Memories of Matsuko (2006)

Jag skrev nyligen en recension av Confessions, och idag såg jag en annan film av samma regissör (Tetsuya Nakashima), nämligen Memories of Matsuko.

Det är en alldeles fantastisk, knäpp och färgsprakande skildring av ett otroligt tragiskt livsöde. Det handlar om Matsuko som går från att vara en sjungande älskad skolfröken till att bli en galen ensam gammal tant, och allt vad som händer däremellan. Filmen är fylld av dansnummer, små fantastiska detaljer a la Amelie från Montmartre och helt galna karaktärer. Men det som är det centrala och mest gripande med den här filmen är porträttet av en ensam kvinna, vars hela liv är en väntan på kärlek och lycka. Det är hjärtskärande att se hur hela hennes väsen bara försöker vara alla andra människor till lags, men som ändå inte får ett lyckligt slut. Helt svindlande bra är det.

Minuset med filmen är att den ibland blir ganska rörig, och att slutet är ganska långdraget. Men betyget blir ändå en mycket, mycket stark fyra (på gränsen till en femma) och jag tycker att ni ska se den här filmen bums.



Pleasantville

Pleasantville handlar om en David (Tobey Maguire) och hans syster Jennifer (Reese Witherspoon). David älskar en svart-vit tv-serie som heter Pleasantville som handlar om en perfekt amerikansk familj som bor i en perfekt stad. Jennifer tänker mer på hur hon ser ut och vilka killar hon går ut med. En kväll bråkar dessa två om vaf  de ska titta på på tv, vilket leder till att fjärrkontrollen går sönder. Då dyker det upp en tv-reparatör ur det okända som ger de en ny fjärrkontroll, och när de använder den så hamnar de simsalabim mitt inne i tv-serien Pleasantville.

David och Jennifer ska alltså leva i den absurda vardagen som de har i Pleasantville; där böckerna består av tomma sidor, ingen vet vad sex är och alla är sådär sjukt äckligt perfekt amerikanska. Som ni förstår så blir det en del komplikationer och David och speciellt Jennifer rör om ordentligt i den perfekta grytan.

Jag gillar verkligen konceptet i den här filmen. De kommer in i en perfekt värld där basketbollarna alltid hamnar i korgen, där det aldrig regnar och alla män är gentlemän och de upptäcker hur knäpp och färglös en sådan värld är. Det är galen parodi på det amerikanska samähället, eller det är iaf en galen parodi på det som vi tänker som det amerikanska drömsamhället. Filmen - och speciellt slutet - blir dock lite för klämtjäckt för min smak. Trots att hela filmen är en parodi på det typiskt amerikanska så är filmen trots allt ett exempel på en typisk amerikansk feelgoodkomedi. För att den här filmen enligt mig skulle blivit trovärdig och gått helt igenom skulle de behövt twista till det lite och inte gjort den till den förutsägbara komedi som den nu är.



Jag växlar lite mellan att ge den här en trea eller en fyra. I genren som en vanlig komedi skulle den garanterat fått en fyra. Men den här filmen är samtidigt inte en vanlig komedi, och om syftet med filmen var något djupare så skulle jag nog bara gett den en trea. Så vi kan väl säga att den får en svag fyra, mest för att den är himla feelgood och för att jag gillar konceptet.




Harry Potter and the deathly hallows

Klockan 11:40 hade jag bokat biljetter för den sjunde filmen om Harry Potter. Det innebär, att om man inte räknar alla galapremiärer och pressvisningar, så var jag först i världen med att se den filmen. Ja, ni får kalla mig nörd om ni vill... Men det var himla fint iallafall, tycker jag.

