Tidsmaskin.
Tänk om man hade en tidsmaskin. Vart skulle ni åka någonstanns? Hit skulle jag åka.
Den här konserten med The Smiths. Det är magiskt alltså.
När de sjösatte Vasaskeppet. Dels för att se hur det var målat, för tydligen så var det målat i massa starka vackra färger. Och för att kunna säga att "jag vet att det kommer sjunka" och få rätt.
Franskt 1700-tal och dansa runt i marängklänningar med Marie Antoinette.
Till the Albion Rooms när the Libertines var som störst. 
Till Antikens Grekland, och gå runt i toga och tro på coola gudar.
Och så till framtiden. Bara för att.
Ibland tänker jag att det skulle vara coolt att åka jättelångt tillbaka i tiden, och kanske hälsa på dinosaurierna eller titta på Big Bang. Men sen har jag kommit på att det nog skulle vara alldeles för läskigt för mig. Förlåt förresten för att jag inte bloggat den här veckan. Jag har haft praktik på Tom Tits Experiment, och jag har varit så katastrofalt trött när jag kommit hem att jag somnat nästan bums. Men nu har jag höstlov. Mitt sista någonsin...
Mode.
För min del så gäller det här speciellt mode. Bara man ser att en person har tänkt lite innan de satt på sig kläder så tycker jag nästan alltid att människor klär sig så otroligt snyggt. Jag blir chockad varje dag hur otroligt fint och genomtänkt gamla tanter klär sig på tunnelbanan. Och jag tycker att man kan kombinera nästan vad som helst och det blir sjukt snyggt. När jag tittar igeom mode-bilder som jag har fastnat för så finns det inte någon som helst röd tråd. Bara det finns någon detalj som jag gillar så blir jag helt kär.
Personligen tycker jag att det är ganska jobbigt att klä på mig på morgonen. Jag skulle kunna match ihop vilka knasiga kläder som helst, känns det som ibland. Men bara för att jag är feg så brukar det i slutändan ändå bli svart/grått/vitt/tråk. Men egentligen bankar mitt hjärta för det där lite knasiga. Som man inte riktigt vet om man tycker det är snyggt eller fult. Saker som andra rynkar på näsan åt blir jag alldeles varm i magen när jag ser. Frågan är om jag har förmågan att se något vackert i allt, eller om jag bara har väldigt spretig och dålig smak?
Här är förresten lite modebilder som jag fastnat för på sistone. Kan ni hitta någon röd tråd?
Himla knäppt alltså.
Igår firade vi min finaste Kajsa, som fyllt myndig. Det var himla fint. Men en sak hände som nu i efterhand känns himla knäpp. Kajsa fick nämligen två guldfiskar i present, men eftersom hon ansåg att hon skulle döda de inom en vecka så bor de just nu hemma hos mig. När jag vaknade i morse fick jag först en stor chock när jag såg fiskarna. Men sen kom jag ihåg gårdagskvällen. Under några sekunder var jag däremot väldigt konfunderad.... Men nu är saken så, att jag tycker så himla synd om de små firrarna, för de bor i en så himla liten glasskål och har inget roligt att titta på... Så jag tänkte fråga om det finns någon av er där ute som råkar ha något litet akvarium hemma som bara står och skräpar som ni skulle vilja skänka/sälja till mig. Hojta till i sådana fall!
Ni vet sådana där dagar...
Min kropp tog nog ledigt litegrann idag. Mitt sinne också för den delen.
Jag tänkte att vi kör fyra bloggar lite då och då, så ni får lite tips. Puss puss.
Think outside the box.
Jag är inte en sådan person som - hur mycket jag än skulle vilja det - är bra på att rita. Efter att tappert försökt under hela min uppväxt så har jag upptäckt att min mormors konstnärsgener helt verkar ha kommit i dvala och ligger och vilar någonstan långt inne i en gen och väntar på andra, ljusare generationer; och att det är inte ens värt att försöka trigga igång de. För att vara ärlig så kan jag inte ens rita en streckgubbe. På grund av min oförmåga att få till även det absolut enklaste på ett snyggt sätt så har jag egentligen slutat försöka, och nu ritar jag bara om jag är absolut tvungen till det.
Det finns dock ett undantag. Jag älskar att rita kuber. En kub är enkel att rita, den är snygg, och den innehåller tusen och åter tusen möjligheter - bara man har lite fantasi. Därför så har kuber fått bli mitt kännetecken, och så snart jag lämnas med en penna och ett stycke papper så kan man vara säker på att det kommer finnas en kub där. Varenda marginal i varenda litet anteckningsblock är fyllt av de.
