Jag vet inte hur många gånger jag ställ den här frågan under tiden jag bloggat. Ännu har jag inte hittat något svar på det. Jag läser ju bloggar dels för att få inspiration men även för att jag är himla intresserad av andra människor. Jag slutas aldrig facineras över vad andra tycker om saker och ting. Men varför bloggar jag själv egentligen? Och varför är det folk som läser det jag bloggar om?

Jag anser mig själv inte vara speciellt inspirerande. I alla fall inte i mina mått mätt. Och är det så att ni är intresserade av mig som person så borde nog min dagbok ha lite fler besökare. Så varför folk läser vet jag inte riktigt... Himla ofta när jag skriver ett inlägg slås jag av frågan om jag skriver för mig själv eller för er som läser. Och jag vet faktiskt varken ut eller in.

Många jag frågar varför just de bloggar svarar att det är för att de vill skriva av sig. Men helt ärligt är det inte riktigt så jag känner... För jag skriver redan en vanlig dagbok och så och där kan jag ju skriva av mig så mycket jag vill... Jag har också tänkt på det där med kommentarer. För om jag skrev bara för mig själv skulle jag väl inte bry mig om folk kommenterar och så? Men det gör jag ju! Jag tycker om när ni kommenterar och speciellt när ni berättar saker om er själva. Ja visst gör kommentarer som "åh vad fin design" mig glad, men det är när ni skriver långa kommentarer och fortsätter på mina tankar fast ur era perspektiv som jag verkligen blir glad! Jag tycker en blogg är en flervägskommunikation. Att sitta och prata om vad jag tycker till en vägg är ju inte så givande. Man vill ju att folk stället motfrågor, ifrågasätter, håller med och skapar en levande diskussion. Det är iallafall hur jag tycker internet och bloggar ska vara.

På något sätt har jag kommit fram till att det här med att skriva en blogg är lite som att skriva en låt eller skriva en bok. Man vill ju att människor hör och läser det man gjort, annars skulle man ju inte visa det för folk. Och man vill ha respons, man vill veta vad folk tycker och hur andra människor tolkar det man gjort. Lite liknande känns det för mig att blogga. Inte för att jag vill jämföra min blogg med en låt som någon har skrivit, men något åt det hållet känns det för mig att blogga.

Jag är kanske den sista i världen som blir introducerad till akinatior men jag är helt beroende. Har hållit på med det hela morgonen och typ hela natten. Det är inte bra för mina betyg det här...

På senare tid har jag upptäckt att jag är expert på att hitta på mina egna minnen. Minnen som blir så verkliga att till slut är det som jag varit där. Jag försöker verkligen öva bort det här men jag gör det utan att tänka på det... Det är alltid lika konstigt när jag sen upptäcker att jag inte alls har gjort något som min hjärna trott att jag gjort.

Just nu känns det som jag hela tiden lever i något mellanting mellan dröm och verklighet. Det kan bero på att jag har lidit av sömnbrist sen jag gick i femman, det börjar ta ut sin rätt. Speciellt när jag är ute och går ensam, om jag ska till affären till exempel, då fattar jag knappt om jag är vaken eller var jag är.

Det är lite bättre om jag har vänner med  mig, för mina vänner är realistiska. Vilket inte människorna i mina drömmar är. Men då blir det himla konstigt när mina vänner då och då gör oväntade saker. Drömmer jag då?

Häromdagen drömde jag en himla konstig men himla underbar dröm.

Jag var några år äldre än jag är nu, kanske 23-24 år, och jag var och besökte en vän i Ryssland. Det var valborg och vi åkte ut någonstanns långt ute på landet. Eldar brann överallt, men det var inte som våra valborgsbrasor, det var mer som att det var hundratals höhögar som stod på en stor äng, och alla brann de för glatta livet. Man kunde knappt höra någon prata för att brasorna smattrade så mycket.

Mittibland alla dessa eldar stod en stor stor träbalja, fylld med lera. Där satt jag och världens sötaste pojke i flera timmar och av någon anledning pussade jag hela tiden honom på den delen av armen där armen precis blir till axel. Han smakade gott.

