Hemma, efter nästan en vecka isolerad från "verkligheten". Underbart har det varit, fast det är ganska skönt att vara hemma igen också! Om ni vill se lite bilder är det bara att titta i dagboken.

Tjörn är ett ställe där jag har spenderat vareviga sommar sen jag var en liten plutt, och att komma dit känns alltid så himla naturligt. Som att det är stället jag egentligen ska vara på... Himla barnslig blir jag också... Vill leka, hoppa runt och tycker småkryp är jätteläskigt. Det är som att vrida tillbaka en klocka. Fast samtidigt märker jag hur mycker jag och människorna runt omkring mig har vuxit upp och förändrats. Det är inte på samma sätt längre. Att sova över och prata hela natten är inte lägre lika självklart; att leka "knutgubbe" gör man bara några gånger sen är man trött på det; och det blir mer och mer att man sitter i solen och pratar. Inte för att det är något fel med det, men saker förändras.

Jag slås ibland över hur gammal jag blivit... Förra veckan fick en vän som jag har lekt med på sommrarna under hela min uppväxt sitt första barn, och ikväll ska jag på förlovningsfest. Nyheterna har helt plötsligt blivit riktigt intressant - ett måste i min vardag - och fint porslin gör mig alldeles upphetsad.  När hände det här egentligen? När gick jag från att vara en jobbig tonåring till det här? En jobbig tonåring är jag nog i och för sig fortfarande, men jag kan märka en attitydförändring hos mig själv som verkligen skrämmer mig. För att citera the Libs: "What became of the likely lads"?


(bild)