valstugorna, men det är som att partierna har glömt alla de andra frågorna som deras parti egentligen har mycket starkare åsikter i för att stå och babbla om frågor som de tror att de fiskar mest röster på.
Och för att inte snacka om SD. Jag fattar inte varför det ens står folk utanför deras valstugor. Jag har alltid sagt att om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen flyttar jag från Sverige och det är ungefär så jag känner just nu. Jag tappar fan hoppet på mänskligheten ibland när jag märker att ett parti med en rasistisk skitpolitik faktiskt får stöd av så många människor som de faktiskt får.
Det enda jag kan säga är nog att jag hatar politik just nu. Fram till valdagen ska jag så fort jag hör någon nämna ordet politik sätta på mig mina hörlurar, sätta på the Libertines på högsta volym och låtsas att vårt land inte är på väg rakt ner i skiten.
Jonas Gardell har förresten skrivit väldigt läsvärt om Mona Sahlin idag. Läs här.
Color my world with the chaos of trouble.
Jag hade precis en liten nostalgitripp. Jag var nyss barnvakt åt en av mina grannar och vi läste pippi-böckerna, vi lyssnade på alfabets-sångerna och vi gjorde sandkakor i sandlådan. Och allt det där var ju exakt som det var när jag var liten. Och någonstans i bakhuvudet började jag minnas hur det var när jag var liten, hur jag tänkte, hur jag kände, hur jag upplevde allt runt omkring mig. Det som slog mig var att jag kom på att jag faktiskt egentligen tänkte på ett ganska liknande sätt när jag var yngre. Egentligen kanske jag inte har förändrats så mycket sen jag var sisådär 4-5 år? Men sen kommer jag till det som gör att jag upptäcker att jo, jag har ändrats en del...
Det handlar om hur min syn på omvärlden var förr mot nu. Idag är jag alltid medveten om vad som händer runt omkring mig. Man läser hur människor reagerar på olika saker, man märker de pinsamma tystnaderna, man förstår när någon säger något de inte borde sagt. Jag har inget som helst minne av att jag lade märke till sådant när jag var yngre. Då var man som i sitt egna lilla universum och det man gjorde just då var det enda som var viktigt. Är det just det som skiljer barn från vuxna? Medvetenheten om sig själv och om sin omgivning?
Om jag ska vara helt ärlig så saknar jag nog den där omedvetenheten. Att gå runt och tro att typ allt är bra bara man får den där glassen som man ville ha, och får någon rolig att leka med, och att livet är allmänt skoj. Nu ska allt analyseras sönder så mycket. Allt skulle vara lättare om allt bara var som förut.
Saker som får mig att behålla hoppet på mänskligheten.
Ibland känns det som om hela vår existens helt håller på att tappa greppet. Allt går bara utför. Sen finns det de ögonblick som man känner att nej, så är inte fallet. Det finns hopp. Här är några sådana ögonblick.
Imorse när jag skulle åka hem satt jag bredvid en skolklass. Barnen kanske var sju-åtta år. Då frågade deras fröken: Hur känns det att bli störst i skolan då?
Imorse när jag skulle åka hem satt jag bredvid en skolklass. Barnen kanske var sju-åtta år. Då frågade deras fröken: Hur känns det att bli störst i skolan då?
Ett barn: Man får makt!
Fröken: Nej, så får man inte makt. Makt får man genom att inte vilja ha makt.
Himla klok fröken tycker jag.
En annan sak är när jag igår kväll inte alls hade koll på mina saker när jag hängde i Vitabergsparken, och trots det var det ingen som tog någonting.
När mina lärare ger mig ett lite högre betyg trots att jag inte visat det riktigt, eftersom den här våren varit ganska tuff på de flesta plan för min del. Och när man märker att de förstår det och att de vet att man kan mer. Och egentligen borde det inte vara en sak som får mig att få hopp om mänskligheten, för det är ju just sånt här som gör att betygssystemet dör. Men för min del känns det så himla skönt att jag kan känna att de ändå tror på mig.