Det som är lite konstigt att var att det hela tiden stod fullt av ansiktslösa män - som skuggor - runt oss och riktade spjut mot oss, som om vi gjorde något "fel" så skulle vi bli helt spetsade. Men som tur var hände inte det. Jag kommer ihåg att bakgrundsmusiken runtomkring oss var olika konstiga remixer av Lady Gaga låtar... Sen byttes det ut till ett brandalarm, och jag fattade inte hur tusan brandalarmet kunde sättas på. Vi var ju utomhus! Men det visade sig vara min nya mördarväckarklocka som ringde, så det var bara att hoppa upp ur sängen, lämna ryssland den fina pojken och den varma leran, och förbereda sig inför ytterligare en helt vanlig dag.

En himla fin helg faktiskt som innehöll mys hemma hos Kajsa (bilder finns i dagboken), frukost som middag, Pygmalion på Dramaten, körsbärträd, en "ny" skinnjacka, indisk mat, alldeles för lite plugg och alldeles för lite sömn.

För att fortsätta på förra inläggets tema så har jag på senaste tiden funderat väldigt mycket på det här med att sticka ut, utseendemässigt och stilmässigt. Jag tycker det är så himla häftigt med människor som vågar ha en liten annorlunda stil eller som framhäver drag hos sig själva som egentligen inte klassas som vackra - som ett konstigt födelsemärke eller en lite sne näsa. Bland det tråkigaste jag vet är wannabefashionfjortisar som klär sig i exakt det som "man ska ha" och som fixar ögonbryn, hår, och sminkar sig så att de ska se så perfekta ut som möjligt. Det är så himla tråkigt. Jag tycker ögonbryn gärna få vara lite buskiga, och hår ha nån helkonstig färg och så.

Andra människor som sticker ut älskar jag, men så kan jag börja fundera över mig själv. Sticker jag ut på något sätt eller har jag fastnat i det gamla vanliga? Något som jag verkligen ogillar med mig själv är att jag just nu nästan bara använder svarta kläder, och det är så himla tråkigt! Jag hatar det, men ändå köper jag bara fler och fler svarta kläder... Nu har jag iallafall svart-förbud vad det gäller att köpa nya kläder. Våren och sommaren borde man ha betydligt färgrannare saker på sig....

När man gick i grundskolan känns det som att det här med att sticka ut var ganska annorlunda. Då var det de som stack ut som lätt blev offer för elaka kommentarer och mobbing... Himla hemskt tycker jag nu i efterhand, men jag vet att jag själv tyckte att personer som såg "konstiga" ut var idioter när jag var yngre. Jag har alltid tänkt att när jag får barn så ska de få klä sig sjukt coolt, och jag ska introducera de till all grym musik och visa de bästa knäppaste filmerna. Men tänk om jag gör så att mina barn sticker ut lite för mycket och därför kanske blir mobbade? Det är ju det sista man vill.

Jag tycker det är så tråkigt att det var tvunget att vara så när man var liten, och det som jag tycker är ännu tråkigare är att det fortfarande är så även i vår ålder. Det känns så himla.... jag vet inte.... men dåligt iallafall. Man borde få sticka ut så mycket man vill.

Under hela mitt sjuttonåriga liv har jag alltid förundrats över en speciell sak som människor runt omkring mig säger. Det är när de pratar om att människor är fula. Speciellt i högstadiet, var det ju nästan det enda samtalsämne om man t.ex. gick runt på stan. "Åh titta på den där killens ögonbryn! Har du sett något fulare" eller "Titta den där tjejen är sminkad som en hora, shit vad fult" Och jag hade alltid - och har fortfarande - så himla svårt att förstå vad de menade, för jag har så himla svårt att tycka människor är fula.

Hittills har jag inte träfffat en enda människa som jag inte haft något drag eller någon egenskap som jag kan klassa som vackert, sött elller bara allmänt coolt. Det kan handla om att personen hade himla fina läppar, eller nyckelben som man bara vill pussa på, eller att personen är så himla snäll att den blir snygg bara på grund av det!

