Liksom de påpekar i filmen big fish, så har alla små städer en häxa eller liknande som barnen hittar på skrönor om och som i ens lilla värld är det läskigaste som finns. I området där jag bort - Midsommarkransen - har vi en gubbe med en hund som är just allt det.

Det är en ganska gammal och skitig gubbe som under alla år har cyklat omkring med samma cykel, en sån där cykel som har ett flak framför. Och på det flaket har det under alla år suttit en stor stor skräckinjagande hund. När jag var liten brukade folk säga att "den där gubben ska man akta sig för". Det gick rykten om att den hunden åt upp både katter, bortsprungna hundvalpar och små barn. Själv brukade jag ta stora omvägar för att slippa gå på samma sida av gatan som honom.

Ju äldre jag har blivit har jag förstått att den gubben inte alls är läskig. Han är bara en ganska speciell figur, med en hund, som tycker om att cykla. Ninni (min hund) och den hunden har t.o.m. lekt vid ett flertal tillfällen.

Nu till det som är så himla sorgligt. Den här gubben och den hunden har under alla de här åren varit oskiljaktiga. Knappt en enda gång har jag sett de var för sig. Men för ett tag sen så blev den här gubben av med sin hund. Och idag när han cyklade förbi mig på gatan satt det inte längre någon stor stor skräckinjagande hund där på flaket. Istället satt det en liten liten gosedjurshund där, som såg nästan exakt likadan ut som hans förra bästa vän.

Då kändes det som mitt hjärta ville gråta.