En annan sak är när jag igår kväll inte alls hade koll på mina saker när jag hängde i Vitabergsparken, och trots det var det ingen som tog någonting.
När mina lärare ger mig ett lite högre betyg trots att jag inte visat det riktigt, eftersom den här våren varit ganska tuff på de flesta plan för min del. Och när man märker att de förstår det och att de vet att man kan mer. Och egentligen borde det inte vara en sak som får mig att få hopp om mänskligheten, för det är ju just sånt här som gör att betygssystemet dör. Men för min del känns det så himla skönt att jag kan känna att de ändå tror på mig.
En fundering...
Höll på att säga en fundering såhär på morgonen. Men sen kom jag på att det inte är morgon längre. Jag borde ta på mig kläder... Men jag är ledig idag så jag får göra såhär!
Men det jag tänkt på är; varför regnar det alltid i krigsfilmer? För på riktigt har någon nån gång sett ett krig utspela sig i bra väder? Det regnar alltid, och blåser, och är allmänt otrevligt. Okej jag förstår att de vill öka stämningen lite och att det inte känns lika krig-igt om det skulle vara strålade sol. Men ändå. Jag stör mig. Eller var det så att man bara krigade när det regnade småspik, var pinanade regn och ett tjockt lager med lera på marken?
Men det jag tänkt på är; varför regnar det alltid i krigsfilmer? För på riktigt har någon nån gång sett ett krig utspela sig i bra väder? Det regnar alltid, och blåser, och är allmänt otrevligt. Okej jag förstår att de vill öka stämningen lite och att det inte känns lika krig-igt om det skulle vara strålade sol. Men ändå. Jag stör mig. Eller var det så att man bara krigade när det regnade småspik, var pinanade regn och ett tjockt lager med lera på marken?
Något som fick mitt hjärta att gråta idag.
Liksom de påpekar i filmen big fish, så har alla små städer en häxa eller liknande som barnen hittar på skrönor om och som i ens lilla värld är det läskigaste som finns. I området där jag bort - Midsommarkransen - har vi en gubbe med en hund som är just allt det.
Det är en ganska gammal och skitig gubbe som under alla år har cyklat omkring med samma cykel, en sån där cykel som har ett flak framför. Och på det flaket har det under alla år suttit en stor stor skräckinjagande hund. När jag var liten brukade folk säga att "den där gubben ska man akta sig för". Det gick rykten om att den hunden åt upp både katter, bortsprungna hundvalpar och små barn. Själv brukade jag ta stora omvägar för att slippa gå på samma sida av gatan som honom.
Ju äldre jag har blivit har jag förstått att den gubben inte alls är läskig. Han är bara en ganska speciell figur, med en hund, som tycker om att cykla. Ninni (min hund) och den hunden har t.o.m. lekt vid ett flertal tillfällen.
Nu till det som är så himla sorgligt. Den här gubben och den hunden har under alla de här åren varit oskiljaktiga. Knappt en enda gång har jag sett de var för sig. Men för ett tag sen så blev den här gubben av med sin hund. Och idag när han cyklade förbi mig på gatan satt det inte längre någon stor stor skräckinjagande hund där på flaket. Istället satt det en liten liten gosedjurshund där, som såg nästan exakt likadan ut som hans förra bästa vän.
Då kändes det som mitt hjärta ville gråta.
Det är en ganska gammal och skitig gubbe som under alla år har cyklat omkring med samma cykel, en sån där cykel som har ett flak framför. Och på det flaket har det under alla år suttit en stor stor skräckinjagande hund. När jag var liten brukade folk säga att "den där gubben ska man akta sig för". Det gick rykten om att den hunden åt upp både katter, bortsprungna hundvalpar och små barn. Själv brukade jag ta stora omvägar för att slippa gå på samma sida av gatan som honom.
