För jag skulle ju bara så gärna vilja veta vem du var.
"Most of the laugh tracks you hear on television were recorded in the 1950s,
which means a lot of the people you hear laughing are dead."
Den här meningen fångade mig i sitt grepp för några dagar sedan och jag kan inte sluta tänka på den. Överallt runt omkring oss virvlar det av ansikten, röster, personer. Det kan vara sådana vi träffar i verklighet, som vi stöter på en jäktig måndag morgon i tunnelbanestöket och som vi vet att vi gått i samma skola som men kan inte minnas namnet på. Sen finns alla de här riktigt anonyma indirekta människorna runt omkring oss. De som skrattar i bakgrunden på något gammalt fotografi, de som doar på min favoritskiva och de som bara råkar stöta till oss när man jäktar till livets alla måsten.
Allt det här bakgrundssurret av anonyma ansikten, skratt och tårar. Inget som vi kanske lägger den största delen av vår hjärnkapacitet på att registrera. Men vad vore allt utan det där surret? Det är väl det som vi tycker är lite extra spännande som vår hjärna brukar fokusera på och allt runtomkring i kanterna blir mest bara ett litet disigt moln.
Och ibland så önskar jag bara att min hjärna skulle kunna registrera även statisterna i våra liv. Att vi skulle tänka på vem pojken som sitter i bakgrunden på den här bilden är, att vi skulle tänka på vad de osäkra tonårsflickorna fnittrade om på andra sidan vägen, att vi skulle tänka på varför de som skrattar i bakgrunden på komedishower faktiskt skrattade. Men är det så att om vi skulle börja tänka så så skulle dessa livets statister inte längre vara statister? Skulle de då istället bli någon form av biroller i den mycket surrealistiska filmen vi kallar livet? Då kanske surret skulle försvinna, och då skulle kanske inget kännas särskilt trovärdigt längre.
I'm a Barbie girl in a Barbie world, life in plastic, it's fantastic.
Lördagen den 25e september 2010.
Hej.
Dansa dansa rör på hela kroppen. Dansa dansa. Du och jag är toppen!
How to....
In space no one can hear you scream.
Kanske är det bara på grund av hösten som allt känns lite tyngre. Eller kanske har jag bara tröttnat på att bo i en liten närförort till Stockholm, tröttnat på att träffa samma människor varje dag i en skola som ligger i en annan liten närförort till Stockholm, tröttnat på att vara en sjuttonårig tjej som har upptäckt hur värdelöst det är att fylla år i december, tröttnat på att gå och lägga sig varje kväll och önska att man var någon helt annanstans. På en plats där det bara spelades bra musik dagarna i ända, på en plats där man inte behövde bestämma vad sin framtid ska innehålla, på en plats där när man skrattar så skrattar man med magen, med hjärtat och allt annat samtidigt.
Här är höstens spotifyspellista förresten: HÖST 2010 - Konsten att få alla att tro att allt är bra.
(PS! Jag hatar när andra människor skriver sådana här inlägg men ibland orkar man inte riktigt leka att allt är bra. punkt slut. DS.)
Låtar där alla ska vara tysta.
Ni vet sådana låtar som när man lyssnar så fylls hela bröstet med något stort och obeskrivligt. Som att man andas in en känsla och kroppen vägrar andas ut för att då kanske den känslan skulle försvinna. Sådana låtar ska upplevas i absolut tystnad. Sådana låtar ska inte störas av ett tunnelbanekaos. Sådana låtar ska inte störas av människor som inte kan förstå att vissa låtar, ja då är det totalt förbjudet att minsta lilla ord kommer ut mellan läpparna.
Vilka de här låtarna är är nog olika för alla, men det här är mina låtar där alla ska vara tysta. Klicka här för spellistan!
"Space is to place as eternity is to time." - Joseph Joubert
Ett av de absolut första starka minnena jag har från skolan är när vi jobbade om rymden för första gången. Kan det ha varit i tvåan eller trean eller något sådant kanske? Jag jobbade om Saturnus och när vi skulle ha redovisning stod jag där med en rockring runt magen och skulle prata om mitt nya favoritämne. Det var efter det som det enda jag ville bli var astronaut, medan resten i min klass ville bli delfinskötare, popprinsessor och fotbollspelare. När jag var så liten så var nog rymden mycket mer hanterbar. Då var Saturnus bara en cool stor sak som fanns någonstans långt borta och som enligt fröken kunde flyta i en simbassäng (om den du skulle få plats i en) eftersom den var så lätt.
Sen kom högstadiet och man förstod att rymden var något så mycket större, så mycket mer obegripligt än vad det verkade vid första anblicken. Nu har det bytts ut till någon slags rädsla blandat med fascination. Jag har på något sätt insett hur stort rymden är och hur liten jag själv är och för att vara ärlig skrämmer det verkligen skiten ur mig. Tanken på att man faktiskt kan åka ut i rymden gör mig nästan lite lätt illamående just nu. Jag har försökt förklara det här för mina kompisar några gånger, men ni ska också få höra mina tankegångar.
