Jag har fått så himla dåliga vanor. Och sakta men säkert känner jag att vissa av mina värderingar börjar ändras... Det är lite skrämmande tycker jag... En annan skrämmande sak är att jag börjar bli lite småkär i en person jag aldrig träffat och som inte vet att jag finns... Livet är ganska skrämmande när man tänker efter...
Just nu lyssnar jag på den här musiken. Den är bäst.

Idag var jag barnvakt igen. När jag och det äldsta barnet var påväg till dagis för att hämta de två yngre barnen gick vi och pratade, och jag frågade henne vad hon ville bli när hon blir stor. Hon svarade att hon inte visste, och jag sa hon hade lång tid på sig att bestämma sig.

Men hur lång tid har man egentligen på sig att bestämma sig? Jag har inte gjort det än; jag har faktiskt ingen aning, inte en jävla aning. Känns som att min tid snart börjar ta slut, jag måste bestämma mig snart.  Det är som ett frågesportsprogram på tv. Man är på miljonfrågan. Har ingen aning. Tiden tickar, och hjärnan försöker bestämma sig. Nu är tiden slut; man blundar och chansar. "Är det här ditt slutgitiga svar?". nej, nej så in i helvete, men så får det bli. *spänningsmusik....*  "Svaret var fel, det rätta svaret var C." och så fort gick det att sjunka ner till noll igen.

I min frågesport finns det ännu ett problem... Jag har inte fyra alternativ att välja mellan, utan hur många som helst. Och jag är lika osäker på allihopa.

Jag sitter och lyssnar på min nya skiva. Den är fin den.

Om någon som läser den här bloggen inte vet det (vem nu det skulle vara), så går jag tvåan i gymnasiet. Det säger ju alla är det absolut tuffaste året. Jag hade nästan ångest för att börja. Jag menar, jag var ju skoltrött redan i ettan. Hur skulle jag då orka det jobbigaste året av de alla? Men du är jag här... Och det känns inte jobbigt alls (peppar peppar ta i träd). Visst är det jobbigt ibland, men jag trodde verkligen att det skulle vara värre!

Visst har vi läxor och så men det är ju inte fruktansvärt mycket... Kanske är det så att det inte har börjat än. Kanske kommer det bli värre i vår och så... Eller så är det så att tvåan inte är så jobbig som alla säger. Kanske försöker alla bara skrämma upp oss så att vi ska anstränga oss lite mer. Hur är det för alla er andra egentligen?

Min mamma kommer från ett litet samhälle i norrland, Ånge, där det 2005 bodde knappt 3000 personer. Därifrån flyttade hon ifrån när hon var runt 20 år. Men hon får fortfarande en tidning därifrån varje månad.

Idag satt jag och bläddrade igenom den tidningen och hittade en bild på några som tog studenten för tio år sedan, och det fanns en tjej på den bilden som jag tyckte jag kände igen något fruktansvärt. När jag tittade närmare så insåg jag att det var en lärare på Kärrtorp!

För en liten stund sedan frågade jag min mamma om hon visste vem det var. Och det visade sig att det finns en stor chans (min mamma var lite osäker) att jag är släkt med den här läraren. Om hon är den min mamma tror så är min morfar kusin med den här lärarens mamma. Vilket gör oss till typ släkt. Ibland blir man förundrad över hur liten världen är.

Jag har tänkt på en sak...

Reklam finns ju till för att man ska vilja köpa produkten, och för att man ska komma ihåg produkten när man står i affären och ska välja. En produkt borde ju därför ha ett namn som är lätt att komma ihåg och som fastnar. Varför finns det då vissa företag som väljer långa krångliga namn? Idag kollade jag snabbt på en reklam för tandkräm från colgate. Den hette "colgate sentensive multi protection". Alltså jag menar försök säga det snabbt tio gånger!

Ett företag som är experter på det där med långa namn är Vanish; ni vet de som gör rosa tvättmedel. Deras produkter heter ju saker som "Vanish oxi action multi". Jag tycker den reklamen nästan känns som en parodi. Eller kan man seriöst tro att det är en bra reklam? Eller så är det kanske det är en bra reklam... Jag menar, jag kommer ju faktiskt ihåg den!

Reklam är faccinerande tycker jag. När jag var liten samlade jag till och med på reklam ett tag...

Men nu ska jag sticka iväg på yoga. Puss puss

Fördomar är ett väldigt intressant, men också väldigt skrämmande ämne. Jag kan bli så fruktansvärt arg på vissa fördomsfulla människor. Till exempel de som tror att alla invandrare är kriminella. Jag blir galen på vissa som säger så, för så är det ju verkligen inte! Eller de som tror att alla som är bögar är fjolliga. Känner de personligen någon som är homosexuell? Nej oftast inte. Deras uppfattning verkar bara bero på vad de ser på TV. Eller de som tror att alla pitbull-hundar är livsfarliga och biter allt som rör sig.