Ju äldre jag har blivit har jag förstått att den gubben inte alls är läskig. Han är bara en ganska speciell figur, med en hund, som tycker om att cykla. Ninni (min hund) och den hunden har t.o.m. lekt vid ett flertal tillfällen.
Nu till det som är så himla sorgligt. Den här gubben och den hunden har under alla de här åren varit oskiljaktiga. Knappt en enda gång har jag sett de var för sig. Men för ett tag sen så blev den här gubben av med sin hund. Och idag när han cyklade förbi mig på gatan satt det inte längre någon stor stor skräckinjagande hund där på flaket. Istället satt det en liten liten gosedjurshund där, som såg nästan exakt likadan ut som hans förra bästa vän.
Då kändes det som mitt hjärta ville gråta.
Jag blir riktigt skrämd över internet då och då.
Internet skrämmer mig. På riktigt alltså. Det känns som jag drunknar i all meningslös skit. Och ändå lägger jag ner så fruktansvärt mycket tid på det.
Jag tittade precis igenom mina olika videoklipp på min youtubekanal. Och jag blir rädd när jag ser hur många människor som har sett vissa av klippen där. Videos från olika konserter är ju inte så konstigt att många har sett, men klipp som handlar om mig och småkonstiga saker jag gör blir jag rädd när de har många visningar. Som klippet på när jag ska lära mig spela munspel och det klippet där jag läser upp en dikt. De har 192 respektive 225 visningar. Båda de klippen la jag upp en gång i min blogg vilket brukar generera kanske 40 visningar. Hur har andra sett de klippen? Och vem är egentligen intresserade av att se de klippen?
Självklart är jag inte så naiv att jag tror att det jag lägger upp på internet bara är tillgängligt för de jag vill att det ska vara tillgängligt för. Alla kan självklart se allt det här. Men det skrämmer mig ändå. Samma sak med den här bloggen. Egentligen har jag ingen som helst aning om vilka som läser det här. Några vet jag självklart om, men alla andra? Här blottar jag ut hela mitt liv, mina tankar och åsikter. Och det finns inget sätt som jag kan förhindra folk från att läsa det. "Men sluta använda internet då, om du nu tycker det är så skrämmande!", tänker ni säkert. Och visst har jag tänkt tanken, jag har till och med försökt sluta. Men det går inte. Jag är för fast helt enkelt.
Jag tittade precis igenom mina olika videoklipp på min youtubekanal. Och jag blir rädd när jag ser hur många människor som har sett vissa av klippen där. Videos från olika konserter är ju inte så konstigt att många har sett, men klipp som handlar om mig och småkonstiga saker jag gör blir jag rädd när de har många visningar. Som klippet på när jag ska lära mig spela munspel och det klippet där jag läser upp en dikt. De har 192 respektive 225 visningar. Båda de klippen la jag upp en gång i min blogg vilket brukar generera kanske 40 visningar. Hur har andra sett de klippen? Och vem är egentligen intresserade av att se de klippen?
Självklart är jag inte så naiv att jag tror att det jag lägger upp på internet bara är tillgängligt för de jag vill att det ska vara tillgängligt för. Alla kan självklart se allt det här. Men det skrämmer mig ändå. Samma sak med den här bloggen. Egentligen har jag ingen som helst aning om vilka som läser det här. Några vet jag självklart om, men alla andra? Här blottar jag ut hela mitt liv, mina tankar och åsikter. Och det finns inget sätt som jag kan förhindra folk från att läsa det. "Men sluta använda internet då, om du nu tycker det är så skrämmande!", tänker ni säkert. Och visst har jag tänkt tanken, jag har till och med försökt sluta. Men det går inte. Jag är för fast helt enkelt.
God morgon alla goa gubbar!
Det var ett tag sen jag skrev något. Har varit på Gotland och sen orkade jag inte hålla på med datorn under helgen. Gotland var himla fint, bilder finns på fb.
