Film

Hope and Glory är en av alla de filmer som min pappa har introducerat till mig. Och tack så mycket för det! För det här är nog inte en film som man kanske skulle sätta på om själv skulle få välja. Filmen kom ut 1987, men utspelar sig under Andra Världskriget. Vad är då för speciellt med den här filmen jämfört med alla andra filmer som gjorts om andra världskriget? Jo här berättas allt ur ett barns perspektiv.

När de första bomberna släpps över där de bor i London dansar huvudpersonen - Bill Rohan - och hans syster ute i bombregnet och systern utropar "It's fireworks" och efteråt blir han alldeles till sig när han hittar granatsplitter som fortfarande är varmt. Barnen får öva på gånger-tabellen när de sitter i skyddsrummet med sina gasmasker på och att skolan sprängs är det bästa som hänt.

Att allt är ur ett barns perspektiv gör att allt blir mycket mer lättsinnigt. Även om man anar vad som händer ute i stora vida världen så märker man hur snabbt barn anpassar sig till nya situationer och hur de alltid hittar ett sätt att ha roligt. Systern anpassar sig även hon till krigstiderna. Med ditmålade sömmar på strumpbyxorna roar hon sig med alla soldater som nu kommit dit.

Det här är en ganska långsam film, och det ska man ha i eftertanke innan man sätter på den. Det är inte en film att se på en filmkväll tillsammans med sina vänner. Då tycker man nog den är ganska så kass. Men om man sätter sig i lugn och ro och verkligen tittar så är den underbar. Den är lite annorlunda än alla andra krigsfilmer, och genom att se allt ur barnens ögon får man en helt annan dimension av hur vardagslivet under ett krig kan vara.

Jag har precis blivit klar med kursen Svenska B. Till det hörde ett nationellt prov, och där var en av uppgifterna att skriva en reccension till en relationsfilm. Jag valde Fight Club och här är min text.

”How much can you know about yourself if you never been in a fight?” frågar Tyler Durden (Brad Pitt) huvudpersonen (Edward Norton) i filmen Fight Club (1999), och enligt mig sammanfattar det här citatet filmen väldigt bra. Fight Club handlar om en namnlös huvudperson som när han blir hemlös flyttar in hos en man han nyss träffat, Tyler Durden. Tillsammans startar de klubben ”Fight Club” där män i alla åldrar, från alla samhällsklasser och som alla anser att deras liv saknar mening träffas för att slåss. Fight Club är enligt mig en film som sprudlar av relationer av alla typer. Den handlar om relationen till våldet; om huvudpersonens relation till Tyler Durden och de andra karaktärerna; och främst av allt handlar filmen om relationen till sig själv.

Våldet är en central del av filmen. Dan Blomberg skriver i sitt bidrag ”Roppmonstret och jag” till antologin ”Pittstim” (2008): ”bakom tidningsrubriker gömmer sig en mörkare faktor i våldets ekvation, en sanning som är så tabubelagd att förståsigpåare inte vet var de ska titta när den kommer på tal – att våld kan vara något kul.” Männen i filmen söker sig till Fight Club för att de vill ha en mening i sitt annars tråkiga och vardagliga liv, och för att få en kick; för att känna sig levande. ”Våld” och ”nöje” är ord som man för det mest inte kopplar ihop, men i Fight Club visar man att våld till och med kan vara mer än ett nöje. Det kan bli någons syfte, liksom våldet ger ett syfte till männen i Fight Club.

I början är det egentligen ett ganska oskyldigt nöje som dessa män ägnar sig åt, de enda våldet går ut över är karaktärerna själva. Så småningom utvecklas dock Fight Club till något annat. Det första steget är när Tyler uppmanar männen att starta ett slagsmål med en total främling – och förlora. Det är då våldet inom Fight Clubs väggar tar sig ut på gatorna. Fight Club utvecklas sedan vidare och blir ”Project Mayham” där syftet är att spränga en mängd kontoföretag, så att människors skulder försvinner . Tyler ger alla dessa män i Fight Club ett syfte i deras tidigare syfteslösa liv.

Huvudpersonens relation till Tyler är ytterst komplicerad. Tyler är allt som huvudpersonen inte är –   snygg, framgångsrik och fullkomligt galen – men skulle vilja vara, och ju längre tiden går desto mer lika blir de två, samtidigt som huvudpersonen mer och mer börjar fråga sig vem Tyler Durden egentligen är.

Marla Singer (Helena Boham Carter) är en annan karaktärer i Fight Club som även hon har en ytterst komplicerad relation till huvudpersonen. De träffas på stödgrupper för sjukdomar som ingen av de har. Huvudpersonen går där för att det (innan Fight Club) var det enda sättet han kunde sova på. Marla går till stödgrupperna eftersom hon anser att hon när som helst kan dö, men det tragiska är att hon inte gör det. Huvudpersonen hatar Marla, eftersom hon avslöjar hans bluff, men efter ett tag träffas de mer och mer, genom att Tyler inleder en relation med henne. Marla representerar en förvirrad del av huvudpersonens liv eftersom han genom henne börjar förstå att allt inte riktigt är som det ska vara.

En väldigt intressant scen i Fight Club är när huvudpersonen och Tyler Durden pratar om vem de helst av allt skulle vilja slåss med. Namn som Gandhi, chefen och Hemingway kommer upp. Egentligen handlar inte den här scenen om människorna de vill slåss med, utan om karaktärerna själva. Chefen representerar den tråkiga delen av huvudpersonens liv, och det är den delen av sig själv som han vill slåss med. Männen i Fight Club får där en chans att vara någon helt annan. Personer som aldrig skulle kunna slåss i verkligheten kan göra det där, och efteråt spelar inget någon roll. Fight Club ger männen där en chans utforska vilka de är och vilka de vill vara.