Har ni någonsin ramlat i vattnet när man är mitt i en sjö? En stor, mörk, djup sjö. När man ligger där och guppar grips jag alltid av lite lätt panik. Det blir som någon omvänd klaustrofobi där det känns som att man kommer drunkna i ett djup som aldrig tar slut. Tänk er då att vara ute i rymden. Rymden som är oändligt stort. Tänk det djupet, med ett mörker som aldrig tar slut. Det måste vara som att ligga och guppa ut i en oändligt stor sjö som är överallt omkring en. Jag fattar inte hur människor vågar uppleva det där.
Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle gått natur på gymnasiet. För det är väl som de säger att ju mer man lär sig om något desto mer inser man att man inte vet någonting överhuvudtaget. För nu när vi lär oss om alla små molekyler och krafter och ting på lektionerna så känns det som att jag bara slukas av allting. Hela livet, universum och allting däremellan kändes mycket lättare att förstå när alla ville bli delfinskötare, saturnus bara var en cool stor sak och man var lyckligt ovetande om hur mycket man inte vet.
Även fast jag för ganska länge sen har förstått att rymden nog faktiskt inte är ett ämne för mig. Jag blir bara snurrig i huvudet så tycker jag ändå det är så himla fint och på sista tiden har just kläder med rymdmotiv fått igång mig något alldeles extra. Så om jag blev en rymdprinsessa skulle jag vilja se ut såhär:
Saker som är himla himla fint bara.
2.....Gamla par som pussas på tunnelbanan.
3.....När ens hund blir så glad så hon inte vet var hon ska ta vägen, bara för att man kommer hem från skolan.
4.....När man får en kram i precis rätt ögonblick.
5.....Glada busschafförer som ler och och säger hej när man går på bussen.
6......När man upptäcker att man använder ett uttryck hela tiden.
7......När någon inte riktigt förstår ett skämt men låtsas göra det, och sen efter flera minuter när de verkligen förstår så börjar han skratta jättehögt.
8......Att man alltid bara minns det bästa som hände under sommaren.
9.....När man hittar sina bortglömda leksaker.
10......Klockrena tweets som får ens vardag att bli lite roligare. James Endeacott: Just had a terrible dream. I dreamt I wasn't David Bowie.
11.....Pojkar som biter sig i läppen när de funderar på saker.
12.....När små barn man inte känner tittar på en riktigt länge, utan att vika blicken det minsta.
13.....När man är på väg hem och den bästa låten någonsin kommer upp på ipoden och man bara måste gå omvägar för att hinna lyssna klart på låten innan man kommer hem.
14.....När man helt plötsligt kommer ihåg hur det luktade när man badade hos sin farmor när man var liten.
15.....Människor som egentligen har lite för fina kläder på sig i skolan.
16.....Mustascher.
17.....När man upptäcker att man kan varenda rad i en låt som man inte ens kommer ihåg att man har hört förut.
18.....Känslan av att någon långt långt bort på tunnelbanan tittar på en och när man upptäcker vem det är, får ögonkontakt så ler han.
19.....När en idé poppar upp i huvudet som man inte kan släppa och sen går man runt i flera dagar och utvecklar idén till oändligheten, fast det egentligen är en ganska dålig idé.
20.....Ljudet när en dammsugare suger upp stora gruskorn.
21.....När folk har skrivit saker på väggar. Som här, och här och här.
22.....Att det på fillipinska finns ett ord för ingivelsen att nypa eller klämma på något som är outhärdligt gulligt: Gheegle
23.....När man läser om Harry Potter böckerna för hundrafemtielfte gången och man upptäcker att man fortfarande älskar varenda liten bokstav.
24..... Den här bilden.
25.....När människor har skrivit saker på internet som bara får en att bli jättelycklig. Som det här: "I am a lesbian and I was walking through a busy town holding my girlfriend's hand. As usual, we were glared at and yelled at a lot. Then we passed a woman walking with her daughter, who was maybe 7 years old. The little girl asked her mom why two girls were holding hands, and we heard her say after we passed, "Because they love each other."
26.....Att ligga i sängen och fundera på livets mysterium när man vet att man egentligen borde sova.
27......En hemlighet som alla andra vet.
Varför jag är glad över att jag bara är 17 år just nu.
För ganska exakt fyra år sedan gick jag i åttan. Det var precis innan förra valet och alla andra konstaterade att nästa år, ja nästa år, då får faktiskt VI rösta. Och jag konstaterade att om fyra år kommer jag vara 88 dagar för liten för att få rösta. Och just nu är jag faktiskt otroligt glad för det.
