Darling.
För det allra mesta har jag väldigt svårt för svensk film. Visst finns det kanonunderbara filmer, men för det mesta tycker jag att alla bara flyter ihop. Det känns som att den svenska filmbranschen de senaste åren har fastnat i ett spår och ingen verkar vilja ta sig ur.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
Igår såg jag Johan Klings film Darling med hopp om att den kunde få mig att ändra åsikt om svensk film, eftersom väldigt många ändå verkar tycka den är bra. Men där gick jag bet. Även den här filmen bestod av en ångestladdad handling med halvtråkigt skådespeleri och en seghet som gör att mina tankar fladdrar iväg till allt möjligt annat.
Visst glimtar filmen till då och då, som när huvudkaraktären Eva (Michelle Meadows) går till arbetsförmedlingen och de frågar vilken a-kassa hon är med i. Och hon svarar "tjaa östermalms tror ja". Men den osympatiske Eva gör mig för det mesta bara irriterad. En karaktär som jag tyckte desto bättre om var Bernard (Michael Segerström) som trots att hans liv inte är det enklaste eller det lyckligaste möter alla problem med ett leende på läpparna. Trots att han för det mesta bara får skit så ger han inte upp hoppet. Han höjer filmen.
Men i slutändan känns det som att regissören Johan Kling mest vill visa på hur ytliga och osympatiska alla i generationen 20-30 åringar som hänger på Stureplan är, vilket i längden blir ganska tjatigt.
Kommentarer
Trackback
