Jag är inte en sådan person som - hur mycket jag än skulle vilja det - är bra på att rita. Efter att tappert försökt under hela min uppväxt så har jag upptäckt att min mormors konstnärsgener helt verkar ha kommit i dvala och ligger och vilar någonstan långt inne i en gen och väntar på andra, ljusare generationer; och att det är inte ens värt att försöka trigga igång de. För att vara ärlig så kan jag inte ens rita en streckgubbe. På grund av min oförmåga att få till även det absolut enklaste på ett snyggt sätt så har jag egentligen slutat försöka, och nu ritar jag bara om jag är absolut tvungen till det.

Det finns dock ett undantag. Jag älskar att rita kuber. En kub är enkel att rita, den är snygg, och den innehåller tusen och åter tusen möjligheter - bara man har lite fantasi. Därför så har kuber fått bli mitt kännetecken, och så snart jag lämnas med en penna och ett stycke papper så kan man vara säker på att det kommer finnas en kub där. Varenda marginal i varenda litet anteckningsblock är fyllt av de.

Om man skulle vilja så skulle man säkert kunna sönderanalysera det här starka behovet av att rita dessa figurer - just så som man troligtvis kan söderanalysera det mesta. Bottnar mitt kub-beroende i att jag känner mig instängd? Att mitt undermedvetna är instängt i en liten låda? Beror mitt kub-beroende på att jag tänker på ett sådant sätt? Att jag har lättare att uppfatta konkreta än abstrakta saker? Beror mitt kub-beroende på att jag tycker att allt ska vara rakt och rätt och slätt? Eller beror mitt kub-beroende bara på att jag tycker att lådor/kuber/boxar/vad-vi-nu-vill-kalla-de är en av de vackraste formerna som finns?

Och för mig räcker det inte bara med att rita fyrkantiga vanliga kuber. Av allt som går - och även sådant som inte går - har jag någon gång ritat en kub. Stjärn-kuber, hjärt-kuber, runda kuber, pyramid-kuber, hund-kuber. Ja, jag kan fortsätta i evigheter. Okej, kanske det inte ens kallas kuber längre när man gör som jag gör. Kanske är det så att jag har svårt att tänka tvådimensionellt. Kanske har jag ett behov av att få allting att ha tre dimensioner. Ja, vad vet jag. Det är i alla fall himla himla fint.