Men att människor är fula kan jag inte direkt tycka. Okej visst finns det människor vars utseende verkligen inte faller mig i smaken men att de är totalt tokfula.... Nej. Om en människa är ful i mina ögon så är det om de gjort något som jag verkligen inte gillar. Då kan de vara fotomodellsnygga och ändå kan jag inte hitta något som jag gillar.

Jag känner att det här inlägget blev himla fånigt egentligen, men det är något som jag tänkt på ett tag. Jag kan inte tycka människor är fula. Det är snarare tvärtom, att jag tycker att för snygga människor blir fula. För att jag ska tycka att någon är riktigt snygg behöver de något lite speciellt, som en himla sne näsa eller kanske ett konstigt födelsemärke.

Puss på er, nu ska jag fortsätta fredagsmysa.

PS! Den klockrenaste kommentaren som internet har kommit upp med den senaste tiden:
- How do you wake Lady Gaga from a nap?
- P-p-p-poke her face

Och på tal om Lady Gaga, så hade jag hemskt gärna gått på hennes konsert nu i helgen... Men att betala över 600 spänn för att se någon som man bara tycker är lite allmänt cool kändes lite väl saftigt...
DS

Allt som står på sin plats, hår kammat perfekt in till minsta lilla hårslinga och dukar som är så strukna att det inte ens finns en antydan till skrynklor. Det här är saker som jag har så himla himla svårt för. Jag tål nämligen inte perfektion. Det får det att sticka i fingrarna att bara få ruska om personen i håret eller byta plats på alla de där vaserna som är placerade med finess på sina specifika platser.

För ganska länge sen skrev jag om min dagbok, och då menar jag inte min internetdagbok utan den jag skriver i varje kväll. Det har jag gjort ända sen i sjuan. Jag har alltid en dakbok med godis på framsidan, just nu är det jelly beans på den. Fast det börjar bli svårt att hitta fler godisanteckningsböcker... Om någon vet var det finns är det bara att säga till!

Men nu åter till det jag kom för att skriva. Som sagt har jag skrivit varje kväll sedan sjuan och det känns fint, speciellt när man kan titta tillbaka på allt man gjort förut. Men det som jag har börjat tänka lite på är om jag kommer vilja fortsätta skriva dagbok när jag slutat gymnasiet. För på något sätt har jag svårt att se att jag kommer göra det. Dagboksskrivandet känns som något som man gör under sin skolperiod och när jag slutar gymnasiet känns det ju som att den är över...

Jag älskar att skriva dagbok, men ibland kan det kännas som att den gör att jag analyserar mina dagar lite för mycket. Kanske borde jag - efter gymnasiet - bara släppa analyserandet och köra på och leva livet? Ja,ja det är ett tag kvar innan jag går ut så jag har väl gott om tid att tänka vidare.

Avatar är på hemma hos mig, den är verkligen inte lika bra på en tv som den var på bio. Fast för att vara ärlig, det var ju bara för de häftiga effekterna man tyckte den var bra... Men det finns vissa intressanta saker med Avatar.

"It is hard to fill a cup that is already full." sa de nyss och det här får mig att tänka på massa saker som har fyllt mina tankar på sistone... Jag börjar känna mig som en fylld kopp, som att det är svårt att få ner något mer i min lilla hjärna. I vissa perioder har jag inga som helst problem med att "fylla min kopp", jag suger upp kunskap som en liten tvättsvamp och vill bara lära mig mer. Sen kommer de perioder där det känns som att det är omöjligt att lära mig nya saker. Som att hårddisken har slut på utrymme.

Oftast infinner sig den här känslan om att min gärna är fylld när jag tänker på framtiden. När jag tänker på vad för nytt som ska hända då, och jag har så himla svårt att komma på något. Vissa dagar känns det som att vi redan har uppnått allt vi kan uppnå och att framtiden bara är mer av det vi redan har. Jag antar att det alltid har varit så att man trott att det inte kan bli så himla mycket bättre - men världen har ju förändrats så det visar ju på motsatsen.

Det är nog bara så att jag vissa dagar - som idag - har lite svårt att tänka "outside the box". För så kan det väl vara ibland?

Förresten för er som har fixat nya spotify så heter jag moaoffrell. Där kan ni hitta alla mina färdiga spellistor.

