Hej hej hemskt mycket hej
Idag är det ju valborgsmässoafton. Hallelujah. Jag har haft en alldeles förskräcklig dag hitills, där allt som kunnat gå fel (och även det som egentligen inte kan det) har gjort det. Det som varit lite lustigt är att jag trots alla motgångar fortfarande har hållit humöret uppe, varför det blev så vetekatten, men det är ju en bra sak i allafall.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på ikväll, som alltid på valborg.... Det känns som de flesta anser att det är en ganska överskattad högtid - och jag kan till viss del hålla med - men som vi ändå ska försöka göra något galet på. Det som jag mest kommer ihåg från tidigare valborgsfiranden är att jag har frusit något vansinnigt. Det är väl som de säger i "Blåsippan ute i backarna står" att man överskattar värmen lite vid den här tiden. I allafall jag är typexemplet på en svensk optimist som solar i mars. Men vi får se vad kvällen har att bjuda på.
Och snart är det maj - väldigt snart till och med, om 7h och 50 minuter i skrivande stund - och jag kan inte förstå att det går så himla fort. Det skrämmer mig när mina föräldrar säger att det blir ännu värre när man blir äldre, jag tycker ju att det går jobbigt fort nu! Men det är väl bara att försöka hänga med i farten och styra så gott det går! Som när man hamnar i en skidbacke som är alldeles för brant och skidorna inte går att stanna med. Då är det bara att försöka svänga för att få en känsla av kontroll. Fast idag det känts som att min skidbacke har varit en puckelpist - där varenda liten puckel försökt få mig ur balans. Men jag kämpar på!
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på ikväll, som alltid på valborg.... Det känns som de flesta anser att det är en ganska överskattad högtid - och jag kan till viss del hålla med - men som vi ändå ska försöka göra något galet på. Det som jag mest kommer ihåg från tidigare valborgsfiranden är att jag har frusit något vansinnigt. Det är väl som de säger i "Blåsippan ute i backarna står" att man överskattar värmen lite vid den här tiden. I allafall jag är typexemplet på en svensk optimist som solar i mars. Men vi får se vad kvällen har att bjuda på.
Och snart är det maj - väldigt snart till och med, om 7h och 50 minuter i skrivande stund - och jag kan inte förstå att det går så himla fort. Det skrämmer mig när mina föräldrar säger att det blir ännu värre när man blir äldre, jag tycker ju att det går jobbigt fort nu! Men det är väl bara att försöka hänga med i farten och styra så gott det går! Som när man hamnar i en skidbacke som är alldeles för brant och skidorna inte går att stanna med. Då är det bara att försöka svänga för att få en känsla av kontroll. Fast idag det känts som att min skidbacke har varit en puckelpist - där varenda liten puckel försökt få mig ur balans. Men jag kämpar på!
Det här är förresten vad jag håller på med just nu - redigerar bilder på Emil på min fotolektion.
Förlåt förlåt förlåt.
Förlåt för att uppdateringen varit kass men jag har inte riktigt haft motivationen. Idag har varit en himla fin dag iallafall. Bilder finns på Dagboken, och på facebook. Jag har faktiskt fortfarande ingen motivation att skriva så jag tänkte bara visa er mina favoritbilder just för tillfället. Håller på att skriva ett inlägg men det kanske kommer ta ett tag innan det kommer upp, för det är ett lite svårt/jobbigt/jagvetefan ämne för mig att skriva om.
Historical tweets
Jag måste bara tipsa er om en hemsida som jag hittade nyligen som är så himla fin så det finns inte. Jag vet inte hur många av er som använder twitter (om ni vill kan ni som gör det lägga till mig här) men de flesta kanske vet hur det fungerar? Man har 140 bokstäver på sig att skriva något viktigt eller oviktigt eller egentligen vad som helst. Personligen kan jag inte få nog!
Men tillbaka till hemsidan. Jag hittade ett ställe där det finns tweets som historiskt kända människor skulle kunnat ha skrivit om twitter funnits på deras tid. Vi tittar lite:
HÄR HITTAR DU SIDAN
Men tillbaka till hemsidan. Jag hittade ett ställe där det finns tweets som historiskt kända människor skulle kunnat ha skrivit om twitter funnits på deras tid. Vi tittar lite:
HÄR HITTAR DU SIDAN
Avatar
Avatar är på hemma hos mig, den är verkligen inte lika bra på en tv som den var på bio. Fast för att vara ärlig, det var ju bara för de häftiga effekterna man tyckte den var bra... Men det finns vissa intressanta saker med Avatar.
"It is hard to fill a cup that is already full." sa de nyss och det här får mig att tänka på massa saker som har fyllt mina tankar på sistone... Jag börjar känna mig som en fylld kopp, som att det är svårt att få ner något mer i min lilla hjärna. I vissa perioder har jag inga som helst problem med att "fylla min kopp", jag suger upp kunskap som en liten tvättsvamp och vill bara lära mig mer. Sen kommer de perioder där det känns som att det är omöjligt att lära mig nya saker. Som att hårddisken har slut på utrymme.
Oftast infinner sig den här känslan om att min gärna är fylld när jag tänker på framtiden. När jag tänker på vad för nytt som ska hända då, och jag har så himla svårt att komma på något. Vissa dagar känns det som att vi redan har uppnått allt vi kan uppnå och att framtiden bara är mer av det vi redan har. Jag antar att det alltid har varit så att man trott att det inte kan bli så himla mycket bättre - men världen har ju förändrats så det visar ju på motsatsen.
Det är nog bara så att jag vissa dagar - som idag - har lite svårt att tänka "outside the box". För så kan det väl vara ibland?
Förresten för er som har fixat nya spotify så heter jag moaoffrell. Där kan ni hitta alla mina färdiga spellistor.
