Fred heter en granne till mig. Han är nio, kanske tio år och för några år sedan sa han en sak som jag ofta tänker på och som passar läskigt bra in på mig själv. Det var så att hans föräldrar föreslog att han skulle börja på friidrott och då sa han att han inte vilja börja på något nytt för att han inte visste om han skulle vara bäst.

Lite så är det för mig också. Jag har svårt för att kasta mig ut - inte för rädslan att falla pladask, för från ett fall kan man alltid resa sig - utan för rädslan att bara halvlyckas. Att det ska bli sådär medelmåttigt. Men medelmåttigt blir det ändå, just för att jag aldrig kastar mig ut.