Död i kylan - Xavier Villaurrutia

När jag förlorat allt hopp om under,
när hoppet lät falla sin sista anteckning
och en ändlös tystnad återljuder,
skålformad och hård;

När vinterhimmeln ej är mer än aska
av något som brann för många århundraden sedan;

när jag är så ensam, ensam,
att jag letar efter mig själv i mitt rum
som man ibland letar efter ett förlorat föremål
ett hopskrynklat brev i något hörn;

när jag blundar och tänker meningslöst på
att jag borde vara långt borta
härifrån, från mig själv, från allt
det som anklagar mig att endast vara död,

då känner jag att jag är i den kalla vintern,
den eviga vintern
som fryser ner blodet i ådrorna,
som torkar gula ord,
som förlamar drömmen,
som sätter på oss en munkavel av is
och ritar tingen med ett hårt streck,

Jag känner att jag upplever min död,
min enda närvarande död,
min död som jag inte kan dela med någon
eller kan begråta,
min död som jag aldrig kommer att tröstas över.

Och jag förstår en gång för alla
tystnadens klimat
där döden när sig och förbättras.
Och också kylans verkan
som bevarar och renar utan att förtära som elden.

Och i tystnaden hör jag arbetet inom mig
av en noggrann arbetshär som knackar
med små hammare på min lymfa och mitt skälvande kött;

Jag känner hur de kysser varandra
och för alltid förenar sina stränder
floderna som flöt i min kropp;

som vattnet och blodet
en gång flöt i samma havsvatten,
och hur det först blir till is
för att sedan bli kristall
och sedan tung marmor,
ända tills jag blir orörlig i en oroligare och långsam-
-mare tid, med det hemliga liv, stumy och omärkligt,
av mineral, av trädstammen, av en staty.



Nu sticker jag till Ånge. Får man kalla det världens ände? Nej men ha det bra. Puss