"It is hard to fill a cup that is already full." sa de nyss och det här får mig att tänka på massa saker som har fyllt mina tankar på sistone... Jag börjar känna mig som en fylld kopp, som att det är svårt att få ner något mer i min lilla hjärna. I vissa perioder har jag inga som helst problem med att "fylla min kopp", jag suger upp kunskap som en liten tvättsvamp och vill bara lära mig mer. Sen kommer de perioder där det känns som att det är omöjligt att lära mig nya saker. Som att hårddisken har slut på utrymme.
Oftast infinner sig den här känslan om att min gärna är fylld när jag tänker på framtiden. När jag tänker på vad för nytt som ska hända då, och jag har så himla svårt att komma på något. Vissa dagar känns det som att vi redan har uppnått allt vi kan uppnå och att framtiden bara är mer av det vi redan har. Jag antar att det alltid har varit så att man trott att det inte kan bli så himla mycket bättre - men världen har ju förändrats så det visar ju på motsatsen.
Det är nog bara så att jag vissa dagar - som idag - har lite svårt att tänka "outside the box". För så kan det väl vara ibland?
Förresten för er som har fixat nya spotify så heter jag moaoffrell. Där kan ni hitta alla mina färdiga spellistor.
(har velat ladda upp den här bilden himla länge. härifrån är den)
Jag är hemma idag.
Jag stannade hemma idag. Kändes att det behövdes... Jag skrev nån gång förut om tatueringar och jag är fortfarande lite sådär halvt emot, halv för det. Men om jag skulle tatuera mig idag skulle det nog bli nån på mina fingrar... Har kommit på att jag tycker det är galet snyggt. Är det nån som vet om det gör ont?
Här är lite exempel på himla fina fingertatueringar:
Tänk att ha ett lasersvärd på ett finger och en trollstav på ett annat finger. Hur häftigt skulle inte det vara? Man skulle ju typ vara utrustad för ALLT.
De flesta bilderna kommer från http://fuckyeahtattoos.tumblr.com/
Här är lite exempel på himla fina fingertatueringar:
Tänk att ha ett lasersvärd på ett finger och en trollstav på ett annat finger. Hur häftigt skulle inte det vara? Man skulle ju typ vara utrustad för ALLT.
De flesta bilderna kommer från http://fuckyeahtattoos.tumblr.com/
Student + Dying = Studying
Jag sitter och borde verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen plugga, men jag orkar bara inte. Därför tänkte jag berätta lite vad för musik jag gillar. När jag var liten lyssnade jag inte på musik överhuvudtaget eftersom jag hade fått för mig att det var fånigt. Det kanske är underskottet av musik i min barndom som har lett till att jag inte kan leva utan det nu. Det här är lite av vad jag gillar:
the Libertines Grizzly Bear Antony and the Johnsons Lily Allen Regina Spektor the Clash Mando Diao Jens Lekman the Kooks Babyshambles Håkan Hellström Adam Green the Smiths Nancy Sinatra Joy Division Franz Ferdinand the Beatles the Cure the Sounds Patti Smith First Aid Kit the Cribs Markus Krunegård Roses Kings Castles Chopin Belle and Sebastian Blur Bob Hund the Strokes Kate Bush Broder Daniel Detektivbyrån Lady Gaga the Wombats Laleh Tunng Phoenix Fleet Foxes the Fratellis Brigitte Bardot Beirut Yann Tiersen St. Vincent Florence + the machine Dirty Pretty Things Iggy Pop Elliot Smith Yeti Julian Casablancas Monica Zetterlund Peter Doherty
the Libertines Grizzly Bear Antony and the Johnsons Lily Allen Regina Spektor the Clash Mando Diao Jens Lekman the Kooks Babyshambles Håkan Hellström Adam Green the Smiths Nancy Sinatra Joy Division Franz Ferdinand the Beatles the Cure the Sounds Patti Smith First Aid Kit the Cribs Markus Krunegård Roses Kings Castles Chopin Belle and Sebastian Blur Bob Hund the Strokes Kate Bush Broder Daniel Detektivbyrån Lady Gaga the Wombats Laleh Tunng Phoenix Fleet Foxes the Fratellis Brigitte Bardot Beirut Yann Tiersen St. Vincent Florence + the machine Dirty Pretty Things Iggy Pop Elliot Smith Yeti Julian Casablancas Monica Zetterlund Peter Doherty
Do not press the red button!
Varför ser stora röda knappar alltid så inbjudande ut? Så fort jag ser en börjar det sticka i mina fingrar. Jag bara måste trycka. Ofta är det ju så att de här stora röda knapparna är ganska viktiga... Som nödstoppet på träslöjden; det var en stor röd knapp, som om man tryckte på den gjorde att all ström stängdes av. Varje lektion kunde jag stå och stirra på den där knappen, räcka ut min lilla hand för att långsamt trycka på den. Men på något sätt lyckades jag alltid hindra mig i sista stund.
Men vad är det som är så lockande med stora röda knappar? Det känns ju som de flesta känner på ett liknande sätt som jag gör. Är det för att man vet att det - för det mesta - är lite förbjudet att trycka på de? Eller är det för att man vill se vad som egentligen händer om man faktiskt trycker?
Jag kan känna på ett liknande sätt för en massa andra saker. Vissa saker som jag vet är idiotiska, dumma och lite lätt förbjudna känner jag ofta en väldig dragning till att göra, fast som tur var gör jag inte de sakerna heller. Det kan handla om att jag blir himla sugen på att öppna ett fönster och kasta ut min mobil, eller att stoppa rakblad i min mun för att se vad som händer (jag ryser när jag tänker på hur jävla ont det måste göra), eller ta en spegel och helt slå sönder med en hammare. Skälvklart gör jag inga av de här sakerna, men det är lite som med den röda knappen; det känns så himla inbjudande att göra det.
Och på tal om röda knappar, gå in på den här sidan om ni inte redan har sett det här. Jag kan hålla på i en evighet.
