Inte sedan förra sommaren har jag lämnat storstadens trängsel, trötthet och tomma blickar. Mycket har hänt och mycket har inte hänt sedan dess. Insekterna har jag undgått, men insikterna om min existens ofullkomlighet har varit desto fler. Och om sanningen ska fram har jag nog blivit en sämre människa, fast att orka vara "den glada tjejen" som skrattar och pratar om oviktigheter samtidigt som man tappat hoppet på mänskligheten, är svältfödd på hångel och mvg-skeppen seglar iväg är inte det lättaste. Kanske var det ändå oundvikligt att jag flyttades ner några pinnhål på den mänskliga skalan.

Lyssnar på låtar om att true love will find you in the end; tittar på filmer där de säger att när en dörr stängs öppnas ett fönster; läser bloggar om äckligt söta barn, äckligt hurtiga brudar och äckligt perfekta liv. Det var en gång en liten blåögd flicka, som hade ett hjärta hon aldrig trodde kunde spricka. Spricka i tretusenåttahundrafyrtio bitar, allt vare en brunögd kille klädd i nitar. Dagarna är fylld av tysta avsked, kramar där jag bara vill hålla kvar en sekund för mycket för jag vet att nästa gång vi ses kommer det bara vara en nick tvärsöver gatan.

Jag kan inte bestämma mig om jag är trasigare eller mer hel än någonsin. Kanske har jag varit med samma människor lite för länge, ätit pasta med bacon lite för ofta, och gått runt på asfalterade gator lite för många gånger. Kanske är det bara så att storstadsmentaliteten håller på att äta upp mig. Imorgon seglar jag iväg - både bildligt och bokstavligt - på äventyr några veckor, kanske kan jag reclaima mig själv litegrann.

Avskedspresent: spellistor ni borde fått för länge sen MAJ 2011. och JUNI 2011.