Fight Club är det som ger huvudpersonen ett syfte. Tidigare bodde han i sitt hem som svämmade över av möbler från IKEA, han jobbade på ett jobb han hatade och han var tvungen att gå på stödgrupper för sjukdomar han inte hade för att kunna sova. När Tyler kommer in i hans liv upptäcker han helt nya sidor av sig själv. Nya sidor som till slut leder till allt större förvirring.

Filmen börjar med slutscenen, och sedan får man se resan dit. Det gör att man redan från början har en föraning om hur det hela kommer sluta, och hur relationen mellan Tyler och huvudpersonen kommer förändras.

Regissören har lyckats fånga en väldigt rå känsla i filmen. Allt från de rivfärdiga husen, mörka bakgatorna och blodiga källarlokalerna till karaktärernas kläder vittnar om filmens råa handlingen och budskap. Kontrasten mellan det råa och det vackra förstärker ytterligare filmens handling och budskap. Marla Singer står en gång i köket hos Tyler och huvudpersonen. Köket är smutsigt, Marlas hår står åt alla håll, och det är en ganska aggressiv stämning. På sig har Marla en vacker, rosa klänning som än gång tillhört en brudtärna.

Våldet i filmen är rått och ”fel”, men det som ger en något att tänka på är att allt detta faktiskt görs för en god sak; att få mängder av människor skuldfria. Kontrasten mellan våldet – som man i de flesta fall klassar som något ont – och att det görs för en god sak ger ett djup i filmen. Likaså ger kontrasten mellan Marlas vackra klänning och den råa miljön hon befinner sig ännu dimension till  temat.

Som helhet är filmen en vacker och rå skildring av ett gäng syfteslösa människor som genom våld hittar en mening med sitt liv, och som hittar sig själva. Estetiskt sett är filmen väldigt vackert gjord, skådespelarna gör fantastiska insatser och faktumet att trots att filmen delvis handlar om att hitta sig själv aldrig blir någon ”moralkaka”. Alla dessa faktorer gör att jag skulle klassa filmen som en av de bästa jag någonsin sett.

Filmen väcker frågor om vad syftet i våra liv är. Är vi alla lika syfteslös som karaktärerna i Fight Club? Kanske behöver man inte gå lika långt som de människorna för att hitta sig själv men kanske både vi alla ställa oss frågan: ”How much can you know about yourself if you never been in a fight?”.


(Bild)

Marla: I got this dress at a thrift store for $1.
Berättare: It was worth every penny.
Marla: It’s a bridesmaid’s dress. Someone loved it intensely for one day. Then tossed it, like a Christmas tree. So special. Then bam! It’s on the side of the road. Tinsel still clinging to it. Like a sex crime victim. Underwear inside out. Bound with electrical tape.
Berättare: Well then, it suits you.

Vad är en bra film? Är det de som flest människor gillar? Är det de som blir hyllade av olika filmkritiker? Eller är det de som får oss att tänka lite extra?

För mig är en bra film någon som får mitt hjärta att dunka lite lite snabbare. Det kan vara på grund av den genomtänkta handligen, för de finurliga detaljerna eller för att allt bara känns så rätt. Det är egentligen svårt att hitta en gemensam nämare för mina favoritfilmer. Varje gång jag ser Eternal Sunshine of the Spotless Mind blir jag som nykär; Ensam Hemma får mitt barnasinne att fnittra; och Requiem for a Dream får min mage att vrida sig flera varv av obehag. Och alla är de filmer som jag verkligen älskar.

En sak som jag älskar i filmer är när den innhåller massa små saker som egentligen inte alls för handligen framåt. Det kan vara att man får lära känna bikaraktärerna ett snäpp djupare, eller att handligen hela tiden kommer in på små villovägar, som det är i Amelie från Montmartre. Fast å andra sidan tycker jag också det är smått fantastiskt när varenda liten pyttedetalj är viktig. När det inte är något som inte finns där av en mening, lite som i Donnie Darko.

Vackert foto är också något som gör att en film verkligen växer i mina ögon. Eller vackert kanske det inte egentligen behöver vara, men det ska vara genomtänkt. Ett intentsägande foto som i Twilight gör att filmen blir lite mer ointressant att se på. Medan t.ex. En Kärlekshistoria verkligen blir bättre tack vare hur vackert det är.

Vad finns det mer som kan göra en film alldeles underbar? En film där huvudpersonen har åsikter som jag inte alls skulle kunna stå för får mig intresserad. När man upptäcker att man det finns vissa som verkligen tänker på ett helt annat sätt än vad jag gör. Också när en film har en moral som egentligen är felaktig enligt samhällets normer.  Fight Club till exempel.

Filmer är en helt fantastisk värld tycker jag, och jag ser på så vansinnigt mycket film. Pågrundav de två anledningarna har jag bestämt mig för att starta en filmblogg. För jag saknar lite det där med att skriva filmreccensioner som man gjorde när man var liten. Och för att jag glömmer vad jag egentligen tyckte om vissa filmer. Så för att komma dit är det bara att skriva till /film bakom den vanliga bloggadressen så det blir alfapet.blogg.se/film. Där kommer jag skriva lite om varje film jag sett.

Jag är filmgalen. Jag ser hur mycket film som helst. När man var liten så skrev man ju alltid filmreccensioner om alla filmer man såg. Och jag saknar det lite. Det var alltid roligt att gå tillbaka och se vad man egentligen tyckte om den där filmen. Så därför så har jag startat den här bloggen. För att få lite mer koll på filmer jag ser och kanske även tipsa er om några. Det var iaf planen.