Så vad tyckte jag om filmen egentligen? Jag läste, för bara några veckor sedan, om sista boken så att jag skulle ha den i friskt minne nu till filmen. Och det som verkligen gjorde mig glatt överaskad med den här filmen var att de verkligen har varit mycket mer trogen till boken än vad de har varit under de senaste filmerna. Kanske är det för att de inte har behövt klippa bort så mycket, nu när det ska bli ännu en film. Men att de blir så trogen boken, ger också ett litet problem, iallafall för mig som precis läst boken. De har varit så trogen boken att nästan alla repliker är likadana/liknar de i boken och det gör den lite förutsägbar. Och för att en förutsägbar film ändå ska kunna beröra till 100% så måste alla repliker och allt runtomkring framföras med ytterst finess. Något som jag inte tycker att skådespelarna lyckas med. Det är väl kanske ingen nyhet att Emma, Rubert och Daniel inte är några superskådisar, men jag tycker att det märks extra tydligt i vissa scener i den här filmen. Lite synd.

Ett annat problem i filmen tycker jag är att övergångarna mellan olika händelser är ganska osmidig. Jag som har läst böckerna hur många gånger som helst har ibland lite svårt att hänga med i svängarna. Och då kan jag ju bara tänka mig hur det är för de som inte har läst böckerna. För trots att filmskaparna varit väldigt trogna böckerna, och har med alla viktiga händelser, så har de ändå tagit bort väldigt mycket av allt det som egentligen får storyn att sitta ihop. Själva allt runtomkring, som tristessen och frustrationen när de campar runt överallt, har de dragit ner ganska mycket på. Och det gör att jag inte riktigt tycker man förstår hur allt hänger ihop, vilka känslor som driver de, och så vidare. Det blir lite bara en massa lösa händelser som man knappt förstår kopplingen mellan.

Nu har jag bara låtit väldigt negativ till den här filmen, och så är det ju inte! Jag tyckte att den var riktigt bra. Liksom det var i sjätte filmen (och även delvis i den femte) så är den här filmen stundvis riktigt rolig. Alla miljöer och effekter är riktigt bra. Och de följer böckerna relativt bra. Vad mer kan man önska sig? För en harrypotterbokälskare som mig själv så skulle nog inte filmen kunnit bli mycket bättre.

Jag kom på mig själv under filmen att sitta och tänka att det var synd att de inte hann fixa 3D till den. Det skulle nog faktiskt kunnit bli riktigt häftigt. Får väl se hur det blir med andra delen.

Egentligen borde jag inte sätta något betyg på den här filmen innan jag sett andra halvan. För det känns tydligt att det inte är klart. När filmen slutar är man så inne i den att man bara VA!? är det inget mer nu?! Så jag väntar med spänning tills nästa del kommer.

Men jag tycker ändå att första delen av Harry Potter and the deathly hallows är värd en 4:a i betyg. Mest för att de ändå följde boken så bra.




Hämnden.

Förra lördagen så tyckte min mamma att hon och jag skulle gå på bio och hon fick välja vilken film. Det blev den danska filmen Hämnden där Mikael Persbrant spelar läkaren Anton som jobbar för läkare utan gränser i Afrika. Pararellt till den historien så handlar det även om Antons son Elias hemma i Danmark. Han har det inte lätt och utsätts för mobbing och annat. Då kommer en ny pojke till skolan, och de två blir vänner. Men den nya pojken lurar med Elias på massa olika saker, och deras vänskap utvecklas till något kanske inte helt hälsosamt.

Det här är en fantastisk skildring av människor och hur människor tänker. Den behandlar olika moraliska problem, på ett yttert intelligent sätt. Vad är rätt och vad är fel? Finns det saker som man faktisk får hämnas för?De danska barnen spelar helt fantastiskt bra. Och så även Persbrandt. Allt känns äkta, något som jag tycker är väldigt ovanligt att se i nordiska filmer.

En väldigt bra film för att sammanfatta den, men jag tycker ändå att det saknas något för att kunna sätta en femma.





Dreamers.

För det mesta när jag ser en ny film så brukar jag ha blivit rekommenderad den av någon annan. Men med den här filmen var det inte så. Jag såg den här bilden och bestämde mig att den här filmen bara måste jag se!

Det är Paris 1969. Matthew kommer från USA och i Paris träffar han tvillingarna Isabelle och Theo och han flyttar hem till de två. Isabelle och Theo har en väldigt speciell relation *host* och när Matthew kommer in i bilden blir hela historian ett stort triangeldrama.