Om man skulle vilja så skulle man säkert kunna sönderanalysera det här starka behovet av att rita dessa figurer - just så som man troligtvis kan söderanalysera det mesta. Bottnar mitt kub-beroende i att jag känner mig instängd? Att mitt undermedvetna är instängt i en liten låda? Beror mitt kub-beroende på att jag tänker på ett sådant sätt? Att jag har lättare att uppfatta konkreta än abstrakta saker? Beror mitt kub-beroende på att jag tycker att allt ska vara rakt och rätt och slätt? Eller beror mitt kub-beroende bara på att jag tycker att lådor/kuber/boxar/vad-vi-nu-vill-kalla-de är en av de vackraste formerna som finns?
Och för mig räcker det inte bara med att rita fyrkantiga vanliga kuber. Av allt som går - och även sådant som inte går - har jag någon gång ritat en kub. Stjärn-kuber, hjärt-kuber, runda kuber, pyramid-kuber, hund-kuber. Ja, jag kan fortsätta i evigheter. Okej, kanske det inte ens kallas kuber längre när man gör som jag gör. Kanske är det så att jag har svårt att tänka tvådimensionellt. Kanske har jag ett behov av att få allting att ha tre dimensioner. Ja, vad vet jag. Det är i alla fall himla himla fint.
Dagens autfitt.
Ibland så.
Mina pengar har verkligen flygit iväg de här senaste dagarna, men jag har haft riktigt skoj så det kanske är värt det!
Idag bröt jag mot mitt godislöfte och åkte på chokladmässan på Nordiska muséet. Det är nog en av de finaste byggnaderna i Stockholm tycker jag. Jag är helt kär. På chokladmässan var det mängder med god choklad och mängder med människor. Jag fick med mig choklad med rosépepparsmak och choklad med aprikossmak hem. Det ska jag festa loss på ikväll. Helt vansinnigt gott faktiskt!
Jag har förresten börjat med en himla himla fin sak. Jag lånade Brott och Straff som ljudbok på biblioteket och den lyssnar jag på när jag går långa promenader i mitt nu väldigt röda Midsommarkransen. Det är verkligen otroligt mysigt att gå och lyssna på ljudböcker när man går långa höstpromenader. Det tycker jag ni alla ska prova.
Nu hade jag inte mer att säga för stunden, men sköt om dig. Jag tycker du ser otroligt fin ut idag.
Kortfattat vad veckan har bjudit på.
- Jag har inaktiverat mitt facebook-konto.
- Jag spenderade hela gårdagens eftermiddag med att torkar upp hundkräk från min lägenhet.
- Jag har lyssnat helt galet mycket på Rolling Stones.
- Jag har varit allmänt superfrustrerad över den tiden jag spenderar mellan klockan åtta och tre varje veckodag (ledtråd: skolan)
- Idag köpte jag Håkans nya. Den är så där bara superfin så man dör. typ.
Ett minne.
Ungefär vid Gränna så finns det ett ställe där jag aldrig mer kommer sätta min fot, inte ens min vänstra lilltå. Anledningen varför är inte för att jag upplevt något hemskt där, det är inte för att jag tyckte det var ett fult konstigt ställe och det är inte för att jag inte gillar Gränna. Anledningen till varför jag inte någon gång igen ska åka dit är för att det var det vackraste stället jag någonsin varit på.
Det var under en bilfärd - när jag kanske var nio år - på väg ner till vårt landställe på Västkusten som mina föräldrar kom på idén att ta en liten alternativ väg. Så ungefär vid Gränna åkte vi in på en liten skogsväg, för att se var den vägen hade lust att ta oss just den dagen. Och där var den; den vackraste vägen jag någonsin sett i hela mitt liv.
Den smala, gropiga, mjuka - som om någon lagt sockervaddsmossa överallt - vägen kantades av stora, gamla, knotiga träd som blev som en tunnel. Genom tunnelns lövkronetak sipprade den starka majsolens strålar in, och om man tittade utåt sidan kunde man se en familjär sjö spegla sommaren. Det var perfekt.
Jag kommer ihåg att jag pratade helt lyriskt om de där femtio metrerna med den perfekta vägen under hela resten av bilresan. Mitt nioåriga jag hade nog aldrig innan det förstått hur vacker världen var, hur överväldigande naturen kan vara.
Jag ska aldrig någonsin igen åka till det stället, till den mest fulländade vägen någonsin, för om jag gjorde det skulle jag bara bli besviken. Det får istället vara ett minne som ligger gömd i något blodkärl nära mitt hjärta. 
(källa: http://weheartit.com)
Vad jag har i min väska.
Avada Kedavra.
Två månader och sju dagar kvar.
