Film

Idag såg jag och Karin A Single Man. En film som jag verkligen har velat se i evigheter, och inte gjorde den mig det minsta besviken! Det handlar om George Falconer (Colin Firth) som har förlorat sin livs kärlek för ett tag sen och han kämpar mot sitt meningslösa liv.

Filmen är definitivt inte en film för någon som gillar handling för det händer verkligen inte mycket i filmen. Det händer faktiskt nästan ingenting. Så vem är den här filmen till för? Jo, den här till för dig som lätt förälskar dig i de finaste karaktärerna, som tycker att LA 1962 är hur fint som helst och som tycker att ett vackert foto är något av det mest upphetsande som finns.

För den här filmen är helt otroligt genomtänkt visuellt. Varenda scen är så fruktansvärt snygg att jag skulle vilja screencapture:a varenda sekund och göra en tavla av det. Jag har nog aldrig sett en så otroligt snygg film. Det är nästan som man smäller av.

Att mina favoritgossar är med gör ju dessutom att man bara vill att alla hookar med alla. Jon Kortajarena är bara så stört snygg så man dör lite (precis som vanligt alltså), och Nicholas Hoults leende och ögonbryn gör mig alldeles knäsvag. Det här är en film om ensamhet och Colin Firth briljerar verkligen i rollen. Han spelar en medelålders universitetslärare som har förlorat sin livs kärlek, Jim. Och man kan verkligen ta på ensamheten. Nästan den enda som han har är vännen Charley som har lämnats av sin man och önskar att George inte var bög. Ensamheten är en stor del även i hennes liv. Även för Nicholas Hoults rollkaraktär Kenny är ensamheten en central del. Han känner sig ensam i sina tankar, som att ingen förstår honom och i George hittar han någon som liknar honom.

Det här är en film som jag tycker är helt helt fantastisk. Men man ska vara beredd på att det är ett väldigt lugnt tempo i hela filmen. Men vansinnigt fin!

Så fort jag har bett min pappa om ett filmtips har han sagt Fanny och Alexander, ända sedan jag var sisådär sju-åtta år. Det ledde istället för att jag skulle bli intresserad av att vilja se den till att jag vägrade se den under flera flera år. Nu i helgen gav jag upp. Och det var nog det bästa jag någonsin gett upp. Herregud vilken bra film alltså!

I 5 h och 43 minuter var jag helt uppslukad över den här fantastiska filmen som verkligen har allt. Fantastiska karaktärer, fantastiska miljöer, en handling som behandlar det mesta livet handlar om, och sista delen av filmen gör en lite förvirrad - fast på ett bra sätt. Kanske är jag så tagen av den här filmen just för att det är den första Bergman-filmen jag sett. Jag är nog lite kär.

Och visst kan jag förstå att det finns en förkortad variant av den här filmen, men det är ändå inte så att jag någon gång funderar på att spola förbi något i filmen. Det var inget som kändes onödigt. Det enda som jag kanske har lite svårt för i den här filmen är att jag tycker att vissa repliker leveras på ett lite teater-aktigt sätt. Då och då känns det mer som om man sitter och kollar på en pjäs än en film. Personligen tycker jag att en film ska vara en film, och jag har svårt för när det mixas. Men annars är den här filmen ett mästerverk.

När den här filmen kom ut så var det en sån där film som jag kände att jag bara MÅSTE se! Den verkade så där härligt konstig, och sen var det ju Heath Ledgers sista film och allt. Sen blev det inte så att jag såg den, och därför bestämde jag och Karin att vi skulle hyra den och se den. Och vad ska man säga? Jag vet verklilgen inte vad jag tycker om den här filmen.

Vissa delar är riktigt härliga. Lily Cole är underbart söt, vissa detaljer är magiska och det är lite som att titta in i någons fantasi... Men det håller inte riktigt. Handligen är rörig, det är lite för mycket animerat (och inte 100% bra gjort) och det känns som att de har försökt att göra allting lite för konstigt. Dessutom tycker jag att de flesta skådespelarna överspelar lite. Det känns inte på riktigt.

Delarna då Heath Ledger ersattes har de dock fått till ganska bra, och det känns inte onaturligt. Men på något sätt känns det ändå som att de fått kämpa lite för att helt få ihop historien. Något som märks. 

Filmen är lite som en dröm där det inte hänger ihop men det känns som att de inte riktigt gjort det fullt ut. Om de verkligen hade gjort det som en drömlik LSD-upplevelse i nedtonade färger a la Alice i Underlandet (boken) med personliga specialeffekter tror jag att jag hade gillat den här filmen mer. Nu känns det bara som att de inte går hela vägen och försöken att vara konstiga känns bara allmänt krystade. Men den får ändå en svag 3:a.

Dagens film blev the Wrestler, tillsammans med den underbara Karin. Mickey Rourke spelar där den föredetta wrestlingstjärnan Randy Robinson som efter sin glansperiod på 80-talet nu inte kan betala hyran, hans dotter vägrar prata med honom, och han försörjer sig som lagerarbetare. Förutom då han då och då är med i en wrestlingmatch.

Mickey Rourke fullkomligt strålar i rollen som den ensamma machokillen som innerst inne är en stor teddybjörn som bara längtar efter en mening i sitt liv. Den meningen blir dessa enstaka - fruktansvärt våldsamma - wrestlingmatcher där han har en hel publik som skriker som dårar efter honom. En match blir dock för mycket. En sjukhusvistelse och en by-pass operation senare får Randy rådet att sluta upp med wrestling helt. Det hålet som fylldes av wrestling ekar nu tomt och han upptäcker hur ensam han egentligen är, inte ens hans lilla granne har tid att spela nintento med honom. Han spenderar sina kvällar på en strippkväll där han försöker få kontakt med strippan Cassidy (Marisa Tomei) och efter en tid växer det sig fram någon form av vänskap mellan de. Hon fortsätter däremot att tänka sig honom som en kund, något som tar hårt.

The Wrestler rycker verkligen med mig, ändå ut i fingerspetsarna. De råa wrestlingscenerna får mig att vilja blunda hårt, den otroligt vackra gestaltningen av den ensamma Randy får mitt hjärta att gråta lite och slutet lämnar frågor som inte går att besvara. Att filmen dessutom delvis handlar om Mickey Rourkes eget liv gör mig alldeles överväldigad.

Det enda jag mer kan säga är, SE DEN!