Jag stannade hemma idag. Kändes att det behövdes... Jag skrev nån gång förut om tatueringar och jag är fortfarande lite sådär halvt emot, halv för det. Men om jag skulle tatuera mig idag skulle det nog bli nån på mina fingrar... Har kommit på att jag tycker det är galet snyggt. Är det nån som vet om det gör ont?

Här är lite exempel på himla fina fingertatueringar:





Tänk att ha ett lasersvärd på ett finger och en trollstav på ett annat finger. Hur häftigt skulle inte det vara? Man skulle ju typ vara utrustad för ALLT.

De flesta bilderna kommer från http://fuckyeahtattoos.tumblr.com/

Varför ser stora röda knappar alltid så inbjudande ut? Så fort jag ser en börjar det sticka i mina fingrar. Jag bara måste trycka. Ofta är det ju så att de här stora röda knapparna är ganska viktiga... Som nödstoppet på träslöjden; det var en stor röd knapp, som om man tryckte på den gjorde att all ström stängdes av. Varje lektion kunde jag stå och stirra på den där knappen, räcka ut min lilla hand för att långsamt trycka på den. Men på något sätt lyckades jag alltid hindra mig i sista stund.

Men vad är det som är så lockande med stora röda knappar? Det känns ju som de flesta känner på ett liknande sätt som jag gör. Är det för att man vet att det - för det mesta - är lite förbjudet att trycka på de? Eller är det för att man vill se vad som egentligen händer om man faktiskt trycker?

Jag kan känna på ett liknande sätt för en massa andra saker. Vissa saker som jag vet är idiotiska, dumma och lite lätt förbjudna känner jag ofta en väldig dragning till att göra, fast som tur var gör jag inte de sakerna heller. Det kan handla om att jag blir himla sugen på att öppna ett fönster och kasta ut min mobil, eller att stoppa rakblad i min mun för att se vad som händer (jag ryser när jag tänker på hur jävla ont det måste göra), eller ta en spegel och helt slå sönder med en hammare. Skälvklart gör jag inga av de här sakerna, men det är lite som med den röda knappen; det känns så himla inbjudande att göra det.

Och på tal om röda knappar, gå in på den här sidan om ni inte redan har sett det här. Jag kan hålla på i en evighet.

Ett  stort moln gör att man varken kan flyga till eller från Sverige. Det är alltid lite intressant tycker jag när sådant här händer, när ett land blir "lamslaget" och det inget funkar. Man får en liten föraning om vad som skulle kunna hända om Sverige råkade ut för en riktigt stor katastrof.

Likaså när tunnelbanan dog i början av Februari och allt bara ballade ut. Är vi så här beroende av att allt funkar? Vad skulle vi göra om det t.ex. blev strömavbrott i hela landet? Allt drivs ju på el. Lite känslan av Die Hard 4 är det jag tänker på. Skulle panik utbryta? Om man tittar på vad som hände när tunnelbanan kaosade, så fick ju polisen rycka in. Är det våra instikter som kommer fram i sådana här "kriser"?

Nu tycker jag iallafall att Sverige har reagerat ganska lugnt på det stora molnet. Man börjar fundera på vad som skulle hända om det fortsatte att vara såhär... Visst är det lite jobbigt att vi nu inte har ett existerande luftrum, speciellt eftersom jag har en jobbig holländare boende hos mig som inte kan åka hem, men det är ändå inte direkt så folk får panik. Kanske är det mer när det direkt rör oss själva - som vid tunnelbanekaoset - som hela landet ballar ur?

På tråkiga lektioner brukar jag sitta och filosofera över olika saker och tänka på saker som olika människor har sagt till mig. Vissa saker folk säger till mig fastnar verkligen, hur meningslösa de egentligen kan vara. Jag kan fortfarande tänka på saker som min pappa sa till mig när jag var sju-åtta år.

Det finns en sak som jag så tydligt kommer ihåg att vi pratade om. Min pappa är ganska filosofiskt lagd och jag kommer ihåg hur han en gång frågade "Hur vet man att ett rum fortfarande existerar om man går ut och stänger dörren?". Jag tänker så ofta på just det här. Dels för att jag tycker det är lite roligt att min pappa frågade en sju-åttaåring det här. Men också för att det fortfarande får mig att fundera.