Först och främst kanske man ska säga att det här inte är en film som man kanske vill se tillsammans för sina föräldrar... Men runt omkring den erotiska handlingen finns ett otroligt vackert Paris, väldigt intressanta karaktärer och massa små underbara detaljer. Alla de tre är otroligt filmintresserade och de drar hela tiden paralleller till olika filmer. Då och då blandas deras liv med filmklipp från olika filmer. Theo och Isabelle iscensätter ibland filmer och om man inte kommer på vilken film det handlar om så måste man avlägga pant. Vad panten innebär får den andre bestämma.

Vad ska man mer säga? Jag gillade den här filmen, verkligen. Men jag tror inte att alla skulle uppskatta den här filmen. Men den passar nog de som romantiserar Paris under slutet av 60-talet som inte har något emot lite speciella relationer mellan syskon....

Titta här för ett youtube-klipp.
Och här är ett annat fint youtube-klipp.



Memento.

Ni som pratat film med mig på sistone har garanterat fått höra att jag är vansinnigt trött på sättet nästan alla filmer är uppbyggda på. Ni vet; först lär man känna karaktärerna, sen rullar allt på, sen blir det en vändpunkt, sen blir det ett (för det mesta) förutsägbart slut. Jag har klagat på att jag vill ha något nytt nu!

Och idag kan man väl säga att jag fick något nytt. Jag såg nämligen Memento och den här filmen utspelar sig baklänges så att säga. Det handlar om Leornard (Guy Pearce) som efter en olycka inte längre har något korttidsminne. Han försöker leta reda på den person som han tror har mördat hans fru, men eftersom han inte kan skapa nya minnen så blir det här en aning komplicerat. Med hjälp av polaroidbilder och genom att tatuera in information på sin egen kropp kommer han däremot ganska långt.

Hela idén till filmen är nog det som är mest intressant, och den är himla spännande på många ställen. Men ändå tycker jag att något fattas för att den här filmen ska vara en riktig kanonrulle. Trots den grymma idén, att man blir ganska mind-fuckad och att allt runt omkring är fina fisken, så är det som att iallafall jag skulle vilja ha något mer av den här filmen för att den skulle vara en fullpoängare. Och jag känner att det här var en sjukt galet dålig recension av d en här filmen.... Men se den om ni gillar smarta thrillers.





Mulholland Drive.

Egentligen var det ganska länge sen (okej kanske 1 och en halv vecka sen) som jag såg den här filmen men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om den... Men nu gör vi ett försök.

Filmen börjar med att en tjej (Laura Harring) sitter i en bil och blir pistolhotad. Då kraschar bilen och den här tjejen överlever, fast hon förlorar minnet. Hon hittar hem till en random tjej, Betty (Naomi Watts), och morgonen därpå träffas de. Dessa tjejer känner inte varandra men tillsammans börjar de utforska vem tjejen med det förlorade minnet, som kallar sig för Betty, egentligen är.

Filmen är stundvis nagelbitande spännade och för det mesta fattar man ingenting. Hela historien är nämligen inte så enkel som jag i ovanstående stycke verkar få den att låta. När slutet kommer sitter man som ett stort frågetecken och vet varken ut eller in. Vad hände egentligen?

Min pappa hade berättat lite om filmen för mig innan jag såg den. Saker som att man måste se den flera gånger för att förstå den. Kanske var det därför som jag trodde att filmen skulle vara helt annorlunda än mot hur den var. Och jag tycker min påhittade version var bättre. Det gjorde att jag blev lite besviken på filmen, men självklart var det inte filmens fel utan mitt eget. Jag borde kunna vara mer öppensinnad när jag ser filmer. Kanske borde jag även se den här filmen fler gånger för att faktiskt förstå den. Men det är helt klart en väldigt sevärd film som får hjärnan att snurra några varv snabbare (fast hjärnan snurrar iof inte...). Den får en svag fyra. Den hade kanske fått högre om jag faktiskt hade fattat filmen.





Toy Story 3.