Jag har för det mesta problemet att jag tänker lite för mycket, ett problem som det jag kanske delar med de flesta tjejer. Jag sönderanalyserar verkligen varenda liten situation jag hamnar i. Måste verkligen sluta med det, men det har blivit lite lättare såhär på våren. Då finns det i mitt liv inte lika mycket att tänka på utan jag försöker bara njuta av våren, och låta mina tankar fladdra vart de vill.
De senaste dagarna har mina tankar fladdrat mycket på hur det var förr i tiden, typ på stenåldern och hur de klarade alla små vardagsföretelser. Hur gjorde man när man hade mens då egentligen? Och vad hade barnen för blöjor? Hur ringde man varandra om man bara snabbt ville få tag på nån annan? På de två första frågorna får ni gärna svara mig på för jag kommer verkligen inte på ett vettigt svar. Den sista frågan är väl svaret egentligen ganska självklart på? Och det känns som att man snackat ganska mycket om det. Jag tror iallafall att det är för att vi skruvat upp tempot rejält. Förr kanske man aldrig behövde få tag i nån supersnabbt, då kunde man ta det lite piano och gå till personen istället. Kanske ska börja göra så istället.
Mina tankar har också fladdrat mycket till hur det kommer vara i framtiden. Hur våra värderingar kommer vara då. För det verkar ju som att vi blir mer och mer lössläppta ju fler generationer som går. Saker som jag tycker är helt normalt som att ligga i en stor böghög och mysa tycker min farmor är ganska opassande. Kommer våra barn och barnbarn bli ännu mer lössläppta, och hur långt kan man egentligen gå? Kommer det sluta med att vi alla är nudister? Kanske är det som en kompis sa (kommer bara inte ihåg vem just nu), att det kanske går tillbaka; att vi återigen kommer bli mer pryda och ha mer konservativa åsikter. Ja vem vet.
Det är ungefär var mina tankar fladdrat senaste dagarna. Nu ska de få fladdra lite utomhus tillsammans med en latte i solen och mina fysikböcker. Ha det gött sötnosar.
Jag har för det mesta problemet att jag tänker lite för mycket, ett problem som det jag kanske delar med de flesta tjejer. Jag sönderanalyserar verkligen varenda liten situation jag hamnar i. Måste verkligen sluta med det, men det har blivit lite lättare såhär på våren. Då finns det i mitt liv inte lika mycket att tänka på utan jag försöker bara njuta av våren, och låta mina tankar fladdra vart de vill.
De senaste dagarna har mina tankar fladdrat mycket på hur det var förr i tiden, typ på stenåldern och hur de klarade alla små vardagsföretelser. Hur gjorde man när man hade mens då egentligen? Och vad hade barnen för blöjor? Hur ringde man varandra om man bara snabbt ville få tag på nån annan? På de två första frågorna får ni gärna svara mig på för jag kommer verkligen inte på ett vettigt svar. Den sista frågan är väl svaret egentligen ganska självklart på? Och det känns som att man snackat ganska mycket om det. Jag tror iallafall att det är för att vi skruvat upp tempot rejält. Förr kanske man aldrig behövde få tag i nån supersnabbt, då kunde man ta det lite piano och gå till personen istället. Kanske ska börja göra så istället.
Mina tankar har också fladdrat mycket till hur det kommer vara i framtiden. Hur våra värderingar kommer vara då. För det verkar ju som att vi blir mer och mer lössläppta ju fler generationer som går. Saker som jag tycker är helt normalt som att ligga i en stor böghög och mysa tycker min farmor är ganska opassande. Kommer våra barn och barnbarn bli ännu mer lössläppta, och hur långt kan man egentligen gå? Kommer det sluta med att vi alla är nudister? Kanske är det som en kompis sa (kommer bara inte ihåg vem just nu), att det kanske går tillbaka; att vi återigen kommer bli mer pryda och ha mer konservativa åsikter. Ja vem vet.