Men vad är det som är så lockande med stora röda knappar? Det känns ju som de flesta känner på ett liknande sätt som jag gör. Är det för att man vet att det - för det mesta - är lite förbjudet att trycka på de? Eller är det för att man vill se vad som egentligen händer om man faktiskt trycker?
Jag kan känna på ett liknande sätt för en massa andra saker. Vissa saker som jag vet är idiotiska, dumma och lite lätt förbjudna känner jag ofta en väldig dragning till att göra, fast som tur var gör jag inte de sakerna heller. Det kan handla om att jag blir himla sugen på att öppna ett fönster och kasta ut min mobil, eller att stoppa rakblad i min mun för att se vad som händer (jag ryser när jag tänker på hur jävla ont det måste göra), eller ta en spegel och helt slå sönder med en hammare. Skälvklart gör jag inga av de här sakerna, men det är lite som med den röda knappen; det känns så himla inbjudande att göra det.
Och på tal om röda knappar, gå in på den här sidan om ni inte redan har sett det här. Jag kan hålla på i en evighet.
"The dreams in which i'm dying are the best i've ever had"
Jag tror jag har bestämt mig för att sluta rida. Jag har ridit ganska länge och för mig har det alltid varit ett ställe där jag inte behövt tänka på allt annat som hänt i mitt liv. Det varit stunden på veckan där jag helt kunnat släppa all vardagsskit. Men jag känner inte längre att det ger mig någonting, och jag känner att jag har slutat utvecklas. Så därför tror jag att jag ska sluta...
Men på ett sätt känns det så himla konstigt att göra det. Jag har egentligen aldrig varit den tjejen som spenderar hela sin lediga tid i stallet, men jag har alltid velat det. Min största dröm har under hela min uppväxt varit att flytta ut på landet, till en stor bondgård och skaffa hästar. Jag vet inte hur många ritningar jag har gjort över hur mitt stall skulle se ut. Visst har dessa drömmar blivit färre och färre på sistone, men de har fortfarande funnits där. Att helt sluta rida blir som ett "statement"; att nu är den tiden av mitt liv över.
Jag tycker det är skrämmande hur mycket mina åsikter och värderingar har ändrats under de sista åren. Jag som förr helst ville flytta ut till landet känner mig nu mycket mer dragen till att flytta till någon stor stad och leva livet. Förut var jag till 110 procent emot droger, men nu bryr jag mig egentligen inte alls. Och när jag var yngre var skolan nästan det enda jag tänkte på, nu orkar jag knappt bry mig om jag inte får MVG.
Det är läskigt när saker förändras på så kort tid. Att man förändras i den här åldern är väl vansinnigt normalt. Det är ju under den här tiden vi utvecklas som mest till oss själva. Men när jag var yngre tänkte jag aldrig mig själv som den jag nu har blivit eller är på väg att bli. Det är läskigt när man upptäcker sånt.
Att sluta rida känns som ännu ett steg bort från hur jag trodde att mitt liv skulle bli, och det känns konstigt...
Men på ett sätt känns det så himla konstigt att göra det. Jag har egentligen aldrig varit den tjejen som spenderar hela sin lediga tid i stallet, men jag har alltid velat det. Min största dröm har under hela min uppväxt varit att flytta ut på landet, till en stor bondgård och skaffa hästar. Jag vet inte hur många ritningar jag har gjort över hur mitt stall skulle se ut. Visst har dessa drömmar blivit färre och färre på sistone, men de har fortfarande funnits där. Att helt sluta rida blir som ett "statement"; att nu är den tiden av mitt liv över.
Jag tycker det är skrämmande hur mycket mina åsikter och värderingar har ändrats under de sista åren. Jag som förr helst ville flytta ut till landet känner mig nu mycket mer dragen till att flytta till någon stor stad och leva livet. Förut var jag till 110 procent emot droger, men nu bryr jag mig egentligen inte alls. Och när jag var yngre var skolan nästan det enda jag tänkte på, nu orkar jag knappt bry mig om jag inte får MVG.
Det är läskigt när saker förändras på så kort tid. Att man förändras i den här åldern är väl vansinnigt normalt. Det är ju under den här tiden vi utvecklas som mest till oss själva. Men när jag var yngre tänkte jag aldrig mig själv som den jag nu har blivit eller är på väg att bli. Det är läskigt när man upptäcker sånt.
Att sluta rida känns som ännu ett steg bort från hur jag trodde att mitt liv skulle bli, och det känns konstigt...
Min lägenhet i detaljer.
Hej hej!
Mitt hem svämmar över av onödigt plotter. Små små saker som inte har någon funktion men som ändå får vara kvar. Kanske är det så att det är detaljerna som gör det? Det är väl så man brukar säga? Jag skulle inte klara av att leva i ett hem med stilren design. Jag behöver saker omkring mig. Ibland går det lite överstyr. På mitt rum är det alltid en himla oreda, bara för jag inte klarar av att kasta bort något.... Men nu tänkte jag visa er lite saker som egentligen är väldigt onödigt i min lägenhet, men som ändå är himla fint.
Mina fisklampor som jag köpte på IKEAs barnavdelning.
En liten prins med en liten motorcykel. Jag tror att prinsen är från ett mini-askungen-slott som jag hade när jag var liten. Det glittrade och var himla tjusigt.... Motorcykeln hade min pappa och lekte med när han var liten. Han har massa gamla leksaksbilar. Fast motorcykeln är nog min favorit.
En fin serie. Jag hatar att de tog bort den från DN. Den var så himla mysig. Jag har fått den runda saken av Casandra en gång för länge sen... Första gången jag såg den trodde jag det stod "Barn är ostbågar".
Våra fina gamla kameror. Jag bara älskar att leka med de och titta hur de ser ut inuti och fungerar. Och så älskar jag ljudet när man knäpper med de. Synd bara att man måste ha nån konstig specialfilm för att kunna fota med de...
