Memories of Matsuko (2006)
Jag skrev nyligen en recension av Confessions, och idag såg jag en annan film av samma regissör (Tetsuya Nakashima), nämligen Memories of Matsuko.
Det är en alldeles fantastisk, knäpp och färgsprakande skildring av ett otroligt tragiskt livsöde. Det handlar om Matsuko som går från att vara en sjungande älskad skolfröken till att bli en galen ensam gammal tant, och allt vad som händer däremellan. Filmen är fylld av dansnummer, små fantastiska detaljer a la Amelie från Montmartre och helt galna karaktärer. Men det som är det centrala och mest gripande med den här filmen är porträttet av en ensam kvinna, vars hela liv är en väntan på kärlek och lycka. Det är hjärtskärande att se hur hela hennes väsen bara försöker vara alla andra människor till lags, men som ändå inte får ett lyckligt slut. Helt svindlande bra är det.
Minuset med filmen är att den ibland blir ganska rörig, och att slutet är ganska långdraget. Men betyget blir ändå en mycket, mycket stark fyra (på gränsen till en femma) och jag tycker att ni ska se den här filmen bums.
Det är en alldeles fantastisk, knäpp och färgsprakande skildring av ett otroligt tragiskt livsöde. Det handlar om Matsuko som går från att vara en sjungande älskad skolfröken till att bli en galen ensam gammal tant, och allt vad som händer däremellan. Filmen är fylld av dansnummer, små fantastiska detaljer a la Amelie från Montmartre och helt galna karaktärer. Men det som är det centrala och mest gripande med den här filmen är porträttet av en ensam kvinna, vars hela liv är en väntan på kärlek och lycka. Det är hjärtskärande att se hur hela hennes väsen bara försöker vara alla andra människor till lags, men som ändå inte får ett lyckligt slut. Helt svindlande bra är det.
Minuset med filmen är att den ibland blir ganska rörig, och att slutet är ganska långdraget. Men betyget blir ändå en mycket, mycket stark fyra (på gränsen till en femma) och jag tycker att ni ska se den här filmen bums.
Himlen är oskyldigt blå.
Som ni kanske redan vet så är jag inte direkt ett gigantiskt fan av svensk film, därför hade jag inte direkt några höga förväntningar när jag satte på "Himlen är oskyldigt blå" igår kväll, men faktiskt så överraskade den rejält. Storyn är att Martin (Bill Skarsgård) får ett sommarjobb i Sandhamn, där han efter ett tag - utan att först riktigt förstå - dras in i en knarkhandel ledd av hans chef Gösta (Peter Dalle).
Filmen utspelar sig 1975 och kläderna, musiken och miljöerna lyfter verkligen fram känslan av sommar och ungdom, något som ger mig pirr i magen efter sommarlov. Skådespeleriet funkar, även om jag tycker att Bill Skarsgård borde spela någon lite kaxigare roll snart, jag tror det skulle passa honom bättre. Det finns några riktigt härliga karaktärer, och några fantastiska one-liners levereras. Dock så tycker jag att filmen ibland blir lite för svensk, speciellt kärlekshistorian med Jenny - som jag tycker är ganska olidlig. Men filmen får mig iallafall aldrig att tröttna, och som helhet är det en riktigt bra film, och jag tycker definitivt att det är en sevärd film. En stark trea.
Filmen utspelar sig 1975 och kläderna, musiken och miljöerna lyfter verkligen fram känslan av sommar och ungdom, något som ger mig pirr i magen efter sommarlov. Skådespeleriet funkar, även om jag tycker att Bill Skarsgård borde spela någon lite kaxigare roll snart, jag tror det skulle passa honom bättre. Det finns några riktigt härliga karaktärer, och några fantastiska one-liners levereras. Dock så tycker jag att filmen ibland blir lite för svensk, speciellt kärlekshistorian med Jenny - som jag tycker är ganska olidlig. Men filmen får mig iallafall aldrig att tröttna, och som helhet är det en riktigt bra film, och jag tycker definitivt att det är en sevärd film. En stark trea.
I'm not there.
I'm not there - en film som jag har börjat se alldeles för många gånger men som jag har stängt av för att jag varit för trött och tyckt att en film om den legengendariske Dylan som dessutom alla sagt är ganska speciell bör få lite mer uppmärksamhet än som en seg bakisfilm. Idag blev den kvällen.
Det tog ganska lång tid innan jag tyckte att jag fick ihop vad det faktiskt handlade om, och det var nog mycket som jag inte alls förstod. Trots detta så berörde den här filmen mig något otroligt. Tvärtemot vad många verkar tycka - att det är en pretantiös film som bara är konstig för att vara konstig - så tycker jag att den här filmen har otroligt mycket att komma med. Dylan porträtteras av en mängd olika skådespelare, och jag tycker att det är genialiskt för vi är inte samma människor under hela våra liv. Frågan är om mitt barn-jag ens skulle känna igen mig om vi träffades på en gata mitt i rusningstrafik. De olika skådespelarna gör så att jag tycker att man mer får förståelse för hur Dylans liv faktiskt var, och hur han var en person med många olika sidor. Till skillnad från t.ex. i "Walk the Line" där det känns som att man bara får se en sida av Johnny Cash person.
Jag älskade sättet de fotat på, varje scen var som att de tagit kända bilder på Dylan och direkt efterskapat dem. Det var som att bilder man har sett hundratals gånger nu fick liv på riktigt, och att man fick en glimt av den verklige Dylan i varje scen. Helt enkelt ett perfekt portärtt av en legendarisk man.
Det tog ganska lång tid innan jag tyckte att jag fick ihop vad det faktiskt handlade om, och det var nog mycket som jag inte alls förstod. Trots detta så berörde den här filmen mig något otroligt. Tvärtemot vad många verkar tycka - att det är en pretantiös film som bara är konstig för att vara konstig - så tycker jag att den här filmen har otroligt mycket att komma med. Dylan porträtteras av en mängd olika skådespelare, och jag tycker att det är genialiskt för vi är inte samma människor under hela våra liv. Frågan är om mitt barn-jag ens skulle känna igen mig om vi träffades på en gata mitt i rusningstrafik. De olika skådespelarna gör så att jag tycker att man mer får förståelse för hur Dylans liv faktiskt var, och hur han var en person med många olika sidor. Till skillnad från t.ex. i "Walk the Line" där det känns som att man bara får se en sida av Johnny Cash person.
Jag älskade sättet de fotat på, varje scen var som att de tagit kända bilder på Dylan och direkt efterskapat dem. Det var som att bilder man har sett hundratals gånger nu fick liv på riktigt, och att man fick en glimt av den verklige Dylan i varje scen. Helt enkelt ett perfekt portärtt av en legendarisk man.