Det är ungefär var mina tankar fladdrat senaste dagarna. Nu ska de få fladdra lite utomhus tillsammans med en latte i solen och mina fysikböcker. Ha det gött sötnosar.
Bild från Gotland!
Är det bara jag....
......som blir deprimerad när jag går in på blogg.se:s startsida? Jag vet inte hur många av er som använder er av det, men jag ser den startsidan ett antal gånger varje dag; och varje gång tappar jag lite hoppet på mänskligheten, internet och bloggvärlden.
För det står ju alltid ungefär samma saker. Någon som dissar långklänningar, någon som vi ska vara avundsjuka på som dricker rosa drinkar på ett alldeles för exotiskt ställe, sminktips för att framhäva vår "vilda" sida.... Jag tror ni förstår vad jag menar. Eller kolla bara på de som är "veckans blogg". Jag kan inte säga att de människor som är dessa veckans bloggar är tråkiga och dåliga för det händer nästan aldrig att jag går in på de. Men för mig räcker det att läsa de frågor de svarat på för att förstå att de är ytterligare än av de bloggar som det finns miljoner andra av. Som den här veckan:
Vem är Jenny Jansson?
- Jag är en 23-årig dam som älskar allt typiskt som en tjej gör: Hår, makeup, skor och kläder. Jag njuter av livet till fullo, helst med en kopp kaffe i handen!
Hon kanske är världens absolut gulligaste tjej som skriver intressant som tusan, men sånt här får mig bara att vilja spy lite i munnen! Har man inte hört ungefär den här beskrivningen ungeför hundraelvatusen gånger tidigare? Varför kan inte blogg.se lyfta fram lite intressanta personer, som gör något unikt som är lite annorlunda än resten av världen?
Det är ju på blogg.se som ändå de flesta blogggar på. Och det finns otroligt många människor som inte bara bryr sig om dagens outfit, om vad som hänt med Wentworth Millers kropp och om grönt är rätt färg i år. Varför lyfts bara samma typ av bloggare fram? Det är ju som en bekräftelse på vad många anser om bloggvärlden; att den är dum, ytlig och fullkomligt menigslös.
För det står ju alltid ungefär samma saker. Någon som dissar långklänningar, någon som vi ska vara avundsjuka på som dricker rosa drinkar på ett alldeles för exotiskt ställe, sminktips för att framhäva vår "vilda" sida.... Jag tror ni förstår vad jag menar. Eller kolla bara på de som är "veckans blogg". Jag kan inte säga att de människor som är dessa veckans bloggar är tråkiga och dåliga för det händer nästan aldrig att jag går in på de. Men för mig räcker det att läsa de frågor de svarat på för att förstå att de är ytterligare än av de bloggar som det finns miljoner andra av. Som den här veckan:
Vem är Jenny Jansson?
- Jag är en 23-årig dam som älskar allt typiskt som en tjej gör: Hår, makeup, skor och kläder. Jag njuter av livet till fullo, helst med en kopp kaffe i handen!
Hon kanske är världens absolut gulligaste tjej som skriver intressant som tusan, men sånt här får mig bara att vilja spy lite i munnen! Har man inte hört ungefär den här beskrivningen ungeför hundraelvatusen gånger tidigare? Varför kan inte blogg.se lyfta fram lite intressanta personer, som gör något unikt som är lite annorlunda än resten av världen?
Det är ju på blogg.se som ändå de flesta blogggar på. Och det finns otroligt många människor som inte bara bryr sig om dagens outfit, om vad som hänt med Wentworth Millers kropp och om grönt är rätt färg i år. Varför lyfts bara samma typ av bloggare fram? Det är ju som en bekräftelse på vad många anser om bloggvärlden; att den är dum, ytlig och fullkomligt menigslös.
