I en film är allt så perfekt. Sminket sitter på när man vaknar, solen skiner när man behöver det och till nästan allt som händer finns musik som förstärker händelserna. Tänk om livet kunde vara så...

Speciellt det där med musiken är jag avundsjuk på. Att det på en gång gick på en låt när något hände, och som verkligen passade in på ens känslor skulle vara stort... När man vandrade hem en natt på onyktra ben med känslan lycka i luften kanske "inte skyldig nån nåt" med Håkan skulle spelas. Och när man kände att allt var slut; om jag inte får dig nu så dör jag nog på riktigt, då skulle kanske "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" med the Smiths sättas igång.

Jag hade ett sånt här moment idag när jag åkte tunnelbana, Stockholm sov fortfarande och världen kändes grå och fantasilös. "While my guitar gently weeps" sattes igång i ipoden och tonerna förenades med mitt hjärtas känsla; känslan att bara vilja fly därifrån. Att vilja fly långt bort från skolan, Stockholm och störande människor. I mitt huvud blixtrade bilder förbi, jag springades i slowmotion bort från allt med suddiga ansikten flashande förbi i bakgrunden. Men kvar på tunnelbanan satt jag, med 80 minuters biologi innehållandes observeringar av fåglars beteende att se fram emot. Suck.