I fredags var jag, Malin och Maria på sverigepremiären av Toy Story 3, och efter att på morgonen sett att DN gav den högsta betyg, så var iallafall jag ganska förväntansfull. Att jag dessutom verkligen älskar både första och andra filmen gjorde ju inte saken sämre. Och herrejösses vad jag skrattade! Det var en av de absolut roligaste filmerna jag sett på länge

Det handlar om leksakerna från de tidigare filmerna, men problemet nu är att deras ägare Andy har "blivit stor" och ska åka till college. Leksakerna hamnar då på ett dagis, där de blir placerade på småbarnsavdelningen där alla barn leker otroligt våldsamt. Leksaker dör där inne. De försöker då planera sin flykt därifrån.

Som alltid när jag ser "barnfilmer" nu förtiden blir jag alltid förvånad över att det är en sådan vuxen humor i filmerna, och Toy Story 3 är verkligen inget undantag. Det finns nästan inte ett skämt eller en replik som det känns som att ett barn till fullt skulle förstå. Kanske har det alltid varit så, även när jag var liten, men då uppfattade man inte denna "vuxna" humor. För även om manuset enligt mig är anpassat mer för vuxna så är handlingen ganska typiskt Disney/Pixar/barnfilm där gulliga, välbekanta leksaker med stor personlighet ger sig ut i den stora farliga okända världen och upptäcker att det bästa alltid är att vara tillsammans. Men lite moralkaka får man väl räkna med när det handlar om en amerikansk barnfilm? Men det blir ändå aldrig för mycket av den smaken. Det är en helt underbar film!




Jules et Jim.



Idag såg jag på den här filmen. En helt underbar fransk 60-tals-film som bara är helt urmysig! Det är ett triangeldrama mellan de bästa vännerna Jules och Jim och och en tjej som heter Catherine. Den är äkta, full med detaljer och med en historia som egentligen är helt konstig men det känns aldrig konstigt för den är så bra! Fattar ni vad jag menar? Det kanske inte är den bästa filmen jag sätt i hela mitt liv, men den är helt klart otroligt fin! Se den!


Withnail and I.

Regissör: Bruce Robinson
År: 1987

I morse bad jag min pappa välja ut en film som jag skulle se. Han valde Withnail and I med kommentaren att det här var den roligaste filmen någonsin. Den handlar om Withnail och Marwood som är två arbetslösa ungkarlar som dricker för mycket och bor i den svinigaste lägenheten i Camden Town på slutet av 60-talet. Dessa två åker sedan ut till den engelska landsbyggden och lånar den homosexuelle Uncle Montys stuga.

Egentligen har den här filmen ingen handling överhuvudtaget. Den skildrar två unga män och deras levnadsöden och det på ett väldigt humoristiskt sätt. Fast att säga att det är den roligaste film som någonsin gjorts kan jag nog inte göra. Jag tror att om man har "rätt" sorts humor för den här filmen så är den vansinnigt underhållande men det fanns ställen som även jag tyckte var vansinnigt roliga.

Det är en otroligt rolig dialog i hela filmen, som här när de pratar om att diska:

Withnail: Right, you fucker, I'm going to do the washing up!
Marwood: No, no, you can't. It's impossible, I swear it. I've looked into it. Listen to me, listen to me! There are things in there, there's a tea-bag growing! You haven't slept in sixty hours, you're in no state to tackle it. Wait till the morning, we'll go in together.
Withnail: This IS the morning. Stand aside!
Marwood: You don't understand. I think there may be something alive.
Withnail: What do you mean? a rat?
Marwood: It's possible, it's possible.
Withnail: Then the fucker will rue the day!

Trots att jag känner att jag kanske inte direkt har den sortens humor för att uppskatta den här filmen så tycker jag att den är klart sevrärd. Skildringen av två patetiska typer är unik och vissa scener är helt genialiska!



(det känns förresten som att alla filmer får en 4 i betyg... Konstigt...)


Inception

Igår var jag och Kajsa på bio och såg Christopher Nolans nya film Inception. Såhär skriver filmtipset.se om filmen:

Dom Cobb är en skicklig tjuv, den absolut bästa i den farliga konsten i att extrahera: att stjäla värdefulla hemligheter från djupt inne i det undermedvetna under drömstadiet när hjärnan är som mest känslig. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat. Nu erbjuds Cobb en chans till försoning. Ett sista jobb skulle kunna ge honom tillbaka hans liv men bara om han kan uppnå det omöjliga – inception. Istället för den perfekta stöten, så måste Cobb och hans grupp av specialister lyckas med det omvända; deras uppgift är inte att stjälaen idéutan iställetatt plantera en. Om de lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet. Men hur mycket planering och expertis de än har så kan inget förebereda gruppen på den farliga fienden som verkar förutse alla deras drag. En fiende bara Cobb kunde ha förutsett.