En extremt fin klocka som inte fungerar. På något sätt får den mig alltid att tänka på Pirates of the caribbean. Tavlan har min mormor ritat. Det läskiga är att det ser exakt ut som min hund, men min mormor målade den långt innan vi skaffade hund...
Koraller som vi plockade på stränderna på Borneo.
En teckning som min syster har målat när hon var yngre. Jag vet inte vad det är men jag tycker den här så himla fin. Tror att det är färgerna, de svarta konturen och träden som liksom nästan ligger ner.
Lite saker från vårt kök. En finfin våg - som inte riktigt fungerar, men den är himla fin att titta på - och en stor rostig burk. Burken påminner mig om den där rostiga burken som de hittar i Pippi.
I mitt rum sitter det en julstjärna uppe året om. Bara för att den är så himla fin.
Det var lite hur det såg ut hemma hos mig. Hur har ni det hemma?
Mitt hem svämmar över av onödigt plotter. Små små saker som inte har någon funktion men som ändå får vara kvar. Kanske är det så att det är detaljerna som gör det? Det är väl så man brukar säga? Jag skulle inte klara av att leva i ett hem med stilren design. Jag behöver saker omkring mig. Ibland går det lite överstyr. På mitt rum är det alltid en himla oreda, bara för jag inte klarar av att kasta bort något.... Men nu tänkte jag visa er lite saker som egentligen är väldigt onödigt i min lägenhet, men som ändå är himla fint.
Mina fisklampor som jag köpte på IKEAs barnavdelning.
En liten prins med en liten motorcykel. Jag tror att prinsen är från ett mini-askungen-slott som jag hade när jag var liten. Det glittrade och var himla tjusigt.... Motorcykeln hade min pappa och lekte med när han var liten. Han har massa gamla leksaksbilar. Fast motorcykeln är nog min favorit.
En fin serie. Jag hatar att de tog bort den från DN. Den var så himla mysig. Jag har fått den runda saken av Casandra en gång för länge sen... Första gången jag såg den trodde jag det stod "Barn är ostbågar".
Våra fina gamla kameror. Jag bara älskar att leka med de och titta hur de ser ut inuti och fungerar. Och så älskar jag ljudet när man knäpper med de. Synd bara att man måste ha nån konstig specialfilm för att kunna fota med de...
En extremt fin klocka som inte fungerar. På något sätt får den mig alltid att tänka på Pirates of the caribbean. Tavlan har min mormor ritat. Det läskiga är att det ser exakt ut som min hund, men min mormor målade den långt innan vi skaffade hund...
Koraller som vi plockade på stränderna på Borneo.
En teckning som min syster har målat när hon var yngre. Jag vet inte vad det är men jag tycker den här så himla fin. Tror att det är färgerna, de svarta konturen och träden som liksom nästan ligger ner.
Lite saker från vårt kök. En finfin våg - som inte riktigt fungerar, men den är himla fin att titta på - och en stor rostig burk. Burken påminner mig om den där rostiga burken som de hittar i Pippi.
I mitt rum sitter det en julstjärna uppe året om. Bara för att den är så himla fin.
Det var lite hur det såg ut hemma hos mig. Hur har ni det hemma?
Känner mig himla förvirrad alltså.
Har en sån himla dålig känsla i magen... Som att det kommer hända något hemskt snart.
Jag är så himla sugen på att göra något kreativt. Det sticker i fingrarna att spela gitarr, lära mig spela munspel ordentligt, börja skriva en bok och rita en stor stor tavla. Men tiden räcker inte till. Tvåan på natur är inte att leka med just nu... Fast jag pluggar iochförsig inte heller. Jag vet fan inte vad som händer med mig.
Jag är så himla sugen på att göra något kreativt. Det sticker i fingrarna att spela gitarr, lära mig spela munspel ordentligt, börja skriva en bok och rita en stor stor tavla. Men tiden räcker inte till. Tvåan på natur är inte att leka med just nu... Fast jag pluggar iochförsig inte heller. Jag vet fan inte vad som händer med mig.
Det är med ålder alltså...
Alla verkar åldersnoja just nu... För att vi fyller år, blir myndiga, för att vi inte fyller år, ja gud vet vad. Själv fyller jag 18 i December och visst är det lite tråkigt att inte kunna gå på några skivor, inte vara 18 i sommar, inte få rösta i valet. Men jag har upptäckt att jag har accepterat det - och mer än så - jag har till och med börjat gilla det.
Om man lyssnar på sånger (min spotifyspellista med låtar som handlar om att vara 17) eller ser på filmer verkar alltid 17 vara en så himla fin ålder. Nu är jag här... Och hur är det? Ja, inte som filmerna och låtarna i alla fall. Det är faktiskt ganska förjävligt ibland. Men samtidigt njuter jag av att bara vara. Jag måste inte jobba, jag måste inte vara vuxen och jag måste inte ordna upp mitt liv än.
17 är en ganska chill ålder när jag tänker efter. Trots frustrationen över att fortfarande vara inte till hundra procent ha kontrollen över mitt eget liv, så har jag accepeterat att det är här jag är och jag får göra det bästa av situationen.
Om man lyssnar på sånger (min spotifyspellista med låtar som handlar om att vara 17) eller ser på filmer verkar alltid 17 vara en så himla fin ålder. Nu är jag här... Och hur är det? Ja, inte som filmerna och låtarna i alla fall. Det är faktiskt ganska förjävligt ibland. Men samtidigt njuter jag av att bara vara. Jag måste inte jobba, jag måste inte vara vuxen och jag måste inte ordna upp mitt liv än.
17 är en ganska chill ålder när jag tänker efter. Trots frustrationen över att fortfarande vara inte till hundra procent ha kontrollen över mitt eget liv, så har jag accepeterat att det är här jag är och jag får göra det bästa av situationen.
Fashion is about eventually being naked.
