Justin Bieber: Never say Never
Förra helgen struntade jag och Karin att gå ut på krogen och istället bakade vi scones och tittade på filmen/dokumentären om Justin Bieber.
Jag personligen har aldrig riktigt förstått grejen med Justin Bieber. För mig ploppade han bara upp som ett trending topic på twitter för något år sedan från ingenstanns och sen verkade hela världen prata, älska och hata honom. Själv stod jag där som ett frågetecken och bara: "VEM ÄR DENNA POJKE, OCH VAD HAR HAN GJORT SOM FÅTT ALLA ATT HA EN ÅSIKT OM HONOM?!!?!?" Helt ärligt så förstår jag fortfarande inte riktigt varför, och jag tycker nog varken bu eller bä om honom.
Nu till filmen. Enligt mig var det här en helt okej dokumentär, med en hel del intressanta delar. Det jag gillade bäst var när Justins fans var intervjuade. Jag blir så fascinerad över att en enda liten kille från Canada kan få så många människor att bli helt galna, som säger att de tänker på honom 99% av tiden och som alla vill bli fru Bieber. Lika fascinerad blir jag av alla som kan hata en enda liten kille från Canada, som det enda han gör är att sjunga.
Det som jag tyckte var ytterst bristfälligt med dokumentären var dock att det känndes som att man bara fick se en sida av Justin Bieber. Förutom när han hade lite ont i halsen, så var allt frid och fröjd hela tiden och Justin framställdes verkligen som den mest perfekta och trevligaste personen som någonsin fötts på den här planeten. På grund av det fick hela filmen en fasad av falskhet över sig enligt mig, där man inte fick se något annat än vad skivbolaget/filmbolaget vill att man ska se. Men fortfarande en helt ok film, och den får därför en svag 3:a i betyg!
Jag personligen har aldrig riktigt förstått grejen med Justin Bieber. För mig ploppade han bara upp som ett trending topic på twitter för något år sedan från ingenstanns och sen verkade hela världen prata, älska och hata honom. Själv stod jag där som ett frågetecken och bara: "VEM ÄR DENNA POJKE, OCH VAD HAR HAN GJORT SOM FÅTT ALLA ATT HA EN ÅSIKT OM HONOM?!!?!?" Helt ärligt så förstår jag fortfarande inte riktigt varför, och jag tycker nog varken bu eller bä om honom.
Nu till filmen. Enligt mig var det här en helt okej dokumentär, med en hel del intressanta delar. Det jag gillade bäst var när Justins fans var intervjuade. Jag blir så fascinerad över att en enda liten kille från Canada kan få så många människor att bli helt galna, som säger att de tänker på honom 99% av tiden och som alla vill bli fru Bieber. Lika fascinerad blir jag av alla som kan hata en enda liten kille från Canada, som det enda han gör är att sjunga.
Det som jag tyckte var ytterst bristfälligt med dokumentären var dock att det känndes som att man bara fick se en sida av Justin Bieber. Förutom när han hade lite ont i halsen, så var allt frid och fröjd hela tiden och Justin framställdes verkligen som den mest perfekta och trevligaste personen som någonsin fötts på den här planeten. På grund av det fick hela filmen en fasad av falskhet över sig enligt mig, där man inte fick se något annat än vad skivbolaget/filmbolaget vill att man ska se. Men fortfarande en helt ok film, och den får därför en svag 3:a i betyg!
Himlen är oskyldigt blå.
Som ni kanske redan vet så är jag inte direkt ett gigantiskt fan av svensk film, därför hade jag inte direkt några höga förväntningar när jag satte på "Himlen är oskyldigt blå" igår kväll, men faktiskt så överraskade den rejält. Storyn är att Martin (Bill Skarsgård) får ett sommarjobb i Sandhamn, där han efter ett tag - utan att först riktigt förstå - dras in i en knarkhandel ledd av hans chef Gösta (Peter Dalle).
Filmen utspelar sig 1975 och kläderna, musiken och miljöerna lyfter verkligen fram känslan av sommar och ungdom, något som ger mig pirr i magen efter sommarlov. Skådespeleriet funkar, även om jag tycker att Bill Skarsgård borde spela någon lite kaxigare roll snart, jag tror det skulle passa honom bättre. Det finns några riktigt härliga karaktärer, och några fantastiska one-liners levereras. Dock så tycker jag att filmen ibland blir lite för svensk, speciellt kärlekshistorian med Jenny - som jag tycker är ganska olidlig. Men filmen får mig iallafall aldrig att tröttna, och som helhet är det en riktigt bra film, och jag tycker definitivt att det är en sevärd film. En stark trea.