Egentligen kan vi ju inte vara säkra på absolut någonting. Vi kan aldrig veta att rummet finns kvar om vi stänger dörren. Vi kan aldrig veta vad som händer när vi dör. Och vi kan faktiskt inte veta att någonting alltid stämmer. Det är till exempel allmänt känt att om man tappar en boll så faller den till marken. Så är det alltid. Men att det alltid är så kan vi egentligen inte säga. För vi vet inte om bollen även nästa gång kommer falla mot marken. Nästa gång kanske bollen istället flyger rakt upp i luften eller exploderar i tusen bitar.

I en film är allt så perfekt. Sminket sitter på när man vaknar, solen skiner när man behöver det och till nästan allt som händer finns musik som förstärker händelserna. Tänk om livet kunde vara så...

Speciellt det där med musiken är jag avundsjuk på. Att det på en gång gick på en låt när något hände, och som verkligen passade in på ens känslor skulle vara stort... När man vandrade hem en natt på onyktra ben med känslan lycka i luften kanske "inte skyldig nån nåt" med Håkan skulle spelas. Och när man kände att allt var slut; om jag inte får dig nu så dör jag nog på riktigt, då skulle kanske "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" med the Smiths sättas igång.

Jag hade ett sånt här moment idag när jag åkte tunnelbana, Stockholm sov fortfarande och världen kändes grå och fantasilös. "While my guitar gently weeps" sattes igång i ipoden och tonerna förenades med mitt hjärtas känsla; känslan att bara vilja fly därifrån. Att vilja fly långt bort från skolan, Stockholm och störande människor. I mitt huvud blixtrade bilder förbi, jag springades i slowmotion bort från allt med suddiga ansikten flashande förbi i bakgrunden. Men kvar på tunnelbanan satt jag, med 80 minuters biologi innehållandes observeringar av fåglars beteende att se fram emot. Suck.

Hemma, efter nästan en vecka isolerad från "verkligheten". Underbart har det varit, fast det är ganska skönt att vara hemma igen också! Om ni vill se lite bilder är det bara att titta i dagboken.

Tjörn är ett ställe där jag har spenderat vareviga sommar sen jag var en liten plutt, och att komma dit känns alltid så himla naturligt. Som att det är stället jag egentligen ska vara på... Himla barnslig blir jag också... Vill leka, hoppa runt och tycker småkryp är jätteläskigt. Det är som att vrida tillbaka en klocka. Fast samtidigt märker jag hur mycker jag och människorna runt omkring mig har vuxit upp och förändrats. Det är inte på samma sätt längre. Att sova över och prata hela natten är inte lägre lika självklart; att leka "knutgubbe" gör man bara några gånger sen är man trött på det; och det blir mer och mer att man sitter i solen och pratar. Inte för att det är något fel med det, men saker förändras.

Jag slås ibland över hur gammal jag blivit... Förra veckan fick en vän som jag har lekt med på sommrarna under hela min uppväxt sitt första barn, och ikväll ska jag på förlovningsfest. Nyheterna har helt plötsligt blivit riktigt intressant - ett måste i min vardag - och fint porslin gör mig alldeles upphetsad.  När hände det här egentligen? När gick jag från att vara en jobbig tonåring till det här? En jobbig tonåring är jag nog i och för sig fortfarande, men jag kan märka en attitydförändring hos mig själv som verkligen skrämmer mig. För att citera the Libs: "What became of the likely lads"?


(bild)

Sitter och tittar på en av de bästa filmerna någonsin gjord. En bild från filmen är en av bilderna i svenska B-nationella-häftet och därför har Fight Club åter gjort sig påmind.  Temat för årets nationella prov är relationer. Fight Club tycker jag är en finfin film om relationen till sig själv, och hur komplicerat det kan vara.

Jag älskar när de snackar om vem de skulle vilja slåss med, om de fick välja vem som helst. Sin chef, Lincoln och Gandhi är några namn som kommer upp. Börjar själv fundera på vem jag skulle vilja slåss med, om jag fick välja vem som helst... Och det känns så himla svårt att komma på någon... Jag menar, jag är inte direkt typen som löser konflikter med våld... Även om jag skulle vilja ibland.