Först och främst vill jag ge er min senaste spotifyspellista, den är så jävla bra om jag får säga det själv! Var länge sen jag gjorde en spellista som jag gillar så mycket som jag gillar den här. Alla låtar är verkligen grymma. Så även om ni inte brukar ladda ner mina spotifyspellistor, gör det nu!
rätt så rätt.
Mode är något som jag både älskar och hatar. Men det här är enligt mig så mode ska vara.
rätt så rätt.
Mode är något som jag både älskar och hatar. Men det här är enligt mig så mode ska vara.
This song is about you.
Himla fin kväll igår hos Tina som fyller 18 idag! Bilder finns att se på facebook.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om... Har inte direkt någon inspiration till någonting idag. Dansar mest runt till den här låten i mitt kök och försöker hålla mig på så långt avstånd från mina skolböcker som möjligt.
Jag känner mig ungefär såhär och såhär, och vill bara ta mod till mig och skrika allt jag kan. Jag vill ha sånahär ögon, bo såhär, dricka rysk vodka och pussa på den här killen. Det är vad jag vill.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om... Har inte direkt någon inspiration till någonting idag. Dansar mest runt till den här låten i mitt kök och försöker hålla mig på så långt avstånd från mina skolböcker som möjligt.
Jag känner mig ungefär såhär och såhär, och vill bara ta mod till mig och skrika allt jag kan. Jag vill ha sånahär ögon, bo såhär, dricka rysk vodka och pussa på den här killen. Det är vad jag vill.
Allmänt fina saker!
Fina twitter-uppdateringar
Fina låtar
Antony & The Johnsons – Crazy In Love
Julian Casablancas – Left & Right in the Dark
The Enemy – We'll Live And Die In These Towns
Sufjan Stevens – All the Trees of the Field Will Clap Their Hands
Fina ätbara saker
Hemmalagad canneloni
Guacamole
Jordnötssmör
Knäckebröd
Fina låtar
Antony & The Johnsons – Crazy In Love
Julian Casablancas – Left & Right in the Dark
The Enemy – We'll Live And Die In These Towns
Sufjan Stevens – All the Trees of the Field Will Clap Their Hands
Fina ätbara saker
Hemmalagad canneloni
Guacamole
Jordnötssmör
Knäckebröd
Fina bilder
Bloggen fyller 1 år.
Idag fyller den här lilla bloggen 1 år. Grattis grattis.
Det här året har varit ett av de tyngsta i mitt liv, och både jag och min syn på saker har förändrats enormt. På gott och ont.... Får se om det blir ett år till, man vet aldrig vad som händer!
Här är lite av det jag har skrivit om under det gångna året:
Det vackraste jag vet....
Dagböcker
Om jag helt kunde bestämma mitt liv.
Är jag fördomsfull?
00-talet för mig.
Personer på min vägg
Om att bo i lägenhet
Det här året har varit ett av de tyngsta i mitt liv, och både jag och min syn på saker har förändrats enormt. På gott och ont.... Får se om det blir ett år till, man vet aldrig vad som händer!
Här är lite av det jag har skrivit om under det gångna året:
Det vackraste jag vet....
Dagböcker
Om jag helt kunde bestämma mitt liv.
Är jag fördomsfull?
00-talet för mig.
Personer på min vägg
Om att bo i lägenhet
Det ballar ur!
Ett stort moln gör att man varken kan flyga till eller från Sverige. Det är alltid lite intressant tycker jag när sådant här händer, när ett land blir "lamslaget" och det inget funkar. Man får en liten föraning om vad som skulle kunna hända om Sverige råkade ut för en riktigt stor katastrof.
Likaså när tunnelbanan dog i början av Februari och allt bara ballade ut. Är vi så här beroende av att allt funkar? Vad skulle vi göra om det t.ex. blev strömavbrott i hela landet? Allt drivs ju på el. Lite känslan av Die Hard 4 är det jag tänker på. Skulle panik utbryta? Om man tittar på vad som hände när tunnelbanan kaosade, så fick ju polisen rycka in. Är det våra instikter som kommer fram i sådana här "kriser"?
Nu tycker jag iallafall att Sverige har reagerat ganska lugnt på det stora molnet. Man börjar fundera på vad som skulle hända om det fortsatte att vara såhär... Visst är det lite jobbigt att vi nu inte har ett existerande luftrum, speciellt eftersom jag har en jobbig holländare boende hos mig som inte kan åka hem, men det är ändå inte direkt så folk får panik. Kanske är det mer när det direkt rör oss själva - som vid tunnelbanekaoset - som hela landet ballar ur?
Likaså när tunnelbanan dog i början av Februari och allt bara ballade ut. Är vi så här beroende av att allt funkar? Vad skulle vi göra om det t.ex. blev strömavbrott i hela landet? Allt drivs ju på el. Lite känslan av Die Hard 4 är det jag tänker på. Skulle panik utbryta? Om man tittar på vad som hände när tunnelbanan kaosade, så fick ju polisen rycka in. Är det våra instikter som kommer fram i sådana här "kriser"?
Nu tycker jag iallafall att Sverige har reagerat ganska lugnt på det stora molnet. Man börjar fundera på vad som skulle hända om det fortsatte att vara såhär... Visst är det lite jobbigt att vi nu inte har ett existerande luftrum, speciellt eftersom jag har en jobbig holländare boende hos mig som inte kan åka hem, men det är ändå inte direkt så folk får panik. Kanske är det mer när det direkt rör oss själva - som vid tunnelbanekaoset - som hela landet ballar ur?
"The world is changed. I feel it in the water. I feel it in the earth. I smell it in the air."
Våren är enligt mig här. Vi lyssnar inte på de som säger att det kanske ska snöa i helgen. På bara någon vecka så har så himla mycket förändrats.
♥ Det är inte längre jobbigt när tunnelbanedörrarna står öppna alldeles för länge vid Gullmarsplan.
