Ungefär vid Gränna så finns det ett ställe där jag aldrig mer kommer sätta min fot, inte ens min vänstra lilltå. Anledningen varför är inte för att jag upplevt något hemskt där, det är inte för att jag tyckte det var ett fult konstigt ställe och det är inte för att jag inte gillar Gränna. Anledningen till varför jag inte någon gång igen ska åka dit är för att det var det vackraste stället jag någonsin varit på.

Det var under en bilfärd - när jag kanske var nio år - på väg ner till vårt landställe på Västkusten som mina föräldrar kom på idén att ta en liten alternativ väg. Så ungefär vid Gränna åkte vi in på en liten skogsväg, för att se var den vägen hade lust att ta oss just den dagen. Och där var den; den vackraste vägen jag någonsin sett i hela mitt liv.

Den smala, gropiga, mjuka - som om någon lagt sockervaddsmossa överallt - vägen kantades av stora, gamla, knotiga träd som blev som en tunnel. Genom tunnelns lövkronetak sipprade den starka majsolens strålar in, och om man tittade utåt sidan kunde man se en familjär sjö spegla sommaren. Det var perfekt.

Jag kommer ihåg att jag pratade helt lyriskt om de där femtio metrerna med den perfekta vägen under hela resten av bilresan. Mitt nioåriga jag hade nog aldrig innan det förstått hur vacker världen var, hur överväldigande naturen kan vara.

Jag ska aldrig någonsin igen åka till det stället, till den mest fulländade vägen någonsin, för om jag gjorde det skulle jag bara bli besviken. Det får istället vara ett minne som ligger gömd i något blodkärl nära mitt hjärta.


(källa: http://weheartit.com)