Hope and Glory
Hope and Glory är en av alla de filmer som min pappa har introducerat till mig. Och tack så mycket för det! För det här är nog inte en film som man kanske skulle sätta på om själv skulle få välja. Filmen kom ut 1987, men utspelar sig under Andra Världskriget. Vad är då för speciellt med den här filmen jämfört med alla andra filmer som gjorts om andra världskriget? Jo här berättas allt ur ett barns perspektiv.
När de första bomberna släpps över där de bor i London dansar huvudpersonen - Bill Rohan - och hans syster ute i bombregnet och systern utropar "It's fireworks" och efteråt blir han alldeles till sig när han hittar granatsplitter som fortfarande är varmt. Barnen får öva på gånger-tabellen när de sitter i skyddsrummet med sina gasmasker på och att skolan sprängs är det bästa som hänt.
Att allt är ur ett barns perspektiv gör att allt blir mycket mer lättsinnigt. Även om man anar vad som händer ute i stora vida världen så märker man hur snabbt barn anpassar sig till nya situationer och hur de alltid hittar ett sätt att ha roligt. Systern anpassar sig även hon till krigstiderna. Med ditmålade sömmar på strumpbyxorna roar hon sig med alla soldater som nu kommit dit.
Det här är en ganska långsam film, och det ska man ha i eftertanke innan man sätter på den. Det är inte en film att se på en filmkväll tillsammans med sina vänner. Då tycker man nog den är ganska så kass. Men om man sätter sig i lugn och ro och verkligen tittar så är den underbar. Den är lite annorlunda än alla andra krigsfilmer, och genom att se allt ur barnens ögon får man en helt annan dimension av hur vardagslivet under ett krig kan vara.
När de första bomberna släpps över där de bor i London dansar huvudpersonen - Bill Rohan - och hans syster ute i bombregnet och systern utropar "It's fireworks" och efteråt blir han alldeles till sig när han hittar granatsplitter som fortfarande är varmt. Barnen får öva på gånger-tabellen när de sitter i skyddsrummet med sina gasmasker på och att skolan sprängs är det bästa som hänt.
Att allt är ur ett barns perspektiv gör att allt blir mycket mer lättsinnigt. Även om man anar vad som händer ute i stora vida världen så märker man hur snabbt barn anpassar sig till nya situationer och hur de alltid hittar ett sätt att ha roligt. Systern anpassar sig även hon till krigstiderna. Med ditmålade sömmar på strumpbyxorna roar hon sig med alla soldater som nu kommit dit.
Det här är en ganska långsam film, och det ska man ha i eftertanke innan man sätter på den. Det är inte en film att se på en filmkväll tillsammans med sina vänner. Då tycker man nog den är ganska så kass. Men om man sätter sig i lugn och ro och verkligen tittar så är den underbar. Den är lite annorlunda än alla andra krigsfilmer, och genom att se allt ur barnens ögon får man en helt annan dimension av hur vardagslivet under ett krig kan vara.
Kommentarer
Trackback