♥ Jag upptäcker att jag inte alls har något att sätta på mig.
♥ Glassen är slut i affärerna.
♥ Gå ut med Ninni (min hund) är inte längre jobbigt, utan en ren njutning.
♥ Man ser gräsmattan och basketplanen....
♥ ....och båda ser himla inbjudande ut.
♥ Jag börjar känna ett stort behöv av att röka vattenpipa i parker, dricka ljummen öl, dansa på öde gator ljummna kvällar och vara allmänt tonåring.
♥ Deppmusiken försvinner från mina spotifyspellistor.
♥ Utan att tänka på det möter jag alla främlingar med ett leende på läpparna.
Det är vår i luften.
♥ Det är inte längre jobbigt när tunnelbanedörrarna står öppna alldeles för länge vid Gullmarsplan.
♥ Jag upptäcker att jag inte alls har något att sätta på mig.
♥ Glassen är slut i affärerna.
♥ Gå ut med Ninni (min hund) är inte längre jobbigt, utan en ren njutning.
♥ Man ser gräsmattan och basketplanen....
♥ ....och båda ser himla inbjudande ut.
♥ Jag börjar känna ett stort behöv av att röka vattenpipa i parker, dricka ljummen öl, dansa på öde gator ljummna kvällar och vara allmänt tonåring.
♥ Deppmusiken försvinner från mina spotifyspellistor.
♥ Utan att tänka på det möter jag alla främlingar med ett leende på läpparna.
Det är vår i luften.
(bild)
Jag trodde verkligen inte det var onsdag idag. På gott och ont.
På tråkiga lektioner brukar jag sitta och filosofera över olika saker och tänka på saker som olika människor har sagt till mig. Vissa saker folk säger till mig fastnar verkligen, hur meningslösa de egentligen kan vara. Jag kan fortfarande tänka på saker som min pappa sa till mig när jag var sju-åtta år.
Det finns en sak som jag så tydligt kommer ihåg att vi pratade om. Min pappa är ganska filosofiskt lagd och jag kommer ihåg hur han en gång frågade "Hur vet man att ett rum fortfarande existerar om man går ut och stänger dörren?". Jag tänker så ofta på just det här. Dels för att jag tycker det är lite roligt att min pappa frågade en sju-åttaåring det här. Men också för att det fortfarande får mig att fundera.
Egentligen kan vi ju inte vara säkra på absolut någonting. Vi kan aldrig veta att rummet finns kvar om vi stänger dörren. Vi kan aldrig veta vad som händer när vi dör. Och vi kan faktiskt inte veta att någonting alltid stämmer. Det är till exempel allmänt känt att om man tappar en boll så faller den till marken. Så är det alltid. Men att det alltid är så kan vi egentligen inte säga. För vi vet inte om bollen även nästa gång kommer falla mot marken. Nästa gång kanske bollen istället flyger rakt upp i luften eller exploderar i tusen bitar.
Det finns en sak som jag så tydligt kommer ihåg att vi pratade om. Min pappa är ganska filosofiskt lagd och jag kommer ihåg hur han en gång frågade "Hur vet man att ett rum fortfarande existerar om man går ut och stänger dörren?". Jag tänker så ofta på just det här. Dels för att jag tycker det är lite roligt att min pappa frågade en sju-åttaåring det här. Men också för att det fortfarande får mig att fundera.
Egentligen kan vi ju inte vara säkra på absolut någonting. Vi kan aldrig veta att rummet finns kvar om vi stänger dörren. Vi kan aldrig veta vad som händer när vi dör. Och vi kan faktiskt inte veta att någonting alltid stämmer. Det är till exempel allmänt känt att om man tappar en boll så faller den till marken. Så är det alltid. Men att det alltid är så kan vi egentligen inte säga. För vi vet inte om bollen även nästa gång kommer falla mot marken. Nästa gång kanske bollen istället flyger rakt upp i luften eller exploderar i tusen bitar.
(har inget med texten att göra men himla fint XD)
Ja du....
Utan att det egentligen har hänt något så har den här kvällen varit fruktansvärd, så jag tänkte gå och lägga mig strax... Men jag tänkte bjuda på en spotifylista som är awesome, Everything is Everything
Ibland skulle jag vilja att mitt liv var en film.
I en film är allt så perfekt. Sminket sitter på när man vaknar, solen skiner när man behöver det och till nästan allt som händer finns musik som förstärker händelserna. Tänk om livet kunde vara så...
Speciellt det där med musiken är jag avundsjuk på. Att det på en gång gick på en låt när något hände, och som verkligen passade in på ens känslor skulle vara stort... När man vandrade hem en natt på onyktra ben med känslan lycka i luften kanske "inte skyldig nån nåt" med Håkan skulle spelas. Och när man kände att allt var slut; om jag inte får dig nu så dör jag nog på riktigt, då skulle kanske "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" med the Smiths sättas igång.
Jag hade ett sånt här moment idag när jag åkte tunnelbana, Stockholm sov fortfarande och världen kändes grå och fantasilös. "While my guitar gently weeps" sattes igång i ipoden och tonerna förenades med mitt hjärtas känsla; känslan att bara vilja fly därifrån. Att vilja fly långt bort från skolan, Stockholm och störande människor. I mitt huvud blixtrade bilder förbi, jag springades i slowmotion bort från allt med suddiga ansikten flashande förbi i bakgrunden. Men kvar på tunnelbanan satt jag, med 80 minuters biologi innehållandes observeringar av fåglars beteende att se fram emot. Suck.
Speciellt det där med musiken är jag avundsjuk på. Att det på en gång gick på en låt när något hände, och som verkligen passade in på ens känslor skulle vara stort... När man vandrade hem en natt på onyktra ben med känslan lycka i luften kanske "inte skyldig nån nåt" med Håkan skulle spelas. Och när man kände att allt var slut; om jag inte får dig nu så dör jag nog på riktigt, då skulle kanske "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" med the Smiths sättas igång.