För just nu är jag bara vansinnigt frustrerad över alla partiers politik och jag tycker alla bara är gigantiska hycklare. Det finns ju tametusan inte ett enda parti just nu som står för vad deras ideologier egentligen vill. Alla bara anpassar sin politik för att det ska passa den stora massan bäst och ingen vågar sticka ut och faktiskt säga något kontroversiellt. Det enda alla partier just nu verkar bry sig om är att få makten för att när de väl fått makten ändå köra sin egen politik - en politik som ingen verkar kunna stå för i den här valrörelsen. Nu menar jag inte att partierna inte står för den politik som de faktiskt står och snackar om ute i valstugorna, men det är som att partierna har glömt alla de andra frågorna som deras parti egentligen har mycket starkare åsikter i för att stå och babbla om frågor som de tror att de fiskar mest röster på.
Och för att inte snacka om SD. Jag fattar inte varför det ens står folk utanför deras valstugor. Jag har alltid sagt att om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen flyttar jag från Sverige och det är ungefär så jag känner just nu. Jag tappar fan hoppet på mänskligheten ibland när jag märker att ett parti med en rasistisk skitpolitik faktiskt får stöd av så många människor som de faktiskt får.
Det enda jag kan säga är nog att jag hatar politik just nu. Fram till valdagen ska jag så fort jag hör någon nämna ordet politik sätta på mig mina hörlurar, sätta på the Libertines på högsta volym och låtsas att vårt land inte är på väg rakt ner i skiten.
Jonas Gardell har förresten skrivit väldigt läsvärt om Mona Sahlin idag. Läs här.
Förlåt förlåt förlåt förlåt!
Color my world with the chaos of trouble.
Just nu vill jag bara döden dö.
"Well, you know, like, I don't really give a fuck what the general public think."
Livet springer vidare med en himla fart! Hinner knappt med att tänka. Men jag antar att det är så det ska vara när man är 17. På filmbloggen har det förresten kommit upp några nya filmer som jag tyckt till om. Klicka här för att kolla in det.
Tänkte göra en liten lista, för det gör jag ju faktiskt inte så ofta:
Veckans borde göra men gör inte: Skiva CV
Veckans gör men borde inte göra: Slösurfa på internet efter fina bilder
Veckans film: Fanny och Alexander
Veckans vill ha: Mer tid. Hinner inte med allt jag vill göra.
Veckans tweet: Jonas Gardell - Dagens politik: Plockar Göran Hägglund sina ögonbryn själv eller får han hjälp? Och i så fall, drar han av det som hushållsnära tjänst?
Veckans spotifyspellista: Musik från filmer, min nya spellista med bra musik från bra filmer.
Veckans obsession: Djuransiktsmaskar
SEPTEMBER!
Dags för en ny spellista eftersom det ju är en ny månad! Herrejösses vad tiden går fort! Klicka på bilden för att komma till spellistan! Puss. 
(källa)
Jag är sugen på förändring.
Jag är så vansinnigt trött på hur jag ser ut just nu... Jag brukar känna så ungefär en gång per år och då brukar jag ändra på något (som förra året då jag helt bytte frisyr) för att sedan tröttna på det ca ett år senare.... Just för tillfället är jag himla trött på både mina kläder, mitt hår, (mitt liv), mitt hem, mina skoldagar.
När dessa tider kommer brukar jag alltid ändra vissa delar av mitt vardagliga liv. Nu läser jag t.ex. dödsannonserna varje dag - och börjar gråta nästan varje gång. Jag har börjat tapetsera insidan på min garderob med bilder. Och det finaste jag vet just nu är hår i galna färger. Kanske är det det man ska satsa på? Eller kanske inte... Men här är lite snygga bilder iaf.
(källa)
(källa)
(källa)
Lite ombyte.
Bakgrunden är de tapeterna som sitter på mina väggar hemma, headern är min anslagstavla och i menyn kan ni se några av de sakerna som finns i mitt rum (väckarklocka, tavlor, lite böcker och min världskarta). Alla kan ju se ens internetrum, men bara de inbjudna kan se mitt verkliga rum. Men nu får ni alla en liten inblick över hur det ser ut att bo där jag bor.
Puss på er!
Idag är det första september....
Ni som känner mig bra vet att jag lätt fastnar i saker och blir helt besatt (just nu är det the Libertines och True Blood) och det som jag var helt tokig i i slutet av mellanstadiet/början av högstadiet var just Harry Potter. Det kommer aldrig finnas böcker som jag har läst om så många gånger som J.K. Rowlings fantastiska böcker. Jag kunde varenda liten liten yttepyttedetalj och jag brydde mig egentligen inte om alla strider och allt det där. Det som jag älskade mest var när det handlade om vardagslivet på skolan. Fast jag kommer ihåg att jag tyckte att det var konstigt att de aldrig gick på toa, t.ex. För mig hade böckerna gärna kunnat vara dubbelt så långa där man fick veta exakt allt som hände där i deras vardag, exakt allt vad de fick lära sig på alla lektioner och exakt alla små oviktiga detaljer. Någonstanns långt inom mig har jag nog alltid velat bo just där; på stället med alla tinnar och torn, med de ändlösa vråna och den härliga atmosfären.
Idag är det första september och jag missade återigen Hogwartsexpressen.