Jag tycker att den här filmen bygger på en otroligt intressant idé. Att man kan ta sig in i folks drömmar och manipulera de. I början är det svårt att hänga med, men när man väl greppar det är det otroligt facinerande. Men det känns lite som att det blir lite för mycket actionfilm av det. Det var ofta jag satt och suckade över att "pang-pang-scenerna" aldrig ville ta slut. Men det kanske beror på att jag inte är ett speciellt stort fan av actionfilmer.

Jag tycker att det var lite av ett misstag att ha Leonardo diCaprio i huvudrollen, för hans uttryck och minspel i kombination med en handling där dröm och verklighet flyter ihop gör att det känns som man sett det tidigare; i Shutter Island. Toppa det med att båda filmerna innehåller minnen av hans döda fru. Med en helt annan skådespelare skulle den här filmen nog gett djupare avtryck. Nu blir det hela tiden en känsla av att "men har jag inte sett det här förut?" . Men filmen är trots detta en otroligt bra film och personligen tycker jag att den lämnar mig mer berörd än vad Shutter Island gjorde. Kanske beror det på att det i Shutter Island var ett "slutet system". Det som hände huvudpersonen där hände bara honom och det skulle aldrig kunna påverka mig. Inception lämnar mer frågor. Skulle det här kunna hända? Är det inte ibland som man sätter människor som varit vittne i ett brott i trans för man i sitt undermedvetna kan komma igår detaljer som ens medvetna jag inte snappat upp? Eller det kanske också bara är i film man gör det? Hur som helst så börjar i alla fall jag fundera lite på om det är så att jag också bara lever i en drömvärd, lite som det blev efter första gången jag såg the Matrix eller the Truman Show.

Summan av kardemumman är att jag tycker att idén i filmen är genialisk, men om jag hade varit regissör hade jag tagit bort lite av actionfilms-känslan och bytt ut diCaprio. Bra insatser från Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page samt en grym historia gör ändå den här filmen till en himla bra film.








Hope and Glory

Hope and Glory är en av alla de filmer som min pappa har introducerat till mig. Och tack så mycket för det! För det här är nog inte en film som man kanske skulle sätta på om själv skulle få välja. Filmen kom ut 1987, men utspelar sig under Andra Världskriget. Vad är då för speciellt med den här filmen jämfört med alla andra filmer som gjorts om andra världskriget? Jo här berättas allt ur ett barns perspektiv.

När de första bomberna släpps över där de bor i London dansar huvudpersonen - Bill Rohan - och hans syster ute i bombregnet och systern utropar "It's fireworks" och efteråt blir han alldeles till sig när han hittar granatsplitter som fortfarande är varmt. Barnen får öva på gånger-tabellen när de sitter i skyddsrummet med sina gasmasker på och att skolan sprängs är det bästa som hänt.

Att allt är ur ett barns perspektiv gör att allt blir mycket mer lättsinnigt. Även om man anar vad som händer ute i stora vida världen så märker man hur snabbt barn anpassar sig till nya situationer och hur de alltid hittar ett sätt att ha roligt. Systern anpassar sig även hon till krigstiderna. Med ditmålade sömmar på strumpbyxorna roar hon sig med alla soldater som nu kommit dit.

Det här är en ganska långsam film, och det ska man ha i eftertanke innan man sätter på den. Det är inte en film att se på en filmkväll tillsammans med sina vänner. Då tycker man nog den är ganska så kass. Men om man sätter sig i lugn och ro och verkligen tittar så är den underbar. Den är lite annorlunda än alla andra krigsfilmer, och genom att se allt ur barnens ögon får man en helt annan dimension av hur vardagslivet under ett krig kan vara.




RSS 2.0