"Space is to place as eternity is to time." - Joseph Joubert
Ett av de absolut första starka minnena jag har från skolan är när vi jobbade om rymden för första gången. Kan det ha varit i tvåan eller trean eller något sådant kanske? Jag jobbade om Saturnus och när vi skulle ha redovisning stod jag där med en rockring runt magen och skulle prata om mitt nya favoritämne. Det var efter det som det enda jag ville bli var astronaut, medan resten i min klass ville bli delfinskötare, popprinsessor och fotbollspelare. När jag var så liten så var nog rymden mycket mer hanterbar. Då var Saturnus bara en cool stor sak som fanns någonstans långt borta och som enligt fröken kunde flyta i en simbassäng (om den du skulle få plats i en) eftersom den var så lätt.
Sen kom högstadiet och man förstod att rymden var något så mycket större, så mycket mer obegripligt än vad det verkade vid första anblicken. Nu har det bytts ut till någon slags rädsla blandat med fascination. Jag har på något sätt insett hur stort rymden är och hur liten jag själv är och för att vara ärlig skrämmer det verkligen skiten ur mig. Tanken på att man faktiskt kan åka ut i rymden gör mig nästan lite lätt illamående just nu. Jag har försökt förklara det här för mina kompisar några gånger, men ni ska också få höra mina tankegångar.
Har ni någonsin ramlat i vattnet när man är mitt i en sjö? En stor, mörk, djup sjö. När man ligger där och guppar grips jag alltid av lite lätt panik. Det blir som någon omvänd klaustrofobi där det känns som att man kommer drunkna i ett djup som aldrig tar slut. Tänk er då att vara ute i rymden. Rymden som är oändligt stort. Tänk det djupet, med ett mörker som aldrig tar slut. Det måste vara som att ligga och guppa ut i en oändligt stor sjö som är överallt omkring en. Jag fattar inte hur människor vågar uppleva det där.
Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle gått natur på gymnasiet. För det är väl som de säger att ju mer man lär sig om något desto mer inser man att man inte vet någonting överhuvudtaget. För nu när vi lär oss om alla små molekyler och krafter och ting på lektionerna så känns det som att jag bara slukas av allting. Hela livet, universum och allting däremellan kändes mycket lättare att förstå när alla ville bli delfinskötare, saturnus bara var en cool stor sak och man var lyckligt ovetande om hur mycket man inte vet.
Även fast jag för ganska länge sen har förstått att rymden nog faktiskt inte är ett ämne för mig. Jag blir bara snurrig i huvudet så tycker jag ändå det är så himla fint och på sista tiden har just kläder med rymdmotiv fått igång mig något alldeles extra. Så om jag blev en rymdprinsessa skulle jag vilja se ut såhär:
Åhhhhhhh, kläderna påminner ju om min bakgrund på bloggen, hahaha! Jag älskar stjärnhimlar.
Åh! Vilka fina kängor! =)
Så väldigt sant det du skriver. Jag har ungefär som någon slags spärr för hur länge jag kan tänka på rymden, och om jag tänker på den längre än vad den där spärren tillåter, då får jag samma obehagliga sug i magen som när man drömmer att man faller.