Filmen utspelar sig 1975 och kläderna, musiken och miljöerna lyfter verkligen fram känslan av sommar och ungdom, något som ger mig pirr i magen efter sommarlov. Skådespeleriet funkar, även om jag tycker att Bill Skarsgård borde spela någon lite kaxigare roll snart, jag tror det skulle passa honom bättre. Det finns några riktigt härliga karaktärer, och några fantastiska one-liners levereras. Dock så tycker jag att filmen ibland blir lite för svensk, speciellt kärlekshistorian med Jenny - som jag tycker är ganska olidlig. Men filmen får mig iallafall aldrig att tröttna, och som helhet är det en riktigt bra film, och jag tycker definitivt att det är en sevärd film. En stark trea.
I'm still here.
Igår var jag och Karin på vår kvartesbio Tellus och såg I'm still here, ni vet dokumentären (eller vad man nu ska kalla det) om Joaquin Pheonix som ballar ur och vill bli rappare. Jag var länge så fruktansvärt osäker på om jag faktiskt skulle blogga om den här filmen, för ärligt talat har jag verkligen ingen aning om vad jag ska tycka om den.
Det enda jag kunde sitta och tänka när jag såg filmen var hur mycket det egentligen är i den som är fejkat. Man har ju hört att iallafall vissa delar är det, men hur mycket? Det känns sjukt om hela filmen och dess handling är totalfejkad och att Joaquin Pheonix då spelat den här rollen i alla dessaa år. Om den inte är fejkad är det dock en otroligt hemsk historia om hur knäpp musik- och filmbranchen är. Det är verkligen en "skämskudde-film", och det är vansinnigt många ögonblick som man bara vill sjunka genom jorden för att det går så dåligt för de.
Men som sagt; vad ska man tycka? Hela handlingen överskuggas på något sätt av debatten om filmen är på riktigt eller inte, och det blir lite svårt att koncentrera sig på vad filmen faktiskt handlar om. Det fanns vissa ögonblick som jag absolut älskade i filmen, som visade på en fin tänkvärd dokumentär. Och sen fanns det vissa delar av filmen som känns som en halvtaskig MTV-dokumentär.
Så sammanfattningsvis skulle jag ge själva filmen en trea. Om den är helt fejkad så är det en väldigt cool idé, men de skulle kunnat gjort den så vansinnigt mycket bättre.
Det enda jag kunde sitta och tänka när jag såg filmen var hur mycket det egentligen är i den som är fejkat. Man har ju hört att iallafall vissa delar är det, men hur mycket? Det känns sjukt om hela filmen och dess handling är totalfejkad och att Joaquin Pheonix då spelat den här rollen i alla dessaa år. Om den inte är fejkad är det dock en otroligt hemsk historia om hur knäpp musik- och filmbranchen är. Det är verkligen en "skämskudde-film", och det är vansinnigt många ögonblick som man bara vill sjunka genom jorden för att det går så dåligt för de.
Men som sagt; vad ska man tycka? Hela handlingen överskuggas på något sätt av debatten om filmen är på riktigt eller inte, och det blir lite svårt att koncentrera sig på vad filmen faktiskt handlar om. Det fanns vissa ögonblick som jag absolut älskade i filmen, som visade på en fin tänkvärd dokumentär. Och sen fanns det vissa delar av filmen som känns som en halvtaskig MTV-dokumentär.
Så sammanfattningsvis skulle jag ge själva filmen en trea. Om den är helt fejkad så är det en väldigt cool idé, men de skulle kunnat gjort den så vansinnigt mycket bättre.
An Education.
Jag ville så vansinnigt gärna se den här filmen när den först kom på bio, och sen blev det bara inte av. Förrän nu. Jag hade vansinnigt höga förväntningar på den här filmen, men jag måste nog säga att jag blev lite besviken. Det handlar om den unga Jenny som börjar ha kontakt med den betydligt äldre David. Han tar ut henne på coola ställen och visar henne saker hon aldrig kunnat drömma om, men sen blir allt bara fel.
Filmen utspelar sig i 60-talets London och miljöerna är verkligen underbara, men det är väl också det som jag gillar bäst med den här filmen. Jag tycker att själva historien när man ser den är ganska långsam och tråkig och jag blir arg för att Jenny är så naiv.
Filmen skulle nog kunnat blivit helt okej, men nu är det bara en vanlig medelmåttig film som är ganska förutsägbara och inte direkt lämnar några större intryck efter sig.
Filmen utspelar sig i 60-talets London och miljöerna är verkligen underbara, men det är väl också det som jag gillar bäst med den här filmen. Jag tycker att själva historien när man ser den är ganska långsam och tråkig och jag blir arg för att Jenny är så naiv.
Filmen skulle nog kunnat blivit helt okej, men nu är det bara en vanlig medelmåttig film som är ganska förutsägbara och inte direkt lämnar några större intryck efter sig.