Jag hade ett sånt här moment idag när jag åkte tunnelbana, Stockholm sov fortfarande och världen kändes grå och fantasilös. "While my guitar gently weeps" sattes igång i ipoden och tonerna förenades med mitt hjärtas känsla; känslan att bara vilja fly därifrån. Att vilja fly långt bort från skolan, Stockholm och störande människor. I mitt huvud blixtrade bilder förbi, jag springades i slowmotion bort från allt med suddiga ansikten flashande förbi i bakgrunden. Men kvar på tunnelbanan satt jag, med 80 minuters biologi innehållandes observeringar av fåglars beteende att se fram emot. Suck.
Mina husgudar.
Jag har aldrig varit en sån person som har stora förebilder eller som sätter upp posters på väggen med människor jag gillar. Men det finns de som har en större plats i mitt hjärta och som verkligen inspirerar mig. Vi kan kalla de mina husgudar, nu tänkte jag berätta om de.
Harry Potter
Min pappa kom hem med den första harry potter boken när jag var liten och den högläste han för mig varje kväll. Efter det var jag fast... Harry Potter fick mig att älska att läsa; han var min första crush; och än idag är min hemliga önskan att Hogwarts ska skicka ett brev någon vacker dag. I vissa perioder (främst i slutet av mellanstadiet) har jag varit helt besatt av Harry och hans värld. Riktigt så är det inte längre men fortfarande relaterar jag händelser i mitt eget liv till världen J.K. Rowling uppfunnit.
Håkan Hellström
Finns det någon som skriver mer träffsäkra texter än Håkan? Finns det någon som kan göra låtar som exakt beskriver känslan att vara ung, dum och sämst i världen? Finns det någon som är bättre live? Enligt mig är svaret: Nej. Håkan är det bästa som någonsin har hänt svensk musik. Varje gång jag hör en låt förundras jag av känslan att den låten måste vara skriven just för mig.
Harry Potter
Min pappa kom hem med den första harry potter boken när jag var liten och den högläste han för mig varje kväll. Efter det var jag fast... Harry Potter fick mig att älska att läsa; han var min första crush; och än idag är min hemliga önskan att Hogwarts ska skicka ett brev någon vacker dag. I vissa perioder (främst i slutet av mellanstadiet) har jag varit helt besatt av Harry och hans värld. Riktigt så är det inte längre men fortfarande relaterar jag händelser i mitt eget liv till världen J.K. Rowling uppfunnit.
Håkan Hellström
Finns det någon som skriver mer träffsäkra texter än Håkan? Finns det någon som kan göra låtar som exakt beskriver känslan att vara ung, dum och sämst i världen? Finns det någon som är bättre live? Enligt mig är svaret: Nej. Håkan är det bästa som någonsin har hänt svensk musik. Varje gång jag hör en låt förundras jag av känslan att den låten måste vara skriven just för mig.
Jackie
Jackie är min präst och jag har nog aldrig träffat någon människa som berört mig djupare. Trots allt hon varit med om och trots att hon nu är väldigt sjuk så ser hon allt från den ljusa sidan. Hon lysssnar när man pratar - och hon lyssnar på riktigt - oavsett om det är om vad som händer i helgen, om ens tonårsbekymmer eller om en film som rört om ordentligt i ens sinne. Om alla var som Jackie hade nog den här världen varit ett så himla mycket finare ställe.
Peter Doherty
Sist men inte minst (alla som känner mig har nog väntat på det här), mr Doherty. Just nu är han nog den personen som inspirerar mig mest. Jag kan lyssna hur många gånger som helst på alla hans låtar och varje gång hittar jag nya dimensioner av hans fantastiska texter. Att han är snyggast på jorden, verkar vara en himla härlig prick och pratar perfekt brittisk engelska gör ju inte saken sämre direkt!
Jackie är min präst och jag har nog aldrig träffat någon människa som berört mig djupare. Trots allt hon varit med om och trots att hon nu är väldigt sjuk så ser hon allt från den ljusa sidan. Hon lysssnar när man pratar - och hon lyssnar på riktigt - oavsett om det är om vad som händer i helgen, om ens tonårsbekymmer eller om en film som rört om ordentligt i ens sinne. Om alla var som Jackie hade nog den här världen varit ett så himla mycket finare ställe.
Peter Doherty
Sist men inte minst (alla som känner mig har nog väntat på det här), mr Doherty. Just nu är han nog den personen som inspirerar mig mest. Jag kan lyssna hur många gånger som helst på alla hans låtar och varje gång hittar jag nya dimensioner av hans fantastiska texter. Att han är snyggast på jorden, verkar vara en himla härlig prick och pratar perfekt brittisk engelska gör ju inte saken sämre direkt!
Så blev det visst.
Jag hade lite tråkigt nu på kvällen så jag började designa om här. Dessutom kände jag att den förra inte riktigt passade mig. Det är inte riktigt klart här, men säg gärna vad du tycker!
Våren kom i år.
Fred heter en granne till mig. Han är nio, kanske tio år och för några år sedan sa han en sak som jag ofta tänker på och som passar läskigt bra in på mig själv. Det var så att hans föräldrar föreslog att han skulle börja på friidrott och då sa han att han inte vilja börja på något nytt för att han inte visste om han skulle vara bäst.
Lite så är det för mig också. Jag har svårt för att kasta mig ut - inte för rädslan att falla pladask, för från ett fall kan man alltid resa sig - utan för rädslan att bara halvlyckas. Att det ska bli sådär medelmåttigt. Men medelmåttigt blir det ändå, just för att jag aldrig kastar mig ut.
Lite så är det för mig också. Jag har svårt för att kasta mig ut - inte för rädslan att falla pladask, för från ett fall kan man alltid resa sig - utan för rädslan att bara halvlyckas. Att det ska bli sådär medelmåttigt. Men medelmåttigt blir det ändå, just för att jag aldrig kastar mig ut.