Men vem skulle jag vilja slåss med? Hitler, Silvio Berlusconi och andra allmänt idiotiska människor är de första jag kommer att tänka på.... Väldigt opersonligt, på något sätt. Finns det verkligen inga människor som jag har en mer personlig relation till som jag skulle vilja slåss med?

Kanske vissa gamla vänner? Bara för att det känns som att det finns så mycket som inte är uppgjort på riktigt. Kanske alla wannabe-fjortisar som härjar i Sveriges huvudstad? Eller kanske inte. Jag menar, jag har själv varit i den perioden och det känns som att det inte är något man kan undkomma. De menar ju egentligen inget illa. Fast det skulle vara ganska roligt...

Får man bara slåss med "dumma" personer då? En viss del av mig skulle vilja fightas med Johnny Depp, bara för att han är så sjuhelvetes snygg. Och kanske skulle det faktiskt vara häftigt att slåss med Gandhi, bara för att se hur han reagerar? Vad skulle Gandhi göra om någon ville börja slåss med honom?

Men även om jag fick chansen att slåss med nån av de här personerna så skulle jag nog inte göra det... För jag tycker verkligen inte att man ska lösa konflikter med våld... Det är verkligen mot alla mina etiska principer. Men att tänka tanken kan vara lite rolig.

 

Jag läste precis en lista på platser man inte kan åka till (hittas här) och tyckte det var en rolig sak. Men min lista ska handla om ställen jag vill åka till men som troligtvis aldrig kommer hända.

Månen
Att åka till månen skulle vara häftigt... Mest för att kunna se hela jorden från ovan. Och kunna hoppa runt i en rolig rymddräkt! Att det här någonsin kommer hända är ju ganska otroligt... Jag menar, hur många har åkt till månen? Dessutom tror jag inte jag skulle våga... Får lite panik när jag tänker på rymden och hur stort allt är där ute. Jag passar nog bäst på jorden.

Atlantis
Ända sen jag såg filmen Atlantis, har jag velat åka dit. Det verkade så himla coolt! Jag älskade de där kristallerna som de hade runt halsen. Jag hade till och med en själv ganska länge. Fast Atlantis kanske blir ganska svårt... Jag menar, ingen har ju hittat det... Men man ska inte sluta hoppas.

Reeding/Leeds Festival 2010
The Libertines ska återförenas här!!! Och jag vill såsåsåsåsåsåsåså gärna åka dit! Men jag kan inte. För den ligger för långt bort för mig... Och är lite för dyr... Jag är en olycklig flicka just nu. Om inte nån underbar person skulle vilja åka dit med mig så är det här nog ganska kört...

Antarktis
Det är faktiskt inte ett helt omöjligt resemål! För dit finns det ändå ganska många människor som åker. Jag skulle vilja besöka alla pingviner och se om det finns några som dansar, som i Happy Feet. Fast egentligen kanske jag inte är den bäst anpassade för en sådan resa... Jag menar, jag fryser när det är minus fem... Och hur kallt är det där egentligen? En gång har det varit -89,2°c. Alltså fattar ni hur kallt det är!?

Star Wars-tiden
Jag skulle vilja besöka Star Wars universumet... Och få ha roliga håruppsättning och svänga mitt lasersvärd och åka i ljusets hastighet. Shit vad coolt det skulle vara! Förklaring till varför det här är omöjligt känns lite onödigt....

Framtiden
Ibland känns det som att jag har tappat lite av min tro på framtiden... Skulle vilja åka dit för att se att den verkligen existerar. Jag skulle vilja se om världen har förstått att vi måste ta hand om varandra, jag skulle vilja se hur folk klär sig, jag skulle vilja se vad de minns från vår tid.