The usual suspects.
Filmen börjar med ett skepp där 27 döda kroppar ligger. Man får sedan följa med några brottslingar på vägen dit, samt några poliser som i efterhand försöker förstå vad som egentligen hänt. Filmen är verkligen bra uppbyggd och man får hela tiden bara veta exakt så mycket som behövs för att förstå. Bytet av perspektiv - dåtid/nutid - är perfekt timat så att man får veta en liten bit i taget. På slutet blir det en riktig twist, vilket får en att ifrågasätta vads om händer i hela resten av filmen
Det som ändå gör mig ganska tveksam till den här filmen är att jag nästan hela tiden sitter och tycker att det här är som en vanlig action/thriller/tjuvfilm. Förutom slutet så är det inte mycket som är speciellt i den. Visst är den bra och då och då glimtar den verkligen till. Men så bra som många säger att den är tycker jag verkligen inte. Den får en väldigt stark 3:a i betyg.
The imaginarium of Doctor Parnassus.
När den här filmen kom ut så var det en sån där film som jag kände att jag bara MÅSTE se! Den verkade så där härligt konstig, och sen var det ju Heath Ledgers sista film och allt. Sen blev det inte så att jag såg den, och därför bestämde jag och Karin att vi skulle hyra den och se den. Och vad ska man säga? Jag vet verklilgen inte vad jag tycker om den här filmen.
Vissa delar är riktigt härliga. Lily Cole är underbart söt, vissa detaljer är magiska och det är lite som att titta in i någons fantasi... Men det håller inte riktigt. Handligen är rörig, det är lite för mycket animerat (och inte 100% bra gjort) och det känns som att de har försökt att göra allting lite för konstigt. Dessutom tycker jag att de flesta skådespelarna överspelar lite. Det känns inte på riktigt.
Delarna då Heath Ledger ersattes har de dock fått till ganska bra, och det känns inte onaturligt. Men på något sätt känns det ändå som att de fått kämpa lite för att helt få ihop historien. Något som märks.
Filmen är lite som en dröm där det inte hänger ihop men det känns som att de inte riktigt gjort det fullt ut. Om de verkligen hade gjort det som en drömlik LSD-upplevelse i nedtonade färger a la Alice i Underlandet (boken) med personliga specialeffekter tror jag att jag hade gillat den här filmen mer. Nu känns det bara som att de inte går hela vägen och försöken att vara konstiga känns bara allmänt krystade. Men den får ändå en svag 3:a.
No country for old men.
Igår gick No Country for Old Men på tv och eftersom det är en av de filmerna som jag missade när den gick på bio och sen inte har tagit mig för att se, så slog jag mig ner framför tv:n. För det var ju så många som sagt att det var en fantastisk film.
Och visst finns det mycket som är bra i No Country for Old Men. Skådespeleriet ligger på toppklass, det är vackert foto, intressanta karaktärer, och då och då är det så spännande att man sitter och biter på naglarna. Men den var så fruktansvärt seg. Det var sällan jag såg en film som egentligen hade allt men som jag ändå tyckte var så fruktansvärt dålig. Det enda jag kan tänka att det beror på är bristen på handling. Det känns som att man under hela filmen sitter och vänta på att den ska komma igång, men det händer aldrig. Och ändå brukar jag vara en sån person som inte tycker att en film behöver så himla mycket handling.
Trots att suveräna skådespelare levererar genialiska repliker och bröderna cohens bildspråk är fantastiskt så tycker jag att den här filmen känns krystad. Hur den här filmen kunde få en Oscar för bästa film kan jag inte på något sätt förstå.
Och visst finns det mycket som är bra i No Country for Old Men. Skådespeleriet ligger på toppklass, det är vackert foto, intressanta karaktärer, och då och då är det så spännande att man sitter och biter på naglarna. Men den var så fruktansvärt seg. Det var sällan jag såg en film som egentligen hade allt men som jag ändå tyckte var så fruktansvärt dålig. Det enda jag kan tänka att det beror på är bristen på handling. Det känns som att man under hela filmen sitter och vänta på att den ska komma igång, men det händer aldrig. Och ändå brukar jag vara en sån person som inte tycker att en film behöver så himla mycket handling.
Trots att suveräna skådespelare levererar genialiska repliker och bröderna cohens bildspråk är fantastiskt så tycker jag att den här filmen känns krystad. Hur den här filmen kunde få en Oscar för bästa film kan jag inte på något sätt förstå.
Darling.
För det allra mesta har jag väldigt svårt för svensk film. Visst finns det kanonunderbara filmer, men för det mesta tycker jag att alla bara flyter ihop. Det känns som att den svenska filmbranschen de senaste åren har fastnat i ett spår och ingen verkar vilja ta sig ur.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