(bild)
Uppdatering mitt i kaoset.
Är hemma och lunchpausar från högskoleprovet... Har slängt i mig yoghurt och kaffe och nu måste jag strax dra igen... Själva högskoleprovet går väl sådär... Känner att jag gör allt lite halvdant och hoppas på 2.0. Hell yeah!!
Måste bara visa er...
Måste bara visa er några fina youtubeklipp jag hittat på sistone! Nu ska jag gå och ha ångest inför högskoleprovet imorgon. Puss på er!
Det är svårt att vara sig själv när man inte vet vem man är.
Jag har ett litet bekymmer... Och eftersom jag tycker bloggar är ett finfint forum tänkte jag be om hjälp...
Det är nämligen så att jag började titta på Skins.. Himla fin serie alltså... Jag såg första och andra säsongen, förutom sista avsnittet på andra... Jag klarade det inte. Ni som har sett det vet vad som händer i slutet på andra säsongen, och jag vill liksom inte att det ska ta slut så därför slutade jag titta... Jag vägrade inse det som jag förstod skulle hända om jag fortsatte titta.... Jag vill inte att det ska komma in nya människor i serien och därför slutade jag titta....
Men jag vill fortsätta titta, fast ändå inte.... Om det finns någon därute i stora världen som har sett resten av säsongerna kan ni väl försöka övertyga mig om att jag ska fortsätta titta... Jag klarar det inte om jag inte får veta att det kommer bli bättre sen, eller iallafall typ lika bra.
Det var bara det... Vad är det egentligen för problem jag har, jämfört med resten av alla problem som finns i världen... Men just nu är det viktigt för mig.... Tänkte förresten passa på att ge er min APRIL-spellista. Den är awesome.
Det är nämligen så att jag började titta på Skins.. Himla fin serie alltså... Jag såg första och andra säsongen, förutom sista avsnittet på andra... Jag klarade det inte. Ni som har sett det vet vad som händer i slutet på andra säsongen, och jag vill liksom inte att det ska ta slut så därför slutade jag titta... Jag vägrade inse det som jag förstod skulle hända om jag fortsatte titta.... Jag vill inte att det ska komma in nya människor i serien och därför slutade jag titta....
Men jag vill fortsätta titta, fast ändå inte.... Om det finns någon därute i stora världen som har sett resten av säsongerna kan ni väl försöka övertyga mig om att jag ska fortsätta titta... Jag klarar det inte om jag inte får veta att det kommer bli bättre sen, eller iallafall typ lika bra.
Det var bara det... Vad är det egentligen för problem jag har, jämfört med resten av alla problem som finns i världen... Men just nu är det viktigt för mig.... Tänkte förresten passa på att ge er min APRIL-spellista. Den är awesome.
What became of the likely lads?
Hemma, efter nästan en vecka isolerad från "verkligheten". Underbart har det varit, fast det är ganska skönt att vara hemma igen också! Om ni vill se lite bilder är det bara att titta i dagboken.
Tjörn är ett ställe där jag har spenderat vareviga sommar sen jag var en liten plutt, och att komma dit känns alltid så himla naturligt. Som att det är stället jag egentligen ska vara på... Himla barnslig blir jag också... Vill leka, hoppa runt och tycker småkryp är jätteläskigt. Det är som att vrida tillbaka en klocka. Fast samtidigt märker jag hur mycker jag och människorna runt omkring mig har vuxit upp och förändrats. Det är inte på samma sätt längre. Att sova över och prata hela natten är inte lägre lika självklart; att leka "knutgubbe" gör man bara några gånger sen är man trött på det; och det blir mer och mer att man sitter i solen och pratar. Inte för att det är något fel med det, men saker förändras.
Jag slås ibland över hur gammal jag blivit... Förra veckan fick en vän som jag har lekt med på sommrarna under hela min uppväxt sitt första barn, och ikväll ska jag på förlovningsfest. Nyheterna har helt plötsligt blivit riktigt intressant - ett måste i min vardag - och fint porslin gör mig alldeles upphetsad. När hände det här egentligen? När gick jag från att vara en jobbig tonåring till det här? En jobbig tonåring är jag nog i och för sig fortfarande, men jag kan märka en attitydförändring hos mig själv som verkligen skrämmer mig. För att citera the Libs: "What became of the likely lads"?
(bild)
Tjörn är ett ställe där jag har spenderat vareviga sommar sen jag var en liten plutt, och att komma dit känns alltid så himla naturligt. Som att det är stället jag egentligen ska vara på... Himla barnslig blir jag också... Vill leka, hoppa runt och tycker småkryp är jätteläskigt. Det är som att vrida tillbaka en klocka. Fast samtidigt märker jag hur mycker jag och människorna runt omkring mig har vuxit upp och förändrats. Det är inte på samma sätt längre. Att sova över och prata hela natten är inte lägre lika självklart; att leka "knutgubbe" gör man bara några gånger sen är man trött på det; och det blir mer och mer att man sitter i solen och pratar. Inte för att det är något fel med det, men saker förändras.
Jag slås ibland över hur gammal jag blivit... Förra veckan fick en vän som jag har lekt med på sommrarna under hela min uppväxt sitt första barn, och ikväll ska jag på förlovningsfest. Nyheterna har helt plötsligt blivit riktigt intressant - ett måste i min vardag - och fint porslin gör mig alldeles upphetsad. När hände det här egentligen? När gick jag från att vara en jobbig tonåring till det här? En jobbig tonåring är jag nog i och för sig fortfarande, men jag kan märka en attitydförändring hos mig själv som verkligen skrämmer mig. För att citera the Libs: "What became of the likely lads"?
(bild)
Himla fint alltså!
Nu sticker jag till stället som jag älskar mest av allt på jorden, och stannar där tills på onsdag. Inget internet. Vi hörs, ha en bra påsk!