Fina tweets.
De röda löven menar allvar.
Alltid tycks jag glömma vad hösten egentligen gör med mig, med världen, och allt där emellan. Hösten består inte hela tiden av sol och vackra färger. Hösten består av dagar då man inte vill gå av tunnelbanan för man ser hur höstvädret leker rövare utanför. Hösten består av mornar där man förbannar sin väckarklocka över att den vägrar sluta ringa, trots att klockan måste ringa miljontals timmar för tidigt. Hösten består utav tretusensjuttioåttaochenhalv inlämningar och prov som tydligen kommer bestämma hur ens framtid ter sig.
Herr oktober, herr november och herr december (fram till den sextonde) jag måste uppriktigt säga att jag inte ser ett dugg fram emot att ni kommer och hälsar på, jag tycker ni kan vänta utanför dörren tillsammans med sverigedemokraterna, prov, mörka läskiga parker mitt i natten, och all annan förskräcklig skit. Sådetså.
Filosofi...
I min silvriga lilla låda.
Där i ligger minnen från svunna tider, tider som aldrig kommer komma tillbaka. Hur mycket jag än skulle vilja det. Det finns en regel när det gäller min lilla silvriga låda. Man får nämligen inte ta bort något därifrån. Även fast jag nu tycker att mycket som ligger där är strunt så vet jag att när jag väl la i det i lådan så kändes det som att det var det viktigaste i världen, och då ska de för alltid ha en plats därinne. Ska vi kika lite vad som är i?
Under flera år så sparade jag alla biobiljetter när jag gått på bio så det finns mängder med sådana. Vissa av biobiljetterna är så gamla att man inte ens kan se vilken film det faktiskt var som jag gick på. Men jag tycker det är ganska fint ändå.
Det finns en ekorre som kan boxas. Han bodde i mitt högstadieskåp och det kändes så sorgligt att bara kasta honom när jag slutade så därför fick han flytta in här istället.
Det finns ganska mycket strunt också. Som massa gamla nyckelband, och broshar, och dagboksnycklar och kylskapsmagneter och sånt.
När jag, Becca, Tina och Roxi hade sex and the city maraton så skrev vi upp hur många gånger de hade sex bara som en lite rolig grej. Vi såg kanske hälften av alla avsnitt och såhär många gånger var det:
Av en fin flicka som jag träffade i Tyskland fick jag en liten minikompass, så att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen. Det var så himla fint av henne tycker jag. Det sorgliga är att vi inte träffats sen dess.
Och sist men inte minst så har jag en massa massa massa lappar där det står saker som betydde något för länge sedan. Jag älskar att sitta och läsa igenom de där lapparna. För att se hur min handstil har förändrats, för att se vad som jag tyckte var viktigt för flera år sedan, och för att komma ihåg hur det en gång var.
Och det är det som finns i min silvriga låda. Hur är det med er? Har ni också något litet ställe där ni lägger små minnen på?
Nu blir det en internetbildbomb.
Musiktips.
Hur tänkte du där egentligen?
Hej hej därute i stugorna! Jag skulle behöva lite råd från er söta människor som råkar läsa det här. Det är så att jag igår nämligen gjorde en sak som kanske inte var 100% genomtänkt. Jag färgade nämligen topparna i min lugg turkosa. Och nu vet jag inte vad jag ska göra för det blev inte direkt *host* som jag såg det i mitt huvud. Jag växlar lite mellan att tycka att det är asfränt och groteskt fult. Så här ser det ut:
Inte direkt turkost utan mer någon slags konstig grön färg. Nu är jag i valet och kvalet i hur jag ska göra. Det här är alternativen:
1. Färga håret brunt.
2. Bleka topparna och färga turkost igen, och hoppas att det blir turkost på riktigt. Jag blekte nämligen inte topparna den här gången vilket nog är anledningen till varfär det ser så konstigt ut.
3. Tvätta håret jättemycket och hoppas att färgen går ut fort.
4. Behålla det som det är.
VAD SKA JAG GÖRA?!?!
Mina nya köp.
Det är sällan jag hittar kläder som jag verkligen älskar men igår och idag har jag gjort tre helt fantastiska köp. Så jag tänkte bara visa er.
På beyond retro köpte jag en helt fantastisk 60-talsklänning med världens finaste krage. Kanske en av de finaste klänningarna jag sett i mina favoritfärger. 
Sen köpte jag också en kofta/kavaj/nånting som var varm och mysig och perfekt.
Och sist men inte minst så hittade jag på en liten second hand affär ett par skor som jag velat ha i en evighet. Nämligen ett par blommiga Dr Martens. Är helt överlycklig!
