Det är svårt att vara sig själv när man inte vet vem man är.
Det är nämligen så att jag började titta på Skins.. Himla fin serie alltså... Jag såg första och andra säsongen, förutom sista avsnittet på andra... Jag klarade det inte. Ni som har sett det vet vad som händer i slutet på andra säsongen, och jag vill liksom inte att det ska ta slut så därför slutade jag titta... Jag vägrade inse det som jag förstod skulle hända om jag fortsatte titta.... Jag vill inte att det ska komma in nya människor i serien och därför slutade jag titta....
Men jag vill fortsätta titta, fast ändå inte.... Om det finns någon därute i stora världen som har sett resten av säsongerna kan ni väl försöka övertyga mig om att jag ska fortsätta titta... Jag klarar det inte om jag inte får veta att det kommer bli bättre sen, eller iallafall typ lika bra.
Det var bara det... Vad är det egentligen för problem jag har, jämfört med resten av alla problem som finns i världen... Men just nu är det viktigt för mig.... Tänkte förresten passa på att ge er min APRIL-spellista. Den är awesome.
hej hej.
jag har aldrig sett skins, så jag kan tyvärr inte säga nåt om det.
men en sak jag tänkte på var att så som du beskrev din känsla för det där sista avsnittet, precis samma problem får jag också ibland med olika filmer. Just nu handlar det mest om filmen Atonement. Jag vill väldigt gärna se den, men kan bara inte. pga av att jag vet att den är sorglig och jag kmr helt enkelt inte klara av det.
så jag tror jag vet hur du känner.
ett råd som jag har fått, är att kolla ändå.
För enda anledningen till att det finns nånting i en film/serie/bok m.m. som känns alldeles jobbigt för en, är för att man antagligen har nåt känslomässigt inombords som slår an på precis det.
Och känslomässiga grejer mår bra av att komma upp till ytan..
Så rådet jag fick var att inte undvika filmen bara för att det var jobbigt. titta på den. gråt så mkt som behövs. må lite dåligt och sen efteråt reflektera över vad och varför.
vet inte om detta hjälpte, men "lycka till" iaf :)
Av en slump trillade jag in här och det var banne mig ett fint fall. Tack för en fin landning.
Först trodde jag att du talade om Molenskine. Då jag är som Moleskinebesatt skrev jag en uppsatts till dig i mitt huvud innan jag hann läsa klart ditt inlägg. Jag fick tänka om.
Skins har jag aldrig hört talas om - men jag blev på något vis såld. Jag ska be min pojkvän ladda ner (jag har aldrig riktigt lärt mig, sådant där).
Tack, snälla, för tipset.
(Och angående din rädsla. Så där får man bara inte tänka. Det är som om att aldrig våga älska på grund av rädslan att det ska ta slut. Att aldrig ta tag i några problem på grund av rädslan att det efter lösningen kan dyka upp ännu ett.
Tänk inte så.
"Love as though you've never been hurt before" säger min farfar och det ligger nog något i det).
Huddinge gymnasium! :o värmer upp inför skolan liksom... <3
asså jag skall nog börja se skins, men kanske då inte sista delen då :)
Jag måste erkänna att jag smygläser din blogg lite då & då. Den är så otroligt fin, du skriver så bra och lägger upp fina bilder!
Jag blev minst sagt chockad när jag läste att du börjat kolla på skins. Jag håller på och ser om serien för fjärde gången nu, så värd är den!
Säsong ett och två är bäst, i trean tappar de tyvärr hela serien i marken. Men man får genomlida det för att komma till säsong fyra där den blir SÅ värd igen!
De har precis börjat leta skådisar till säong fem och sex nu. Lite nervös för att de ska sumpa allt bra med ännu flera nya, men jag kan inte låta bli att längta tills den börjar ändå!
Kramen från en sådan där liten skit du tog hand om på kärsö!