Idag var jag, som vanligt, lat och hoppade av i Liljeholmen och tog 147:an hem till mig. Det tar egentligen längre tid än vad tunnelbanan gör, men det är lite kortare hem till mig sen så ibland (eller rätt ofta om man ska vara ärlig) så tar jag bussen istället. 

Fy fan i helvete vilket förfärligt väder det är utomhus! Det är 5:e juli och det känns som april eller något sådant! Jag kom nyss in från min morgonpromenad och jag frös när jag var ute! Det var säkert en månad sen som jag verkligen frös på riktigt utomhus, och nu hade jag ändå på mig både tjocktröja och en ganska varm jacka.... Det här är inte okej!

När människor är oroliga reagerar de på olika sätt... Jag reagerar olika vid olika situationer, men om jag sitter och kollar på tv eller film och det händer något som gör mig orolig så gör jag alltid samma sak. Jag börjar nämligen spela snake på min mobil. Jag vet inte riktigt varför men det är som att jag behöver koncentrera mig på något annat så jag lugnas ner lite. 

Ska jag konfrontera dig som jag inte förstår just nu?

När man var liten så bråkade man om de mest onödiga saker. Som om vem som skulle ha den bästa gungan, eller om vem som fick mest godis. Alla tycker att det är så fånigt att vi faktiskt har brytt oss om något som har så liten betydelse. Vi tycker att vi har blivit så himla mycket mognare. Men har vi verkligen det? Eller är det så att vi bara bråkar om andra saker nu?

Ibland känns det som att vi inte har utveklats överhuvudtaget. Alla tjafsar om så fruktansvärt onödiga saker! Och det är inte bara i min ålder som det är så här. Den senaste tiden har jah märkt hur fruktansvärt barnsliga vuxna kan vara! Det är som att de fortfarade sitter i sandlådan och kastar spadar på varandra.

Kanske är det så att vi inte blir mognare. Vi kanske bara hittar andra saker som vi kan bråka om. Istället för gungan så bråkar man om jobb och annat. Det kanske inte finns så mycket man kan göra åt det här... Kanske är det bra att vara barnslig och bråka?

Nu ska jag gå och lägg mig och drömma om dig!


ibland är allt bara suddigt...

Det finns mycket som händer här i världen. Svininfluensan, irakkriget, barnen i afrika som svälter, hustrumisshandel. Allt det där kanske man borde oroa sig för. Man borde kanske ligga upp på natten och tänka hur man ska kunna få ett slut på krisen i darfur. Men det gör jag inte. Gör det mig till en dålig människa? Eller är det bara så att det inte berör mig och därför så orkar min hjärna inte lägga så mycket energi på det? 

Rostiga cyklar Träd Solnedgång Tussilagos Fiska krabbor Förstå När man bara hör vinden Grapefrukt Alfapet Blå himmel Telefonkiosker Orangea lampor Musikaler Varm choklad med grädde Solrosor Dalahästar Doftljus Min alldeles egna kudde Gipsfötter Pepparmintste Symaskiner Gräs Skuggor Skorstenar Blåa muggar Sockerdricka Vänner som stannar L-P-skivor När man pratar med främlingar på tunnelbanan Snö Kramar där man hinner andas Fjärrkontrollen Soluppgång Tjörn Rosa moln Håkan Segla Riktigt bra filmer som man blir varm i hjärtat av Snooza Bebisar Ninni


Det är lycka för mig

Vet ni vad det är för dag idag?

I vissa perioder så blir jag galet trött på allt och alla. Nu är en sån period så ta det inte personligt om jag ibland blir väldigt grinig.

Jag har precis kommit hem. Jag borde sannerligen stannat hemma! Man ska inte vara ute på fredagkvällar! Jag är alltid helt död då! Vad ska man säga om kvällen då? Inte så mycket egentligen!

Idag har jag gjort något som man inte gör varje dag... Jag gjorde något som många nog kommer tycka är ganska konstigt att jag gjorde... Idag planerade jag min begravning...

Något jag verkligen älskar att göra är att leka. Det är bara så sjukt befriande! Kanske  är det just därför som jag är konfirmationsledare, går på scouterna och tycker om att sitta barnvakt? Då har man ju en ursäkt att leka. Jag och Maria gick iväg till en lekpark under vår 2 h 40 min håltimme och lekte av oss! Herregud vad härligt det var! Det kändes som man kunde gunga bort alla de problem som man annars går och tänker på hela tiden. Riktigt bra tips till alla som typ är deprimerande.

Måndagmornar är alltid lika svåra att ta sig upp på; det innebär bara en ny veckas slit. Det leder till att iaf jag sätter på snooze ungefär en miljon gånger. Och det är ju verkligen så fruktansvärt skönt! Snooza är mycket skönare än att sova tycker jag. I morse funderade jag på om jag skulle snooza hela dagen... Herregud vad skönt det skulle vara. Men jag är en duktig flicka så jag gick upp och nu sitter jag och kollar på "stolthet och fördom" (det är precis den bästa delen då mr darcy säger att han älskar Elizabeth på heden i morgondimman).