God morgon hela bloggvärlden! Jag funderar lite på en sak.... Jag har en Vivaldi-skiva i min skivhylla... Och det jag undrar är: Varför är den en cm högre än alla andra skivor? Min pappa säger att det är för att det är en bok mer än en skiva... Jag tror att den klassiska musiken vill vara lite bättre, och stå över de andra skivorna... Lite som att Julius Ceasar namngav en månad efter sig själv (juli) och sedan gav den en extra dag, bara för att den skulle vara lite bättre... Jag älskar att lyssna på klassisk musik lite då och då, men det känns liksom som att den tycker att den är lite extra cool och bra... Eller är det bara jag som tycker så?

Mode... Vad är det för något egentligen? Och alla modetidningar, vad vill de? Mitt modeintresse går lite i vågor... Ibland blir jag helt galen och drömmer mig bort efter sånt här. Ibland får modeindustrin mig att må illa, med den kroppsuppfatningen och konsumsionshetsen det innebär. Förut köpe jag massa modemagasin hela tiden, det gör jag inte längre. För vad står det för vettigt där egentligen? Det är bara bilder på barn-i-afrika-smala tjejer med kläder som jag ändå inte har råd att köpa. Desstutom står det ju samma sak överallt.

Men att säga att jag inte är intresserad av kläder och sånt är ändå fel. För att påstå det vore en lögn. Jag älskar att klä upp mig, och få "känna mig fin". Men jag gillar egentligen inte det mode som är nu... Det absolut värsta jag vet är pälsvästar, lacktights och sånt... Visst finns det folk som passar i det, men personligen skulle jag aldrig sätta på mig det...

Jag skulle önska mode som var lite mer classy.... Män med långa rockar, hattar och välputsade skor... Det måste vara det finaste som finns... Och mustasher! Varför klär sig folk inte lite mer så? Om jag ska vara ärlig tycker jag att killar ofta klär sig mycket bättre än tjejer, om de väl får till det... Kanske är det för att de inte försöker lika mycket? Eller det kanske ni gör? Men det märks inte lika mycket...

Är det bara jag, eller känns det som att alla i "min" bloggvärld (dvs. den bloggvärlden med bra läsvärda bloggar där inläggen inte handlar om plastikoperationer, utseende och att provocera) är vänner. Jag upptäcker var och varannan dag att de bloggar jag följer känner varandra.

Jag tycker det är så roligt att se en bloggerska/bloggare som jag följer ur en annan synvinkel. När det är någon annan som knäppt foton och valt ut vilka kort på personen som läggs upp. Ibland får man verkligen se personen ur en helt annan synvinkel och ofta brukar jag upptäcka saker som jag tidigare inte sett. Jag tycker det är så fint på något sätt... Att människor uppfattar andra människor (och sig själv) på väldigt olika sätt...

Och när jag börjar fundera på sånt här så börjar jag ju också tänka på hur andra människor uppfattar mig... Men jag ska inte fråga er... För det är aldrig någon som svarar, och då känns det bara fånigt.


(bild)

I hela den delen av mitt liv som jag minns har jag bott i samma lägenhet, och jag älskar det. Jag älskar att sitta ute på vår gård och småprata med grannar och se barnen springa omkring. En annan sak som kan vara rolig är att man ser rakt in till folk. Man får en mini-inblick i en helt okänd persons liv. Det är verkligen inte så att jag sitter och "spionerar" på mina grannar, men ibland kan jag inte hjälpa att titta....

För de flesta som bor mitt emot mig har sån fruktansvärd fin inredningsstil! Jag blir alldeles inspirerad av att sitta och småsnegla in hos de. I ett fönster bor några som har ett rum som är helt svart-och-vit-randigt. Himla fint. I ett annat fönster finns ett litet rum med en endast stol och hundratals LP-skivor. Och i en tredje lägenget har någon ett rum som ser lite ut som det gjorde på 1700-talet. Det är som att titta in i ett av fönstrena hos Marie Antoinette...

Men sen finns det ett fönster som jag inte blir riktigt klok på.... Det är ett rum, som har en ljusgrå vägg och mitt i rummet står en lampa som ger en jättekonstig skugga. Och det är liksom det enda som finns i rummet! Sen går det massa siluetter förbi hela tiden. Och det är olika personer varje gång och de gör konstiga saker hela tiden. Jag blir så himla frustrerad på det fönstret... Vad håller de på med egentligen, vilka bor där, vad händer i deras liv?