Mina knän är fortfarande kalla. Framför Star Wars episode VI under mitt efterlängtade täcke ligger mina iskalla knän och minns den kyliga oktoberkvällen därute i mörkret. Min iskalla knän känner lika mycket som mina kinder och min högra hjärtkammare att de röda löven menar allvar. Sommaren har tackat för sig, och kvar finns bara minnena om en tid då strumpbyxor inte existerade. Kvar finns bara känslan av att luften vill nagga kinderna lite lätt med tänderna och vetskapen om att snart så kommer luftens isande kyla inte bara nagga lite lätt utan bita hårt hårt. Kvar finns bara känslan av att hösten aldrig vill ta slut, vintern inte är som den ska vara och våren aldrig vill komma.

Alltid tycks jag glömma vad hösten egentligen gör med mig, med världen, och allt där emellan. Hösten består inte hela tiden av sol och vackra färger. Hösten består av dagar då man inte vill gå av tunnelbanan för man ser hur höstvädret leker rövare utanför. Hösten består av mornar där man förbannar sin väckarklocka över att den vägrar sluta ringa, trots att klockan måste ringa miljontals timmar för tidigt. Hösten består utav tretusensjuttioåttaochenhalv inlämningar och prov som tydligen kommer bestämma hur ens framtid ter sig.

Herr oktober, herr november och herr december (fram till den sextonde) jag måste uppriktigt säga att jag inte ser ett dugg fram emot att ni kommer och hälsar på, jag tycker ni kan vänta utanför dörren tillsammans med sverigedemokraterna, prov, mörka läskiga parker mitt i natten, och all annan förskräcklig skit. Sådetså.